Åttondeback, till minimilön

Att sätta ihop en trupp är som att bygga ett pussel. Skillnaden jämfört med ett vanligt pussel är lagbyggesbitarna består av sedlar och mynt. Och för att få ihop hela pusslet måste man ha råd med alla bitarna. I ett tusenbitarspussel är alla bitar värda lika mycket, men i ett lagbygge värderas varje del olika och den delen som på förhand känns minst intressant är den åttonde backplatsen.

AIK har under många år spelat matcherna med sju backar, där den sjunde backen fått olika mycket speltid. Ju bättre det gått för laget, desto mer har vi kunnat fördela speltiden. Men det finns ju ytterligare en back i truppen och så länge AIK är skadefria så är platsen på läktaren fast förankrad. Ingen trevlig sits och det är inte många etablerade spelare som skulle acceptera den rollen under särskilt många matcher. Att spela i juniorlaget är ett alternativ, men knappast särskilt lockande.

När vi hade ett överflöd av duktiga juniorbackar var snarare problemet att de var bättre än många av de tilltänkta ordinarie backarna (Alavaara exempelvis) och då hade vi plötsligt för många backar, men det får betecknas som ett lyxproblem. Men att ha en juniorback som åttondeback är annars en ypperlig lösning och AIK har genom åren varit ganska tydliga med hierarkin vad gäller den positionen.

Vi kommer att göra en liten tidsresa med start 1997 och konstatera att de flesta åren har vi haft en stomme med sju ordinarie backar och försökt komma undan så billigt som möjligt med den åttonde backen. Under finalåren är det ganska svårt att se vem den backen var. Om ni ser namnen Johan Alm, Rasmus Edström, Petter Granberg, Niclas Burström, Arvid Lundberg, Anton Lindholm, Marcus Pettersson, med flera så var det många unga killar som var alldeles för bra för att hålla utanför laget.

1997/98: Benny Bäcklund

AIK hade åtta backar på rostern och det var många rätt svaga kort, men de övriga sju spelade i princip varje match. David Lundqvist missade elva och Bäcklund spelade tio. En garanterat billig (gratis?) lösning för AIK som inte hade råd att strössla pengar på en etablerad back som mestadels skulle sitta på läktaren. Inget ont om Benny, som fortfarande var junior och ansågs bäst i sin åldersgrupp. Det här inlägget handlar inte om att racka ner på spelare, utan syftet är att beskriva AIK:s lönepolitik på backsidan.

1999/00: Pär Kågström

Det var lite oväntat då Kågström fick sista backplatsen i truppen, men man hoppas ändå alltid på att en ung kille ska utvecklas av att få träna och spela med mer etablerade spelare. Men då måste man få chansen och det fick aldrig Pär. Trots att de övriga backarna missade 38 matcher sammanlagt fick han bara delta i fyra matcher. Det hände till och med att AIK inte använde sig av full trupp och lät Kågström sitta kvar på läktaren. Det blev inte lättare när Fredrik Lindgren plötsligt dök upp från ingenstans.

2000/01: Nicklas Vesterlind 

Åttondebackarnas åttondeback. Backbesättningen var starkare än på väldigt länge och AIK valde att ge juniorbacken Nicklas Vesterlind chansen att vara med och se och lära. Fördelarna var att han nog spelade näst intill gratis och att han utan gnäll kunde spela matcher med J20. Det blev bara fyra a-lagsmatcher, men plötsligt kom tillfället som han hade väntat på. Martin Maskarinec skadade sig och skulle missa resten av säsongen. Vesterlind åkte till ishallen för att anmäla sig som redo, bara för att mötas av beskedet att Janne Sandström värvats in. Tillbaka till korvkioskkön i pauserna.

2001/02: Nicklas Vesterlind 

AIK valde att endast behålla två backar från förra säsongen; Johan Åkerman och Jens Nyström. Dessutom fick Nicklas Vesterlind skriva sitt första seniorkontrakt. Med så många nya finns ju alltid risken att någon floppar, så den här säsongen borde det bli mer speltid. Joakim Nilsson misslyckades och Jens Nyström missade en del matcher på grund av skada, och Vesterlind fick ihop hela 37 matcher. Det skulle ha blivit ännu fler om inte Igor Matushkin hade värvats in när Jocke Nilsson lämnade för Vita Hästen.

2002/03: Anton Sandlén

I takt med att lagbygget spetsades till för varje år och dyrare spelare värvades in, så las ännu mindre ekonomiskt krut på de sista platserna i truppen. Anton Sandlén bjöds in med armbågen, men såg förstås chansen att leva sin dröm. Det blev en hackig backsäsong, då både Igor Matushkin och Jason McBain lämnade mitt under säsongen. Kanonchans för Sandlén kanske du tänker, men Ulf Taavola ville ha mer rutin än så och hämtade hit Torbjörn Lindberg. 14 matcher blev det för den här säsongens åttondeback.

