Tre matcher på kort tid, Nowick gate och powerplay

Tre raka segrar och vittring på sjätteplatsen. Man kan kanske inte säga att AIK är heta, men de har hittat en väg att vinna de senaste matcherna. Växjö (i förlängning) var frukten av en domartavla, lite flyt och Jocke Lindströms briljans. Frölunda-matchen var en riktigt bra prestation, där vi också gjorde det första målet. Matchen senast, mot Brynäs, är svår att beskriva, men inget snack om att AIK gjorde psykologiskt viktiga mål och jobbade sig till segern, trots att Brynäs egentligen jobbade hårdare och väl borde ha vunnit. Det är skönt att stjäla poäng, men ohållbart i längden.

När krutröken i Gavlierinken hade lagt sig, plockade Brynäs tränare fram ett ännu tyngre artilleri och attackerade Stefan Klockare, AIK och kanske hela hockey-Sverige genom anklagelser om att ”ni är så jävla fega”. Vi kan förstå Peter Anderssons frustration efter att ha förlorat två av sina ledande spelare på obestämd tid, men i sak hade han inte rätt. Tacklingen från Nowick är hård och juste, men behöver kanske inte genomföras (och är det något Andersson ska klaga på, så är det just på det).

Darren Nowick å sin sida bygger sitt spel på att vara jobbig, tacklas och skava på motståndarnas bästa spelare. Han hade säkert kunnat undvika tacklingen, och kommer garanterat att vika undan nästa gång motsvarande situation uppstår, men vem är Darren Nowick då? Knappast en SHL-spelare, om man tar bort hans främsta egenskap. Däremot kan man väl hoppas på att Greg Scott är medveten om att man kan bli tacklad som puckförande spelare nästa gång som han hamnar i samma sits.

För antingen ska Nowick undvika att tackla eller så ska Scott vara beredd på att bli tacklad, och då hamnar vi i frågan om hur vi vill att hockeyn ska se ut. Vi är inga förespråkare för skadade spelare, allra minst huvudskadade, men det är en fysisk sport. Visserligen går det snabbare och snabbare, och då måste man anpassa sig utifrån det. Prata om och träna på att du alltid är tacklingsbar när du har, eller just har, spelat ifrån dig pucken. Hade Nowick fått fem matcher, hade läxan varit att man behöver inte titta upp. Allt ansvar ligger hos tacklaren, och jag tror att den mentaliteten leder till fler huvudskador än om man utbildar tacklingsmottagaren att vara redo. 

Att sedan Sanny Lindström menar att Nowick har dåligt spelsinne, är ju helt oväsentligt. Det kanske han har, men det spelar ju egentligen ingen roll när Nowick delar ut en juste tackling, om än kanske onödigt brysk. Häxjakten på Nowick har en poäng, rent statistiskt, med fyra matchstraff. Men två av dessa har inte lett till anmälning och en var för spark på motståndaren. Dumt, men ingen större skaderisk. 

Stefan Klockares agerande på presskonferensen får fem plus. Han dansar inte med i Anderssons vansinnesdans, men viker inte heller ner sig, utan stod upp för Nowick och AIK med det klassiska argumentet att han behöver bättre bilder. Peter Andersson får tre plus för att han visar känslor i pk-SHL och dessutom förstår vi till fullo hans frustration. Inget ont om Peter i just den situationen.

AIK:s Twitterkonto får inga plus alls för sin totala tondövhet och försök till att vara lustig när de ställde frågan om Peter Andersson eller Sanny Lindström skulle be om ursäkt först. Man fick rösta på dessa svarsalternativ. Vi anser att AIK misslyckas med sina sociala medier, då många inlägg består av någon sorts smal humor för en mindre krets, med hopp om ett garv och en ryggdunkning. Två konkreta exempel är en bild på Linus Lindström och Andreas Wingerli iförda keps och hängslen med en referens till Netflix-serien ”Peaky Blinders”. En smal referens för ett fåtal. Fel sorts ”humor” då AIK vill nå ut till de breda massorna.

Exempel nummer två är videon då Andreas Wingerli förlängde sitt kontrakt och detta förärades med en videosnutt som förde tankarna till Rocky-filmerna. Svårt att se den kopplingen och då behärskar bloggen ändå den filmserien. När man når ut till närmare 40000 personer går det inte att försöka vinna poänger hos polarna. Likadant med de interna smeknamnen på spelarna, som gemene man inte alls kan relatera till. Lirre och Beggie är två exempel, där det viktiga är att visa på att man känner spelarna.

Vi tycker inte att det finns en riktig känsla för att man är en officiell kanal som ska nå den breda publiken. Den här bloggen, exempelvis, skulle ju aldrig fungera i ett större sammanhang då genomsnittssupportern inte alls bryr sig om vilken tekningsstatistik Fredrik Öberg hade 2007/08 eller att Mark Katic och Hannu Pikkarainen var lagkamrater i Medvescak 2013/14. Förmodligen vet de inte ens vilka de spelarna är. Om VI ville nå den stora massan skulle vi kanske hellre köra ett inlägg där vi kommer åt spelarna i deras vardag, på ett sätt som ingen annan gör. Den möjligheten har vi dock inte, men det har AIK. Tyvärr lyckas de inte förmedla det i jakten på att intern-skoja till det.

