Fortsätt till huvudinnehåll

Niclas Burström: Den snälle elakingen som kan bli meste AIK:are genom tiderna


På en skolgård finns det många olika karaktärer. En riktigt klassisk sådan är bråkmakaren. Han (det är alltid en han) slåss, gastar och är alltid i händelsernas centrum. Andra elever tycker att det är lite obehagligt, men också spännande om de slipper smaka på nävarna själv. Lärarna tycker att han är jobbig och vissa är rädda. I hockeyns värld är denna bråkstaken till exempel Jyri Marttinen eller Lasse Marklund. Lärarna är domaren och resten av oss är publik. Bråkstaken syns och hörs och sitter ofta utvisad. Ibland bara för att det är han.

Men det finns andra på en skolgård också. De som jobbar mer i det tysta. Småjäklas och tjuvnyps. Inte lika fysiskt utvecklade som han som slåss och nästan lite blyga. Lärarna tycker om den lille pojken och har ingen aning om allt som han ställer till med i skymundan bakom ryggen på dem. Vi är rätt säkra på att vi nyss har beskrivit Niclas Burström, som hör till svensk elit i att nypa till så att ingen ser.

Vi kommer att återkomma till det beteendet, men vi börjar från början. Född och uppvuxen i Jörn, men för ung för att uppskatta Lasse Nyströms betydelse för den lilla orten. Jörnsfinten behärskar han ändå, som synes på bilden ovan. Niclas Burström bytte från Jörn till Skellefteå AIK tidigt och även om lärarna på Furuskolan missade storheten hos den lille grabben, så gjorde inte ledningen för pojk och juniorlandslaget det. Från U16 till U20 gjorde han landskamper, men det blev aldrig någon stor turnering.

Möjligtvis var det att han var liten till växten som hindrade detta. Vi hade själva sett Burström tokdominera i J20, även där bland långt större motståndare, men han var så pass överlägsen att de inte kom åt honom. Trots det oroade vi oss för hur det skulle gå när han skulle få chansen i Elitserien. Oron var obefogad. Egentligen såg han aldrig så där valpig ut som exempelvis Tim Erixon gjorde när han kom fram. Burström kompenserade sin litenhet med ett spelsinne och en smartness utan dess like.

Fredrik Krekula berättade att när Niclas Burström började träna med a-laget så var han en tvärhand hög och vägde högst 60kg, men han var kaxig och ingen kom åt honom, trots att flera spelare (skolgårdens bråkstakar) gärna klämde dit en gallerskalle. På matcherna redde han sig bra, men det syntes att motståndarna blev frustrerade över att de aldrig fick fast honom i sarghörnen.

Istället började de puckla på honom efter avblåsningar och han var ständigt ett irritationsmoment. Stackars Niclas, tänkte vi, innan vi verkligen började titta. Gång på gång var det han som råkade fastna i motståndaren så att han inte kom loss. Det var Niclas Burström som initierade fighten mellan Martin Lundberg och Marcus Nilson. Slumpen? Inte alls! Burström bygger sitt spel på att vara en nagel i ögat. Inte som Andreas Jämtin, utan mer sofistikerat och utan att hamna i domarnas blickfång. Följ honom gärna med blicken en match. Det händer saker hela tiden.

Nitton år gammal var han ordinarie och har varit det sedan dess. Spelsinnet är hans främsta egenskap, men han har också förmågan att bara dyka upp. Säsongen 2015/16 gjorde han nio mål, något som kan toppas i år, och ofta gjordes dessa mål från någon meters avstånd när man som minst anade det. Slumpen? Inte alls! Vi kan ju heller inte skriva en text om Niclas Burström utan att nämna att han kommit upp från egna leden och vunnit dubbla SM-guld och varit i sex raka finaler.

