Far och son är ju ett av bloggens favoritämnen. Vi har stött, blött och jämfört AIK-fäder med deras söner och till och med gått in på detaljnivå. Exempelvis hur faderns hockeyform var vid tillfället för skapandet av sonen. Det är tveksamt om det finns så mycket mer att utvinna ur det här ämnet, utan att ha tillgång till diverse journaler. Så här och nu kommer löftet att aldrig mer fundera på pappa och son. AIK-versionen.
Så vi lyfte blicken och insåg att det finns andra AIK:are med hockeyspelande pappor, men med skillnaden att dessa pappor aldrig har spelat i AIK. Det är ju ändå möjligt att ha haft en hyfsad karriär. Och det blev en rolig stund Eliteprospectande med en del sköna fynd. Vi hittade Elitseriespelare, OS-spelare, Stanley Cup-vinnare och draftettor. Men även pappor i hockeyvärldens nedre del.
Detta kommer här att mynna ut i en topplista med tio platser. Men som bekant kan vi aldrig hålla oss ifrån att bjuda på ett antal hedersomnämnanden. Idag fler än vanligt, faktiskt. Själva rankingen bygger vi på kalla fakta; statistik och inte några känslor. Således kommer inte mindre än tre Löven-pappor att dyka upp. De flesta farsorna har ni hört talas om, men vi tror oss kunna presentera några kantbollar. Men allra först fem stycken hedersomnämnanden.
Jan Olimb
Mathis Olimbs pappa var närmast att ta plats på listan. Hans enda merit är ett B-VM för Norge 1982. De förlorade stort mot Kina, Östtyskland och Rumänien, men lyckades hålla sig kvar. Janne har också vunnit två norska mästerskap med Manglerud Star. Vi hittade tyvärr ingen bild på Jan Olimb, men tänk er en blond, flinande man så är ni nog helt rätt ute.
Lars Söderström
Söderström kommer från en riktig hockeysläkt. Förutom sonen Niklas har hans bror Dan Söderström legendstatus i Leksand. Brorsonen Fredrik Söderström har en lång och framgångsrik tränarkarriär. Och just långa karriärer är något som familjen Söderström specialiserat sig på. Lars, som spelade forward, har inte mindre än 24 a-lagssäsonger, fördelat på Horndals IF, Hammarby och Fagersta (Niklas moderklubb), men inte högre än på division ett-nivå.
George Holloway II
Det finns inga dokumenterade hockeymeriter att hitta kring Buds pappa, förutom det uppenbara att Bud alltid gjorde bra matcher med föräldrarna på besök. Men enligt Bud har George II fortfarande fin skridskoåkning och det hårdaste skottet som han sett. Tillsammans med sina fyra bröder bildade han en fruktad femma hemma i Wapella. George II erbjöds ett proffskontrakt, men när hans kusin fick nobben struntade han i det och åkte hem till byn.
Pasi Mustonen
Pasi Mustonen (Senappinen) känner vi ju väl sedan hans två år som tränare i Skellefteå, och enligt honom själv var han Finlands snabbaste skridskoåkare genom tiderna. Han var vänsterfattad och spelade back. Endast två, vitt skilda säsonger, nämns på Eliteprospects. 1975/76 i JYP i finska division ett och 1984/85 i Nittorp, där han gjorde 24 mål och 35 poäng på 24 matcher.
Gordy Gosselin
Jag hoppas att du inte funderar på vem sonen är, för då är du underkänd i ämnet AIK-historia. Gordy var back och står bokförd för en säsong i den obskyra ligan TBSHL (Throwback SHL i ett parallellt universum?), samt tre år i Rochester Mustangs. Dessutom hittade vi en bild från hans aktiva karriär!
10. Tony Olofsson
Nu till listan och först ut är Jesper Olofsson farsa Tony. Tre Elitseriesäsonger med Modo i början av karriären, men han flög aldrig riktigt. Fick som bäst ihop 11 poäng under en säsong från sin backplats och ryktet säger att han var lite lat. Tony flyttade sedan till Husum, innan han flyttade ner till Örnsköldsviks SK, där han gjorde 32 poäng på 26 matcher som lagkapten.
