Fortsätt till huvudinnehåll

I nöd och lust med Bert Robertsson


2011 dansade han in. Mannen som resten av sitt av sitt liv kommer att förknippas med Skellefteå AIK:s fantastiska framgångssaga. Bert Robertsson hade jobbat tillsammans med Jonas Rönnqvist i Almtuna under två säsonger och där hade han på nära håll fått se Rönnqvist arbeta med ett mycket aggressivt försvarsspel, där man ständigt överbelastade och satte press på motståndarna.

Rönnqvist drog till Luleå och Robertsson till Västerås, som på den tiden hade ett sorts samarbete med Skellefteå AIK. Således höll vi lite extra koll på den föreningen och hörde också med de utlånade spelarna hur saker och ting fungerade där. AIK förlorade SM-finalen mot Färjestad den säsongen och beslutade sig för att bredda tränarstaben. Entré Bert Robertsson.

Under Anders Forsbergs ledning hade vi Sveriges bästa och charmigaste anfallsspel, men för att vinna behöver man både kunna försvara sig och anfalla. Och eftersom anfall är bästa försvar ville vi äga pucken. Bert Robertssons insyn i Jonas Rönnqvists framgångsrika presspel skulle bli ingrediensen som skulle ge oss guldet. Här hade ju Luleå kunnat tänka likadant och förkovrat sig i anfallsspel, men de nöjde sig med konsten att försvara.

Bert kom in med en massa energi och blev ett perfekt komplement till de mera lugna och försynta herrarna Forsberg och Klockare. Ordet ”brinn” användes ofta och han var mycket duktig på att varva upp oss fans och ge oss framtidstro. Jag ska redan nu säga att Bert Robertsson spelar inget spel. Han är sig själv, på gott och ont, och när hans brinn spillde över på oss var det eftersom han verkligen var så taggad och stolt över uppgiften och över att tillhöra Skellefteå AIK.

Finalförlust 2012, trots ett massivt spelövertag och på alla sätt (utom Svedberg och Silfverberg) bättre lag än Brynäs. Bert grät efter förlusten, och lovade att komma igen starkare än någonsin nästa säsong. Hemma i TV-soffan torkade vi tårarna med knytnävarna och svor på att följa Bert och laget in i döden. Trots att han inte var huvudtränare, så blev han på något vis ansiktet utåt. I alla fall mot supportrarna.

När säsongen 12/13 gick mot slutspel sparkades plötsligt Anders Forsberg. Vi går inte in på alla anklagelser om försök till att värva med sig spelare och dess svallvågor. Vi kommer att få anledning att komma tillbaka till Forsberg. Istället kan vi konstatera att vi vann. Skellefteå AIK vann SM-guld. Vi vann SM-guld. Bert vann SM-guld. Och vi gjorde det tillsammans. Glöden och brinnet var starkare än någonsin nu.

Tillsammans med Hans Wallson, som besitter snarlika machodrag, besteg Bert Robertsson Kebnekaise. Med i packningen var bucklan Le Mat. En symbolisk handling som påvisade att vi var på toppen. Och det var vi verkligen. Men det var ingen spetsig topp, utan en sex år lång, flack topp som aldrig tycktes ta slut. Men innan vi vann SM-guld nummer två skulle Bert Robertsson möta sin forne kollega Anders Forsberg på en presskonferens efter en match mot Modo.

Bert anklagade Forsberg för sitt agerande, före och i samband med att han fick lämna Skellefteå AIK. Anders Forsberg for med osanning och besvikelsen hos Bert Robertsson var enorm. Dessa känslorna gick inte att stoppa då de drygt ett halvår senare möttes på den här presskonferensen. Att Anders Forsberg skapade sina egna sanningar var vi bekanta med, och nu stod Bert upp för AIK, sig själv och alla oss andra nere i gruvan. Mycket fint, även om han fick ta emot mycket spott och spe från andra supportrar som menade att han grät krokodiltårar och minsann var långt ifrån felfri själv.

Och det är han ju inte heller, det är ingen, men han försvarade våra svartgula färger och bidrog också till intresset runt hockeyn i Skellefteå. Efter att ha varit på supporterträffar med Bert gick man alltid hem otroligt energifylld och fick alltid beskedet att lita på processen och att vi i Skellefteå AIK bygger människor. Förtroendeingivande och fint, att höra till en förening med varma värderingar. 

Bert deltog när North Power skulle montera flaggor inför slutspelet. Han eldade på ståplatspubliken inför en förlängning i ett slutspel och han förärades med en flagga med en bild på Bert med stenhårt knuten näve. Fansen älskade Bert och Bert älskade oss. Visst var han en person som krävde mycket av sin omgivning, men det ledde ju till framgångar och det är ju det allt handlar om.

