Vår ungdomsverksamhet är fin och den är själva fundamentet som AIK vilar på. Att investera i våra ungdomar är en självklarhet, oavsett om de blir a-lagsspelare eller ej. Det är också en investering för samhället i allmänhet och de individerna i synnerhet. Alla kan ju inte bli firade AIK-stjärnor och dra vidare till NHL för att sedan komma hem och ge tillbaka till klubben som gav dem chansen.
Många flyttar till mindre klubbar när de inser att de inte kommer att gå hela vägen upp till a-laget. Några slutar. Sen gör vissa som Gustaf Lindvall, Jonathan Pudas och Pär Lindholm; knyter näven och ger sig den på att ta sig tillbaka. Men det finns också en grupp som ges chansen i a-laget, men av olika anledningar inte tar den. Exempel på det är Rasmus Edström och Joel Mustonen. Det är dock ingen av dessa kategorier spelare som vi vill prata om idag (även om Mustonen är ganska nära).
Nej, vi ska i det här inlägget titta på spelare i AIK:s juniorlag som aldrig fick chansen i vårt representationslag, men som ändå skapade sig en SHL-karriär. Men i och med att många ändå får spela någon enstaka a-lagsmatch så satte vi gränsen vid att man inte får ha gjort tio matcher för Skellefteå i Elitserien/SHL. I den gruppen spelare hittar vi både svenska mästare, landslagsmän och NHL-proffs.
Hur kan det då komma sig att AIK inte lyckades ta hand om de här talangerna? Det finns inget entydigt svar på den frågan. Vissa spelare drabbades av överflödets förbannelse. Vissa spelare var inte redo då, utan utvecklades senare. Vissa saknade helt enkelt tålamodet och stack när de inte gled upp i a-laget på den räkmackan som de ansåg sig förtjäna. Tolv namn, tolv olika historier.
Nils Bergström
Nitton år gammal gjorde Nils Bergström sex matcher i Hockeyallsvenskan för Skellefteå AIK. Säsongen var 2004/05 och vi siktade stenhårt mot Elitserien. Bergström hade ett mycket gott rykte med sig från juniorlaget, men det var andra tider då. AIK hade inte råd att låta unga killar få chansen och känna på seniorhockey som en investering för framtiden. Istället värvades en forward som Patrik Rönnqvist in, som var mer etablerad, men som definitivt hade mindre utvecklingspotential.
Efter säsongen fanns det ingen plats för Nils Bergström som istället flyttade hemåt (bördig från Östersund) till Brunflo och vräkte in poäng i Division ett. Därefter flyttade han runt lite innan allsvenska Rögle fick upp ögonen. I Rögle blev det sammanlagt tre säsonger, varav den sista som Elitseriespelare. Detta samma år som vi vann vårt andra SM-guld, så på så vis sörjer vi inte att han aldrig gavs en ordentlig chans, men det speglar den tidens svårigheter att ge talanger möjligheten att våga och växa.
Lars Bryggman
Bryggman var och är en stor och stark forward som trivs när det är tät trafik. Han peakade i Skellefteå redan som sjuttonåring då han gjorde 53 poäng på 40 matcher i J18. Måhända påverkades den höga poängproduktionen av att han ofta spelade tillsammans med Viktor Arvidsson. Därefter stagnerade Lars och var egentligen aldrig nära en tröja i AIK:s a-lag. Istället gick flytten hem till Piteå där han stod för fina 34 poäng på 37 matcher.
Då fick Luleå (som inte är beroende av fart) upp ögonen för honom och ganska precis ett år efter att han lämnade Skellefteå var han plötsligt SHL-spelare. Nu är Lars Bryggman inne på sin sjunde SHL-säsong, efter några avstickare till diverse allsvenska lag. I Malmö är han en stöttepelare och har nämnts i snacket när landslagstruppen ska offentliggöras. Det tar längre tid för storvuxna spelare att få ordning på kroppen och när Lars kom fram var konkurrensen i AIK helt sanslös.
Filip Gustavsson
I Luleå fanns chansen att flyttas upp i a-laget, medan Skellefteå var kända för att värva in etablerade målvakter, som till exempel Henrik Karlsson. Det var så AIK-produkten Filip Gustavsson resonerade när han sjutton år gammal valde att flytta till Luleå. Och i sak hade han kanske rätt. Det han kanske inte tänkte på var att AIK inte direkt hade haft några påläggskalvar i juniorlaget efter Johan Backlund.
