AIK är duktiga på att uppmärksamma sina gamla hjältar. De har figurerat i intron på jumbotronen och både Garvis och Acka har maskotar hetat/heter. Men den största äran är nog att hamna på AIK:s egen variant av Hall of Fame; Wall of Fame. 2013-2018 har 1-6 av våra tidigare spelare/säsong utsetts till medlemmar av de odödligas skara. De som avgör vilka som ska hamna på Wall of Fame är en referensgrupp, utsedd av AIK:s styrelse.
För att bli medlem av denna exklusiva grupp krävs ett antal saker. Först och främst ska han ha spelat minst fem säsonger i AIK. Han ska naturligtvis ha karriären bakom sig och det enda som ska bedömas är tiden i AIK. Att Viktor Arvidsson gjort en viss succé i NHL spelar alltså ingen roll. Vidare bedöms om spelaren gjort viktiga insatser för AIK och/eller hur spelaren varit jämfört med övrig svensk elit. Spelarens karaktär och personlighet vägs också in.
Vi tycker definitivt att Wall of Fame är en god idé och sympatiserar också med kriterierna, men vi är också skeptiska till några saker. Det första är bristen på kontinuitet. 2013 fick sex spelare plats och sedan dess har 1-2 nya fått plats varje år, men sedan 2018 har ingen ny valts in. Hade det inte varit bättre att inte vara så ivriga och istället låtit 1-2 komma med varje år, och på så vis inte hamnat i att plötsligt är ingen tillräckligt bra/intressant för att ta plats.
Det andra som skulle kunna göras bättre är den långsiktiga uppmärksamheten. Som det är nu hänger spelaren/spelarna i rampljuset, på östra sidan, under en säsong. Därefter återfinns de på en ganska liten bild på en vägg i arenan. Vårt förslag är att deras bild istället får hänga från taket i ishallen och därigenom synas alltid, för alla. Namnet Wall of Fame faller då, men vi anser att de borde synas och hyllas mer.
Konceptet är taget från NHL där man har en striktare (och betydligt mycket större urvalsgrupp) urvalsprocess. Daniel Alfredsson har exempelvis förbisetts de fyra senaste åren, då det är klart och tydligt att fyra spelare varje år kommer att ta plats. Exklusiviteten blir större och det blir en ännu större ära, även om det kan kosta gränsfallsspelarna som Alfredsson att ta plats i NHL:s Hall of Fame.
Vi kommer idag att ge en kort beskrivning på de tretton spelarna som hittills kommit med. Här måste för övrigt AIK:s hemsideansvarig skärpa till sig och uppdatera. För enligt hemsidan består Wall of Fame endast av elva spelare. Den andra delen av inlägget kommer att behandla vilka som vi tycker borde ligga bra till för att bli medlemmar av Wall of Fame inom en snar framtid. Hela arton namn kommer att tas upp.
2013:
Göte Almqvist (bilden)
AIK slog på stort när idén med Wall of Fame och vräkte på med hela sex gamla spelare. Vi presenterar nu dessa i bokstavsordning, men Göte Almqvist bör hur som helst ha varit den första som plockades ut. Sjutton säsonger i AIK som lagkapten och taktisk strateg. Mannen bakom tigerränderna. Hade inte Göte Almqvist funnits hade nog våra liv sett annorlunda ut.
Acka Andersson
Om Göte Almqvist är backarnas urfader får Anders ”Acka” Andersson ses som forwards motsvarighet. Tolv år i moderklubben Skellefteå AIK och den bristfälliga statistiken från förr säger att han gjorde mer än en poäng/match under dessa. Även Acka var lagkapten och taktiskt slipad. Center i den riksbekanta ”Myggkedjan”.
Klimpen Häggroth
Lennart Häggroth är en given Wall of Fame:are, om än inte riktigt på samma nivå som ovanstående herrar. Det hade räckt med Göte och Acka 2013. På så vis hade de fått det strålkastarljuset som de förtjänar och Klimpen och andra kunde också få en större enskild hyllning. Häggroth gjorde fem säsonger i AIK och briljerade med slajdningar och snabba reaktioner.