9. Staffan Andersson
SM-guldvinnare med Björklöven 1987. Ja, så hade det kunnat vara, ifall det inte hade fallit sig så att Jacob Anderssons pappa Staffan just den säsongen spelat i Teg. För innan den säsongen gjorde han fyra år i Löven och efter gjorde han sju säsonger. Men sex Elitseriesäsonger, föralldel som backup till Göte Wälitalo, ger en nionde plats på listan.
8. Jonas Heed
Redan här är vi framme vid en spelare som har spelat JVM, har a-landskamper och inte mindre än tolv Elitseriesäsonger, fördelat på moderklubben Södertälje (åtta) och Frölunda (fyra). Dessutom draftad för Chicago Black Hawks. Sonen Tim skulle axla den manteln, men såg länge ut att misslyckas, men när han kom till AIK vände allt med SM-guld och NHL-spel. Just avsaknaden av SM-guld är anledningen till pappa Jonas låga plats på listan.
7. Lars Hurtig
En SHL-match av sonen Marcus, ger pappa Lars chansen att få glänsa på den här exklusiva listan. För Lars Hurtig är en riktig Luleå-legend med elva Elitseriesäsonger och 425 matcher. Dessutom guldvinnare med Luleå 1996 och ett medialt genomslag 1993 då han avgjorde hela tre slutspelsmatcher i sudden death. Fyra landskamper, utöver det.
6. Torbjörn Andersson
”Vi tog gulden med Tobbas son.” Klassisk textrad från superhiten ”Decennium”. Och Torbjörn är en klassisk Löven-back med sexton säsonger, bland annat med två som lagkapten. SM-guldet är höjdpunkten, men han har också spelat tre JVM och två landskamper. Den finaste meriten sparade han dock till sist. 1989 spelade han nämligen ner Löven i division ett och valde då att inte hjälpa sin moderklubb upp, utan la helt sonika av.
5. Bert Robertsson
Det återstår att se om sonen Simon blir NHL-spelare, men det är väl klokast att först fokusera på att ta en ordinarie tröja i AIK. Pappa Bert gjorde sju säsonger i AHL/NHL, men hade trots väldigt begränsad speltid i världens bästa liga, ett gott rykte i Sverige. Innan han flyttade hem till Södertälje hann han med en säsong i Ilves i SM-liiga, där Bert fick ihop 109 utvisningsminuter.
4. Ivo Jan
Ja, du läste rätt. Ivo Jans pappa heter Ivo Jan. Men även George Holloway och Mats Lindgren har döpt sina söner till sina egna namn, så helt ovanligt är det inte i hockeykretsar. Ivo Jan Sr gjorde tre raka OS-turneringar för Slovenien, 64-72, och smällde in hela sju mål från sin backplats i den mittersta turneringen. Även hans lillebror Bogo, deltog i samma tre OS.
3. Jonas Johnson
Sexton Elitseriesäsonger. Fem säsonger som lagkapten för Frölunda. Tre SM-guld. 28 poäng före Jocke Lindström i SHL:s maratonpoängliga. Två VM-turneringar. Två säsonger i tyska ligan. Meriterna är många och ganska maffiga. Tveksamt om sonen Jonathan kommer att prestera lika mycket under sin karriär. Men en sak har Jonathan på pluskontot; han har aldrig spelat i Löven, som pappa gjorde 90/91.
2. Nelson Pyatt
Leftarcentern Nelson Pyatt draftades i tredje rundan av Detroit Red Wings 1973 och debuterade samma år. Men efter fem NHL-matcher flyttade han till England och gjorde 62 poäng för London Lions. Efter det äventyret återvände han till Nordamerika och gjorde 296 NHL-matcher och 134 poäng i Detroit, Washington Capitals och Colorado Rockies. Karriären avslutades i Österrike.
1. Denis Potvin
Det har aldrig funnits en tydligare vinnare på en lista, alla kategorier. Draftetta 1973, vald av New York Islanders. Därefter följde en magisk karriär i en och samma klubb (inget som Steve tog rygg på) med fyra Stanley Cup-titlar och 1052 poäng (sämre poängsnitt än vad Steve hade i AIK). Tre Norris Trophies, invald i Hall of Fame, två Canada Cup-turneringar. Det känns mäktigt att Steve Potvin kom hem sommaren 2004 och berättade om hur otroligt bra Johan Åkerman och Pär Mikaelsson var.
Kommentarer
Skicka en kommentar