Naturligtvis sved det när en U16-landslagsspelare lämnade oss som en blixt från ovan, och Gustavsson är den på listan som känns tyngst att mista. Tre säsonger i Luleå och SHL och JVM-spel innan han, oväntat tidigt, chansade och flyttade till NHL. Än så länge har det bara blivit spel i AHL och kommer inte chansen snart blir det intressant att se vart han tar vägen, då Luleå just har skrivit långtidskontrakt med Lassinantti.
Hardy Häman Aktell (bilden)
Döps man till Hardy och tar sig ända upp till juniorlaget i Skellefteå AIK borde man garanteras minst tio se och lära-matcher med a-laget. Nu blev det inte så och till viss del kan det skyllas på skador. Under alla åren som juniorspelare i AIK var han aldrig nära att spela en hel säsong. Tre matcher 16/17 och fjorton matcher under nästa säsong, som också blev hans sista.
Istället stack han till Björklöven, där han lånades ut till Vännäs. Då var det få som trodde att han två år senare skulle vara en ordinarie SHL-spelare. Förvisso i Växjö Lakers som ju haft enorma tendenser att leta välutbildade spelare från Skellefteå. Det har gått över förväntan i Växjö och det blir spännande att se nästa steg.
Marcus Högström
Högström kom till Skellefteå i samband med att han skulle börja gymnasiet, men det blev ingen succé och han flyttade vidare till Modo i samband med deras SM-guld. Kanske i en naiv förhoppning om att de skulle bli dominerande i svensk hockey. Nu blev det ju inte alls så och Högström valde att återvända till Skellefteå, den här gången med sikte på spel i a-laget.
Men det bara en match och i den gjorde han en tämligen slät figur och skeppades iväg till Sundsvall. Där lånades han ut till Timrå och lyckades så bra att han fick ett Elitseriekontrakt nästa säsong. Men det skulle dröja ännu längre innan han etablerade sig, då med Djurgården. Landslagsspel, KHL-spel, NHL-försök och en relativ stjärnstatus i SHL är en ganska osannolik utveckling.
Anton Karlsson
Inför säsongen 14/15 skrev jättetalangen och den i tredje rundan draftade Anton Karlsson ett tvåårskontrakt med Skellefteå AIK. Han valde bort Frölunda, där han fostrats och även chansen att flytta över Atlanten. Karlsson visste nog att det skulle bli svårt att ta en plats, men hög svansföring och lite risig självbild gjorde att tålamodet hos honom tröt ganska snabbt.
Efter några månader med mestadels spel i juniorlaget (6 SHL-matcher), valde han att bryta sitt kontrakt och flytta hem till Göteborg igen. Man fortsatte att se honom som en kommande stjärna och det är få förunnat att få göra tre JVM. I Frölunda blev det 28 mållösa SHL-matcher innan han hamnade i Hockeyallsvenskan, vilket får ses som hans rätta nivå. Idag återfinns han i Solna.
Jacob Moverare
I Moverares fall ställdes vi inför en svårlöst situation. En av hans föräldrar fick ett nytt jobb i närheten av Jönköping och Jacob, som sågs som en blivande a-lagsspelare i Skellefteå, var förlorad. Här spelade han som högst upp i J18, medan han tog kliv i HV71 och fick testa spel i SHL vid fyra tillfällen. Den sommaren draftades han av Los Angeles Kings och valde spel i en nordamerikansk juniorliga.
Efter två rätt lyckade säsonger där valde han att återvända till Sverige och den här gången till Frölunda. Efter en trevande första säsong, då han förvisso blev svensk mästare, tog han stora kliv under andra säsongen och valde att göra ett nytt försök i Nordamerika och AHL. Detta satte dock corona stopp för och Moverare är just nu utlånad till SaiPa i finska ligan.
Stefan Steen
Nu kanske några av er vill protestera, då Steen varit med en del i a-lagssammanhang, men när vi tittar på hans statistik har han endast stått i AIK:s mål vid sju tillfällen, men varit reservmålvakt desto fler gånger. Han kom till oss från Leksand som sjuttonåring och levererade väldigt fina siffror i juniorlaget och ännu bättre i a-laget. På sina sju matcher har han finfina 0,933 i räddningsprocent.