Finalförlusterna mot Växjö och Frölunda hanterades bra. En stor del av stommen hade ju lämnat och det var en bragd att fortfarande vara ledande i hockey-Sverige. Sex raka finaler (varav fem för Bert) och ett ledarskap som handlade om att värna om både individen och laget. Nästan allt hade gått vår väg i många år, och det var många som hyllades och geniförklarades.

Men sen hände det något. AIK:s lag försvagades och nästan alla konkurrenter tog efter vårt sätt att spela med hög press och mycket skridskoåkning. Det hade ju hur som helst varit orimligt att stå kvar oemotsagda på toppen. Och det är i nöden man prövas, inte i lusten. Efter säsongen 16/17 dök Bert upp på den årliga supporterträffen, men det var en annan Bert som talade.

Han pratade om att det inte går att vinna när två spelare i laget inte är beredda att offra allt för Skellefteå AIK (det var Kyle Cumiskey och Emil Pettersson som åsyftades) och plötsligt kändes Robertsson mer negativ och gnällig än inspirerande och brinnande. Och så fortsatte det. Mättnadskänslan hos oss alla fanns ju där, för även om Bert sa att han brann, så talade ögonen och kroppsspråket ett annat språk.

Det dök upp rykten om konflikter med spelare. Det talades om att Robertsson och Andrew Calof inte drog jämt. Albin Eriksson fick veta att han levde. Niclas Burström sas inte vilja återvända så länge som Bert var kvar i föreningen. Det som hade rullat på i framgång, var inte lika roligt i motgång. Och då var det som att drivet inte längre var alls lika starkt. Skulle man rita en graf över hur hårt Bert brunnit för Skellefteå AIK, skulle den korrelera ganska väl med grafen som visar hur det har gått för oss.

Han brann hårt när vi vann och gick till final, medan ögonen kändes ihåliga i motgångens stund. Och så här fungerar väl alla människor. Så länge som det går bra är allt lätt och roligt. Bert Robertsson är dessutom en känslomänniska av episka proportioner. När han brinner, så brinner han hårt. När han är ledsen, arg och besviken så visar det sig väldigt tydligt. Han har svårt att lägga band på känslorna, och det är något man måste kunna ibland när man jobbar med människor. Unga människor.

För någon psykolog är han inte. I alla fall inte när det blåser motvind. Nu låter det som att vi är kritiska till hela Bert Robertssons väsen, men så är det inte alls. Han var en stor faktor bakom AIK:s framgångsresa och drev igång både spelare och fans genom sitt sätt att vara. En underbar människa att ha på sin sida. Men inte lika kul när läget är jobbigt och frustrationen knackar på.

Skilsmässan borde ha skett tidigare, men vilken skilsmässa kan man inte säga så om? Det måste vara ytterst ovanligt att vakna upp en dag och säga: ”Nej, vet du vad frugan. Jag tror inte att det blir roligare än så här. Nu är det perfekta läget att separera. På så vis kommer vi bara att minnas det positiva.”

I efterhand minns vi Bert som en hjälte med ett stort hjärta och den perfekte andretränaren. En pådrivare med sina främsta kvaliteter i det hårda jobbet och drivet. Det har visat sig att det är svårt med förstetränarjobbet, då det kräver en mer polerad yta och kanske ett större taktiskt kunnande. Nu när han har tvingats lämna Linköping har vi hittat ett par perfekta jobb åt honom. Som andretränare då. Det första är i Leksand, som är på gång och det känns som att det har etablerat sig i SHL. Det andra är i Björklöven under Hans Wallson, då Löven har något obehagligt på gång. Men till skillnad mot Wallson är vi helt övertygade om att Berts svartgula hjärta skulle hindra honom från att ens tänka tanken.


Kommentarer

  1. Vill absolut inte se Bert i äckliga jävla Leksand eller Löven.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det vill väl ingen, men syftet var att poängtera att Bert bör vara i ett lag på väg uppåt. Det är där hans brinn passar bäst.

      Radera
  2. När Bert lämnat Skellefteå så ville min pappa som då var 81 år ringa och tacka Bert personligen för hans tid i laget i vårt hjärta. Pappa ringde kansliet som sa att Bert var upptagen men dom tog pappas nr, till pappas stora glädje så ringde Bert upp dagen efter och pratade om allt mellan himmel och jord, hockeyrelaterat och privat i 1 1/2 timme......det tycker jag var stort!
    För det kommer jag och framförallt min pappa alltid att högakta Bert.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fy fan vad fint gjort. Älskar Bert än mer efter denna story!

      Radera

Skicka en kommentar