2003/04: Nicklas Vesterlind/David Holmqvist 

Under den här säsongen spelade man ofta med fyra backpar (även om Vesterlind och Holmqvist hade ytterst begränsad speltid). Truppen bestod av nio backar, men de sista två platserna tillsattes av två spelare som kunde tänka sig att spela för en spottstyver, bara för att få möjligheten att spela i ett av Sveriges hetaste lag. På den offensiva planhalvan visade Ulf Taavola ganska stor misstro till Victor Edström vilket gav backarna åtta platser i matchtruppen. När Kvalserien kom fick Vesterlind sitta på läktaren hela tiden, medan Holmqvist mestadels satt kvar på bänken.

2004/05: -

För att kunna göra laget ännu vassare så skippade AIK helt den åttonde backen och hade endast sju backar i truppen. Jarkko Glad lämnade och vi fyllde på med Pasi Petriläinen och Drake Berehowsky, men ingen i backuppsättningen går att klassas som en åttondeback.

2005/06: -

Samma visa den här säsongen. Mark Busenburg floppade och när det hela skulle avgöras förstärkte vi med Per-Anton Lundström och Libor Prochazka.

2007/08: Jonas Lennartsson 

Det var några år som det fanns kvar en backplats i truppen och vi fantiserade lite till mans om en riktig bomb som skulle chocka hela hockey-Sverige. Men de enda som chockades var vi. Jonas Lennartsson?? Vad liknade det? Men det fanns en ekonomisk beräkning bakom detta. Lennartsson var billig i drift och underifrån tryckte Rundblad och Erixon på och om de skulle vara redo så skulle han acceptera en plats på läktaren. Det som inte fanns med i beräkningen var att Jan Novak skulle vara kass och att Kari Haakana skulle vara törstig.

2009/10: Niklas Strandberg 

På tal om att acceptera en läktarplats. Känslan var nästan att han skulle få sitta där ända fram till JVM då gyllene generationen-backarna skulle försvinna. Stralla hade ju lånats in året dessförinnan och trots att han inte direkt imponerade då så fick han ett helsäsongskontrakt. Troligtvis det billigaste någonsin för en spelare som inte längre var junior. 37 matcher innan han återvände till Piteå, för gott.

 2010/11: Johan Alm/Petter Granberg 

Det här var en fantastisk tid. Niclas Burström, Tim Erixon och Adam Larsson var juniorer och bofasta i truppen. David Rundblad förstårssenior. Och när Pavel Skrbek och Ville Koistinen försvann mitt under säsongen värvades det inte in någon dyr, etablerad pjäs, utan det var bara att lyfta fram en junior till. Granberg och Alm fick en hel del matcher, och även Rasmus Edström fick känna på hetluften.

2013/14: Rasmus Edström 

Backsidan under de här säsongerna är ganska svåra att överblicka. Den här säsongen var det inte mindre än tretton backar som fick spela för Skellefteå AIK i SHL. Rasmus Edström hade förvisso gjort ett par säsonger och genombrottet hade varit. Men sedan tog det stopp och det här var hans sista chans, kändes det som. Åttondeback utan press på sig, och ville det sig väl kunde det bli succé. Istället blev det tvärtom och utlåning till Björklöven. Det var ganska många juniorbackar som passerade Edström under året.

2016/17: Anton Öhman

Lite samma läge för Öhman, som det var för Rasmus Edström för några år sedan. Nu gällde det att visa att han var något mer än en ständigt lovande junior. Och med Niclas Burström som drogs med skador och Kyle Cumiskey som knappt spelade alls fanns ju alla möjligheter, men Anton Öhman var inte tillräckligt bra, utan passerades av junioren Filip Berglund och lånades ut till Västerås.

2017/18: Anton Danielsson 

Den här säsongen började AIK med ett konstigt agerande vad gäller platsen som åttondeback. Man skrev kontrakt med, i det här fallet, Anton Danielsson, trots att han uppenbart inte hade tillräckligt mycket talang för att lyckas på SHL-nivå. En ganska given förklaring till det är att talangfabriken inte längre spottar ut backstjärnor på samma sätt som för 5-10 år sedan, men det gäller fortfarande att ha en billig sista back i truppen.

2018/19: Felix Dahlroth 

Ännu konstigare att Felix Dahlroth fick ett a-lagskontrakt då han inte var bästa back i juniorlaget. Sammanlagt blev det bara fyra matcher. Ungefär lika många som den mer talangfulle Ludvig Stenvall, som inte fick den kicken för självförtroendet som ett SHL-kontrakt hade inneburit. Dahlroth spelar nu i Boden och Stenvall i Piteå, så det kanske inte spelade någon roll.

2020/21: Oscar Eriksson 

Kul för Eriksson att skriva ett treårskontrakt med sin moderklubb. Mindre kul att hela tiden lånas ut och samtidigt se sig omsprungen av Måns Forsfjäll och Elias Salomonsson. Lägg därtill värvningen av McKeown och alla inser att det inte blir många fler matcher i AIK för Oscar Eriksson. Och det blev det inte heller. Texten skrevs innan utlåningen till Södertälje.