Men det fanns ingen plats i AIK, även om han fick ett kontrakt skulle han konkurrera med Henrik Karlsson och Marcus Svensson. En svår situation som ledde till en utlåning till Oskarshamn och Steens AIK-dagar var räknade. Det blev ändå SHL-spel nästa säsong och SM-guld med Växjö. Därefter har han också representerat Färjestad och Örebro, innan han flyttade ner till Karlskoga i Hockeyallsvenskan.
Andreas Söderberg
Söderberg har tagits upp helt orimligt mycket här på bloggen. Utan att backa upp det med fakta är känslan att hans namn nämnts minst tio gånger. En egen produkt som gått hela vägen genom pojk och juniorhockeyn. Tyvärr, för hans del, tog han aldrig det sista klivet och fick aldrig spela en seniormatch. Hade vi haft en normal juniorverksamhet och inte spottat fram talang efter talang hade han nog fått chansen.
Under Söderbergs sista juniorår lånades han ut till Vita Hästen, för att sedan flytta vidare till Pantern. Och att spela i Pantern innebär ett skyltfönster mot Malmö där han också fick chansen att spela en SHL-match. Tydligen imponerade han där, eftersom nykomlingarna Timrå valde att plocka in honom. Sammanlagt har det blivit 39 matcher i högsta serien för Andreas, som nu återfinns i Almtuna.
Marcus Sörensen
När Anders Forsberg hörde av sig till Sörensen inför säsongen 11/12 tvekade han inte en sekund, trots att han redan fått debutera för Djurgården året innan. Det fanns inget bättre ställe att utvecklas på än Skellefteå, men samtidigt var konkurrensen stenhård. En match blev det innan han lånades ut till Borås och därifrån återkom han aldrig, utan tvåårskontraktet med AIK bröts.
Tillbaka i Djurgården, som då återfanns i Hockeyallsvenskan, vilket nog passade Sörensen rätt bra. Två fina allsvenska säsonger och det var givet att han skulle följa med upp i SHL. Där gjorde han ytterligare två bra år, med en poängskörd på en bit över 30 varje säsong. Nästa steg blev NHL där han får ses som ordinarie i San Jose Sharks, dit han trejdats från Anders Forsberg-bekanta Ottawa Senators.
Lucas Wallmark
Att värva Wallmark från Björklöven kändes som en fjäder i hatten och en härlig tryckare i ryggen på Löven som då befann sig i division ett. Men det gick aldrig att tvätta bort den gröngula smutsen från Wallmark som endast såg AIK som ett skyltfönster för sig själv. Som sjuttonåring fick han också chansen att spela ett par Elitseriematcher innan han lånades ut till Karlskrona för att samla på sig erfarenhet av seniorhockey.
Men de galoscherna passade inte för Lucas Wallmark, som inte såg långsiktigt, utan ville spela nu, nu, nu. Då fattade han det förödande beslutet att flytta till ett lag som inte direkt bygger sitt spel på konstruktivitet. Vidare till NHL efter tre år i Luleå och där har han inte riktigt hittat rätt utan trejdats till höger och vänster på sistone. Det hade garanterat varit ett bättre drag att stanna här, men vi ska absolut inte klaga.
Lukas Zetterberg
Det var en liten chansning av Zetterberg att flytta till AIK, men han var missnöjd med speltiden i Västerås och då såg han sig om efter en ny plats att utvecklas. Han var nog medveten om att det skulle bli spel i juniorlaget, men förhoppningen var att visa upp sig så pass mycket att han skulle ges en chans i SHL. Så blev det dock inte alls, utan efter säsongen flyttade han hem till Västerås.
Den hårda träningen i Skellefteå var ändå viss frukt, då han var bättre rustad för allsvenskt spel, för nu var han ordinarie och gjorde 22 poäng på 49 matcher. Sedan dess har Lukas Zetterberg ett par gånger till försökt lämna Västerås, men alltid kommit tillbaka. Det som gör att han kvalar in på den här listan är att han skrev på för Brynäs förra säsongen, men det blev bara tolv matcher innan en ny hemfärd.
Kommentarer
Skicka en kommentar