Det faktumet är så otroligt att vi som fans inte kan ta in det. Och att dessutom lyckas med den bedriften med ett stora delar hemvävt lag är ännu mäktigare. Men efter den sjätte finalen ville Niclas testa sina vingar, precis som tiotalet kompisar gjort. Han ville till KHL och tjäna pengar. För all del satt han på ett kontrakt utan klausul, men efter att ha sett större stjärnor (Lindström, Möller, Ericsson) hyras ut till ryska klubbar, tyckte Burström att det var rimligt att även han skulle ges den chansen.

Lasse Johansson (som rasade mot AIK:s beslut att inte släppa honom på exakt samma sätt) vägrade och Niclas Burström gjorde sitt livs sämsta säsong. Här tycker vi att AIK gjorde fel, inte minst då man marknadsför sig som en klubb där spelare ska få förverkliga sina drömmar. Dessutom att neka en egen produkt som garanterat varit underbetald hela tiden. Året efter drog Burström och där kunde vår gemensamma saga ha varit över.

Han valde Växjö när det inte gick som väntat i KHL. På ett treårskontrakt dessutom. Burström kändes förlorad. Men redan innan säsongen hann starta så gick det rykten om att han ville återvända till AIK, men då var förutsättningen att Bert inte skulle finnas kvar. Sagt och gjort. Det blev bara en säsong i Lakers och tillbaka i Skellefteå så var han sig själv igen. Irriterande, småflinande och ständigt inblandad i mindre skärmytslingar.

Han fick vikariera som center, vilket givetvis gick galant och den här säsongen har han varit ruskigt bra. Inte minst har han bara börjat dyka upp runt motståndarkassen och göra mål igen. Det är lite klurigt att skriva en hyllning till en spelare som fortfarande aktiv och som dessutom nyss bara har fyllt 30 år och rimligtvis har många goda år framför sig. Men det är också delvis framtiden som är vår vinkel.

Vi ska här leverera en hel klart rimlig uträkning som kommer att innebära att Niclas Burström ska bli den meste AIK:aren genom tiderna, passera Fredrik Lindgrens 950 matcher och bli först över 1000. Allt detta bygger naturligtvis på att han skriver nytt kontrakt med AIK. Gärna tre år eller mer, så att vi kan försäkra oss om att det är här som han kommer att avsluta karriären.

SHL-matcher: 402st

Slutspelsmatcher: 108st

CHL-matcher: 34st

Sammanlagt ger det Burström 544 matcher. Då har vi INTE räknat med nuvarande säsong alls. Han behöver alltså drygt 400 matcher till för att nå upp till Fredrik Lindgren. Omöjligt? Nej, men det krävs att han får en ganska lång, skadefri fortsättning på karriären. Om vi räknar med att han spelar 50 grundseriematcher och 6 slutspelsmatcher i år, så landar han på precis 600 matcher (det har redan spruckit på grund av skadan). Lek då med tanken att han gör sex säsonger till och slutar när han är 36 år gammal (fullt rimligt). Då ser det ut enligt följande:

6 x genomsnittligt 50 grundseriematcher = 300

Sammanlagt 10 CHL-matcher = 310

Ett genomsnitt på 8 slutspelsmatcher/säsong (48) = 358

Skulle allt det bli sanning så kommer Niclas Burström upp i 958 matcher i AIK, men då har vi inte tagit skador i beaktande och dessutom utgått från att vi ska fortsätta nå slutspel varje år. Således behövs det att han spelar till 37 års ålder för att vara säker på att passera Fredrik Lindgren och till 38 för att nå 1000-strecket. Något vi anser vara fullt möjligt. 

Hoppas att du läser det här, Niclas. För att sluta som den meste AIK:aren genom tiderna är en merit som är helt oslagbar. 

Kommentarer

  1. Jo faktisk följt honom i detalj i en match för typ 5 år sedan. Grym på att lossas fastna i motståndare och samtidigt trashtalka! Munnen går typ i ett!

    SvaraRadera
  2. Bytte väl relativt tidigt Jörn och Furuskolan mot Bergsbyskolan?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar