Två segrar, inget annat

Frölunda hemma och Brynäs borta. Så lyder veckans spelschema och vi går för full pott. Det var länge sedan vi vann två raka matcher och ska vi upp på slutspelsplats så börjar det vara dags. Frölunda ligger tvåa i tabellen och Brynäs på tolfte plats. Ett hungrigt Gävle-lag som känns på gång. AIK ligger nia och tabellen ljuger aldrig. Förutom när den haltar, men hältan gynnar inte oss. 

Vi har under veckan fått ta del av AIK:s Corsi-statistik och utan att fördjupa oss i den så är det sju spelare som ligger bra och hyfsat till, och det är i tur och ordning; Oscar Möller, Adam Wilsby, Joakim Lindström, Oskar Nilsson, Jesper Frödén, Jonathan Johnson och Melker Karlsson. Överlägset sämst är Roland McKeown. Och kanske är det just dessa siffror som gör att tränarna vägrar splittra på Möllers lina. Statistiskt är trion i topp.

För nu är det inte bara bloggen som propagerar för ändringar i kedjorna. Även Norran och egentligen alla lyfter fram KLM-kedjan som ett måste. Stefan Hedlund berättade i helgen som var, att AIK vill ha fyra producerade enheter, men drygt trettio matcher in i serien måste det ju vara dags att inse att vårt material inte räcker till det. Om Kiiskinen, Morley och Johnson hade presterat på maxnivå hade det nog gått, men så är ju inte fallet. 

Ska vi kunna hota på lång sikt måste den offensiva spetsen spela ihop för att få just spets. Vi har fullgoda grovjobbare, men när de förväntas leverera poäng räcket de inte till. Se hur bra Linus Lindström trivs när han bara får åka in och kötta. Om man vill gå ner 15kg under ett år och i början av september inser att man bara lyckats tappa 3kg, trots LCHF-diet, så är det dags att ändra på något eller acceptera att det gick inte bättre än så här.

Men tränartrojkan kanske är så tjuriga att de minsann inte ska ändra på något, som de flesta andra redan insett. För tänk om det blir succé. Då framstår ju de som mindre vetande. Så illa är det givetvis inte, men det är något med Stefan Hedlunds agerande som stör oss. Vid åtminstone tre tillfällen, både öga mot öga och på TV, håller han med om frågor och kritik som han (AIK) får. ”Du har helt rätt”, är svaret, men ingen förändring sker. Vi tolkar detta som ett konflikträdsle- alternativt komma undan-beteende som icke uppskattas.

Men över till veckan som har varit. Som bekant blev det endast två poäng mot Lakers, vilket var mer än vi förtjänade. Tappade puckar i egen zon och förtvivlat svårt att komma in på mål är två rätt stora problem, som för all del inte löses med ändrade kedjeformationer, men även detta är en tränarfråga, anser vi. Nu tränade de med identiska linor, så åtminstone ikväll lär ingen förändring ske.

På pluskontot har det droppat in ett par mycket sköna kontraktsförlängningar, bestående av Adam Wilsby och Linus Lindström, där Wilsby naturligtvis fått de största rubrikerna och lovorden, men vi vill även lyfta fram Lirre. Egen produkt som spelar till garanterat låg lön och accepterar en roll i skymundan. Ett lagbygge är ju ett ekonomiskt pussel, i år viktigare än någonsin, och vi får bra betalt för båda dessa spelarna. 

En som vi fått otroligt lite för är Tyler Morley. Den förväntade toppcentern har inte alls lyckats och återigen får vi svart på vitt att finska siffror inte är att lita på. I alla fall inte omsätta till ens nära lika många i SHL. Morley mår inte bra av sina egna/AIK:s/fansens förväntningar kontra verklighet och hade det varit en vanlig säsong hade han redan varit tillbaka i Finland. Det finns något i honom, men frågan är hur det ska kunna lyftas fram bakom en enorm dos dåligt självförtroende?

Philip Broberg är tillbaka, vilket innebär full trupp och ser man rent historiskt har det alltid inneburit ett uppsving för AIK. Förhoppningsvis även i år, men nu är det dags för Wingerli och Berggren att komma tillbaka och vara ledare i laget. Gärna spelandes tillsammans med Jesper Frödén då. Vi tippar i varje fall full pott, två fina insatser och marschen mot topp sex är igång. (Sa ingen AIK:are någonsin.)