Göran Lindblom
Lindblom är förste man från mellangenerationens AIK, från tiden kring första SM-guldet. Med sina femton säsonger i AIK och liksom de övriga på listan bofastheten i Tre Kronor, så är Göran helt given på Wall of Fame. Vi ska inte tjata mer, men AIK hade kunnat vänta även med honom. Från sin backplats slog Lindblom passningar som man inte trodde vara möjliga och med sin elegans var han en av Elitseriens främsta backar under många år.
Hardy Nilsson
Hardy är kanske den spelaren som under många år var starkast förknippad med Skellefteå AIK. Under guldsäsongen 1978 var AIK hans lag och han slogs för märket på bröstet på ett sällan skådat sätt. Sammanlagt blev det tretton säsonger och maken till ledare och lagkapten får man leta efter.
Hasse Svedberg
Göte Almqvists kompanjon som kom hit från Piteå och blev AIK trogen under tio säsonger. Vid ett tillfälle sköt han så hårt att när pucken träffade stolpen, så sprack pucken. Eventuellt har ni noterat att vi mer eller mindre struntar i landskamper och VM och OS-meriter. Det är vad man har presterat i Skellefteå AIK som gäller.
2014:
Garvis Mättää
Efter att ha blåst på med hela sex kandidater under första svängen av Wall of Fame nöjde man sig med två stycken under nästa år. Den ene av dessa var ytterforwarden i Myggkedjan Eilert ”Garvis” Mättää. Under Garvis sju år i AIK tog klubben tre medaljer och var i slutspel sex gånger. En målskytt och hårt arbetande spelare i en och samma person. Myggkedjan var föregångarna till den hårda forecheckingen som nästan alla lag spelar med nu.
Rolle Stoltz
Bara att ha smeknamnet ”Grävskopan från Överkalix” gör att man är given på Wall of Fame. Att han dessutom gjorde tolv svartgula säsonger där han var beredd att offra allt för att laget skulle vinna gör inte Roland Stoltz till en mindre legend. Han snittade 25 poäng under sina säsonger och vann SM-guld 1978.
2015:
Jan Erixon
Janne spelade med både Lindblom och Stoltz, men det känns ändå som att han hör till en yngre generation. Måhända beror det på att han inte var med och vann 78. X:et var helt enorm från det att han tog plats i a-laget ända tills det att han drog över till NHL. En mix av fysik och spelsinne gjorde Erixon till en av Sveriges allra bästa forwards. Totalt gjorde han fem säsonger, varav en efter den dominanta återkomsten 1994.
2016:
Karl-Sören Hedlund
Myggkedjans tredje medlem. Sju säsonger i AIK efter att ha hämtats in från Rönnskär. Karl-Sören var en skottvillig forward som både var skridskostark och spelskicklig. Vi skulle ju undvika att snacka landslaget, men tycker ändå att det är värt att nämna att vår Myggkedja spelade ograverad i Tre Kronor.
Per Johansson
Måltjuven ”Tjuven” har vi nämnt i samtliga inlägg som handlar om målskyttar. Att vara ihågkommen som någon som gör mål är stort, då det är det som hockey går ut på. Tretton säsonger blev det och nästan en poäng/match. Ytterligare en av SM-guldvinnarna från 1978.
2017:
Pär Mikaelsson
Mikaelssons storhet består dels av hans genuina känslor för hela föreningen Skellefteå AIK och dels för den grymma spelaren han var med både kraft och spelskicklighet. Femton säsonger med ledaregenskaper och karaktär gör Mikaelsson till den erans stora AIK:are. Man kan argumentera mot honom, i och med att AIK hela tiden befann sig i Division ett och Allsvenskan, men vi hävdar att det är precis tvärtom.
2018:
Peter Helander
Det senaste, lite oväntade, valet var alltså Peter Helander. Vi har naturligtvis ingenting emot Helander, som också är en lokal förmåga och kom till AIK via Rönnskär och Clemensnäs. I Skellefteå gjorde han åtta säsonger och stod för ett solitt försvarsspel och skonade ingen som ville ta sig in på mål. Tyvärr avslutades karriären efter en elakartad skada i början av hans NHL-resa.
Det var de tretton befintliga spelarna. Nu ska vi spekulera i framtiden. Vi utgår från att Wall of Fame kommer att kryddas med fler namn under årens gång och vi har hittat arton tänkbara kandidater. Dessa kommer att presenteras helt kort, tillsammans med hur troligt (skala 1-5) det är att de någon gång kommer att äras på det optimala sättet i Skellefteå Kraft Arena.
Dick Andersson: 3
Dick var ovärderlig i målet under alla sina tretton säsonger i AIK. Han stod kvar där när det blåste snålt och när backuppsättning efter backuppsättning inte alls höll samma klass som han gjorde. Dessutom har han en stark lokal förankring, vilket juryn hittills har uppskattat, och Andersson hade också en mycket stark personlighet.
Niclas Burström: 3
I skrivande stund har inte Burström förlängt sitt kontrakt med Skellefteå, men om/när han gör det kommer han i så fall att gå in på sin tolfte a-lagssäsong, endast trettio år fyllda. Möjligheten finns att Niclas, som gått hela den långa vägen genom pojk och juniorhockeyn, kommer att bli AIK:s meste spelare någonsin. Om han väljer att köra på kommer trolighetssiffran att stiga till en femma.
Jimmie Ericsson: 5
Sex getingar och så vidare. Ingen är mer given på Wall of Fame än Jimmie, även om det kommer att dröja ett antal år innan han tar plats där. Först ska han avtackas, något som inte har gått på grund av coronapandemin. Hans meriter behöver vi knappast tala om, men aldrig trodde vi väl att det skulle komma fram en lika (mer?) karismatisk ledare än Hardy Nilsson?
Johnny Forsman: 4
Slitvargen från Bureå gjorde fjorton säsonger i AIK, där han gav exakt allt varje byte, varje match. Han fanns med när vi vann SM -78 och han fanns med när vi tog oss tillbaka till Elitserien 1986. Personligheten var kanske inte sprudlande, men den var gedigen och Johnny hade glimten i ögat. En lokal förmåga som gav mer än han fick. Hoppas innerligt att han kan få denna äran.
Erik Forssell: 4
Alla dubbla guldvinnare med lokal förankring kanske borde vara helt givna. Ett av kriterierna är hur bra spelaren var i jämförelse med övrig Sverige-elit. Det blev inga landskamper för Erik, men han var under 7-8 år landets bästa tekare, hans spelsinne var av toppklass och hans plusminus-statistik är charmant.
Martin Karlsson: 3
Det finns tre tydliga eror när AIK har varit framgångsrika. Den första känns uttömd redan och den senaste erans spelare är fortfarande aktiva eller har precis slutat. Varifrån man skulle kunna fylla på är guldlaget 1978 och då ligger Martin Karlsson nära till hands som överlägset bäste målskytt och allt. Frågan är hur mycket hans två svek, med flyttarna till Brynäs och Örebro, ligger honom i fatet.
Adam Larsson: 2
I en drömvärld kommer Larsson hem om fem år, flyttar in i ett radhus på Anderstorp och frälser oss med två raka SM-guld. Som spelare är han givetvis tillräckligt kvalificerad, men för att kvala in som Wall of Fame-material så måste han först och främst få ihop fem säsonger, men även komma hit och göra skillnad.
Robert Larsson: 1
Det kanske inte är helt sannolikt, men vi har kommit fram till följande scenario: Adam spelar tre säsonger i AIK i slutet av hans karriär. Han har en snart tioårig son som heter Robert. När Wall of Fame år 2032 ska avslöjas visar det sig att både far och son Larsson utsetts. Den som hissar upp deras flaggor är Robert Jr.
Fredrik Lindgren: 5
Med lite flyt hade Lindgren representerat AIK under fyra årtionden och i så fall varit ännu mer odödlig än vad han är nu. 950 matcher, två SM-guld, sju finaler, en magisk frisyr och en lika magisk skridskoåkning. Vi får även här vänta några år, men den som väntar på något gott...
Joakim Lindström: 5
Vår bäste spelare någonsin och SHL:s bäste spelare under många, många år kommer att leverera ett klassiskt tal av amerikanskt snitt när han väljs in i Wall of Fame. Vi hoppas innerligt att det dröjer och att Jocke har åtminstone två år till i sig när kontraktet går ut nästa år.
Krobbe Lundberg: 1
Krobbes grej var ju hans teknik och att dribbla och tricksa med pucken. För det blev han uppmärksammad i hela Sverige och dåtidens bästa klubbar ville knyta honom till sig. Tyvärr känns han inte som så väldans mycket AIK:are då han lämnade relativt tidigt och aldrig återvände.
Oscar Möller: 4
Den dagen som Möller lägger av så kommer han att finnas med i den absoluta toppen av all tänkbar AIK-statistik. Hittills har juryn varit svag för ursprungliga AIK:are och i andra hand norrlänningar, men Möller kommer att göra mer än tio säsonger här och som hockeyn ser ut nuförtiden är det inte många som kommer upp i det. Lägg därtill hans meriter och charm.
Daniel Pettersson: 2
Division ett-åren är svåra att handskas med. Det enda som man egentligen kan värdesätta i efterhand är hur dedikerad man var för Skellefteå AIK. Pettersson var inte rubrikernas man, men fjorton säsonger, varav många som lagkapten och poängplockare, håller åtminstone vi högt.
Martin Pettersson: 1
Åttiotalet är också ett bekymmer när spelare ska värderas. Det blev inga SM-guld, utan snarare två degraderingar. Men ska vi utse en enda spelare från det årtiondet så ligger Martin bra till. JVM-guld, landskamper och kaptensbindeln i AIK. Dessutom en pålitlig poängplockare och en av få som följde med när när vi åkte ut 1990.
Pontus Petterström: 4
Efter att ha spenderat hela sitt vuxna liv i Skellefteå (vi glömmer åren i Linköping), så räknas Pontus som svartgul ända in i märgen. 10-talets Johnny Forsman som både vann guld och var lagkapten. Dessutom hjälteförklarad av fansen, vilket vi hoppas ger lite extra när juryn sammanträder.
Anders Söderberg: 1
Visst tänker vi med hjärtat, men vi vill så gärna att Anders Söderberg ska få med sig något konkret från sin tid i AIK. Något annat än två silvermedaljer och det sista oskrivna kontraktet. Han var otroligt viktig när vi gick upp och ännu viktigare när vi etablerade oss. Bjud hit Anders en sista gång och låt honom hyllas på det sättet han förtjänar. Han fick ju lomma ut via bakdörren senast det begav sig.
Andreas Wingerli: 2
När vi tittar igenom befintlig trupp och grubblar över vilken av de yngre spelarna som ligger närmast till hands, så finns det ingen annan än Wingerli. Det som krävs är att han blir AIK trogen och fortsätter att ge allt. Då kommer han att belönas furstligt.
Johan Åkerman: 3
Det som ligger till grund för vår bedömning är hur troligt det är att juryn väljer just dessa spelare. För i vår bok är Johan Åkerman en given femma. Han stannade kvar här, trots locktoner från Elitserien och det känns som att vi aldrig hade gått upp utan honom. Sett till viktiga spelare i AIK:s historia håller vi Åkerman väldigt högt.
Kommentarer
Skicka en kommentar