Men vi går vidare från det och hoppas absolut inte att AIK:s sociala medier från och med nu inte bara kommer att bestå av kalla SHL-fakta, utan att det handlar om AIK och bygger intresse och skapar nyfikenhet, men med större känsla än hur det sett ut hittills. 

Istället går vi vidare med beskedet att Tyler Morley är klar för Linköping och att vi därmed är av med en spelare som inte gjort något större intryck. Han såg intressant ut på försäsongen, men vi kan nästan inte komma ihåg en enda bra manöver från en tävlingsmatch. Vi hoppas vidare att det går bra för honom, då vi inte har något emot den otroligt bleke Morley. Den sista saken som vi hoppas är att AIK ersätter honom med en junior och investerar för framtiden på så vis. Både ekonomiskt och erfarenhetsmässigt för den spelaren. Vi ska absolut inte plocka upp något reject från ett annat lag, då det aldrig faller väl ut. 

Matchveckan då. Luleå borta, HV71 hemma och Djurgården borta. Sex poäng är ett måste och var dessa sex poäng inhämtas spelar ingen roll. Det är svåra matcher mot ett derbysuget Luleå, HV har ny tränare och är desperata och Djurgården ligger alldeles bakom oss i tabellen. Vi fortsätter att tjata om att vi måste plocka poäng om vi ska nå topp sex och då måste man gå in med full energi i alla matcher. Det kan ingen påstå att fallet var mot Brynäs i lördags.

Vi har ju ett trevligt lag i år, och gör mycket bra saker, men när man tycker att laget borde ligga högre upp i tabellen är det lätt att man hamnar i gnäll och negativ kritik. Dagens attack kommer att handla om vårt powerplay. En nyckel för att gå bra i serien och en ännu större nyckel i ett slutspel. Vår pp-procent är just nu 23,58 och med det ligger vi på nionde plats i den tabellen. Då gick det betydligt bättre från början än vad det har gjort på sistone. Vi har ringat in ett antal problem.

Joakim Lindström är sönderläst

Och det är ju inte supersvårt att läsa att han har så, befogat, hög status att det mesta ska gå genom honom. Jag hade själv försökt ge honom pucken så fort jag hade chansen. Han är ju det bästa vi har, men de övriga spelarna är också bra och behöver inte, till skillnad från mig, lita på att Lindström ska göra precis allt. De senaste åren har Jocke testats till höger, till vänster och på point, men när han är vårt enda vapen så är det bara att sätta en gubbe på honom och AIK blir handlingsförlamade.

Lindström ska naturligtvis spela powerplay, men det kanske inte ALLTID är han som ska skjuta. Träna in alternativ A och B, utan att Jocke är huvudfigur i dessa. Puckar kommer att komma loss till honom också och då är han mindre bevakad, vilket kommer att leda till öppnare skottlägen. Om inte annat kommer det att sätta griller i huvudet på motståndarna och variation är ju aldrig fel.

Oscar Möller har slutat skjuta direkt

Möller har ju ett av seriens vassaste skott, men skjuter numera (nästan) aldrig direkt. Dels beror det på ett ganska svagt passningsspel, då puckarna alltför ofta hamnar på skridskon eller bakom honom, men allra mest beror det på att Möller själv väljer att kladda med pucken. I början av säsongen sköt att han friskt och vi hoppas att han inte har fått direktiv att värdera lägena bättre. Värdera ingenting. SKJUT!

Droppen bakåt på spelare i fart

Så himla mycket fart har ju inte den spelaren och får man pucken på egen blå, kan vi nog räkna med att motståndarna hinner gruppera sig. Kontentan blir ju snarare att isens åtta övriga spelare hamnar mellan vår offensiva blålinje och mittlinjen. Därefter följer en dump och risken är stor att ingen annan spelare har fart på skridskorna. Det vi vänder oss mot mest är dock återigen bristen på variation. Minst tre inspelsalternativ till bör finnas.

Jonathan Johnson?

Hockey är ett spel som går fort och Jonathan Johnson är ganska seg på rören. Hans främsta gren är stillastående spel där hans spelsinne och passningar gör sig som bäst. Men så fort han hamnar under press, går det för fort och risken för pucktapp är stor. Dessutom leder hans brist på fart till flertalet förlorade närkamper. Man kan kanske argumentera för att han gör en del poäng, men det vi inte vet är hur många poäng som exempelvis Jacob Andersson hade gjort med lika många minuter i numerärt överläge. Visserligen har Brett Harkins en gång i tiden fått exakt samma sorts kritik, men vi har svårt att se att Johnson ses som en kultspelare om tio år. 

Tekningar

Det säger sig självt att det är bättre att inleda med pucken än att hämta den bakom egen målvakt, vilket väldigt ofta är fallet. AIK tekar svagt och man känner sig nästan uppgiven när det ska tekas i powerplay. Tekning rakt bakåt, passning i sidled och skott i mål. När hände det senast? AIK förstår säkert vikten av att ha bra tekare, men för tredje säsongen i följd har vi svag statistik.