Fortsätt till huvudinnehåll

Timrå IK - En källa till glädje och sorg

Vi har ju vår historia med Timrå, och under årens lopp har våra känslor gentemot dem förändrats. Kraftigt. Både till det bättre och till det sämre. I samma veva som AIK åkte ur Elitserien 1990 gick de båda Sundsvallsklubbarna Sundsvall och Timrå ihop och blev ST/Hockey. Under tio säsonger var de en jobbig konkurrent som var inne och klampade på vårt territorium. Det vill säga ett lag med ambitioner att gå upp.

År 2000 lyckades de också med det som vi skulle kopiera sex år senare. AIK har tittat mycket på hur Timrå byggde sitt lag, både för att ta sig upp och för att etablera sig. Med den skillnaden att vi lyckades ta nästa och nästa steg, medan Timrå ramlade ner igen. Men under de åren som de var i serien ovanför oss hejade vi väl lite på Timrå? Halvsympatiskt lag från Norrland och dessutom med Jonte Hedström i truppen 2004/05. 

Men två säsonger senare var det inte lika mysigt längre. Nämnde Hedström valde att flytta tillbaka dit när han lämnade NHL, istället för att flytta hem till oss som han lovat. Det sveket skapade en sorts rivalitet, förvisso bara riktad mot en spelare, men det gav givetvis ringar på vattnet. Den stora vinnaren i den härvan blev Johan Backlund som nästan helt kom undan kritik, trots ett identiskt klubbval.

Sista? kapitlet blev desto mer lyckat för oss. I takt med att AIK spelade finaler och vann guld, så blev Timrå mer och mer av ett lindansarlag som vi vann nästan varje match emot, innan de till slut hamnade i Hockeyallsvenskan. Där är de nu och plötsligt gillar vi Timrå igen. De känns ju som laget med högst potential (bortsett från Löven själva) att sabotera för Björklöven till våren.

Sedan vi åkte ut 1990 har hela 34 spelare representerat båda lagen. Vi har tittat på dessa och delat i de spelarna i tre grupper. De som lyckats bäst i AIK, de som lyckats bäst i Timrå samt de som gjort liknande insatser i båda lagen. Eftersom den sista kategorin är den minst upphetsande så inleder vi med den,


Andreas Carlsson 

Plötsligt trodde Carlsson att han var en blivande superstjärna och sökte sig bort från sin moderklubb till ett lag som höll till några centimeter högre upp på hackordningen. Han gjorde väl en smula fler poäng i Skellefteå, men han bedöms snarare utifrån sina defensiva insatser och då blir det jämnt skägg.

Fredrik Sundin

Egentligen gillar vi inte att befinna oss i mitten av en gråskala, men det gör Fredrik Sundin, så vi går honom till mötes. Två Elitseriesäsonger i Timrå, där han lånades ut till AIK i slutet av den andra. På inget av ställena gjorde han något avtryck, vilket gör att vi inte kan placera honom någon annanstans än i mitten.

Fredrik Warg

Jag kan tänka mig att båda lägren kan argumentera för varför Warg lyckades bäst just hos dem. I Timrå skaffade han sig ett renommé som gav honom en plats i Sveriges VM-trupp och i AIK var han kapten och ingick i Elitseriens bästa kedja. Vi är dock inte så imponerade av Warg, utan tycker att han var helt okej både här och där.

Marcus Högström

Kanske kan den här placeringen av Högström ses som ett hån mot hans insatser i Timrå, och det är inget som vi kommer att dementera. I AIK gjorde han en Elitseriematch och i Timrå trettiotvå stycken. Noll gjorda mål och likvärdigt antal matchavgörande prestationer gör att vi inte kan bedöma i vilket lag han lyckades bättre. 


Spelare som lyckades bättre i Timrå

Stefan Klockare

Stefan Klockare kom till Timrå efter många säsonger i Brynäs och var ett av nyförvärven som skulle bidra med rutin så att Timrå skulle nå Elitserien, vilket de lyckades med. Exakt samma arbetsbeskrivning fick han i Skellefteå, men där gick det inte lika bra och Klockare avslutade karriären. Nu ska vi inte lasta Stefan för att vi inte tog oss upp under hans tid, men hans avtryck som spelare är betydligt större i Medelpad.

Robert Nordberg

Nobbe var väl hyfsad i AIK och är bara ett stabilt lagpsyke (Leksand 2004) ifrån att återfinnas på den trevligare delen av den här listan. I Timrå hamnade han efter ett misslyckat utlandsäventyr i finska JYP och revanschsugen gjorde han sex assist på fyra matcher, vilket ger ett imponerande snitt. I AIK var han mer en spelare som fyllde ut en plats i truppen, även om Ulf Taavola skulle protestera lågmält.

Pasi Petriläinen 

För de allra flesta på Timrå-delen av listan handlar det om ett missnöje med insatserna i AIK. Petriläinen lyckades på något vis skapa sig ett jättenamn under sin säsong i Timrå och sågs som ett megaförvärv när han dök upp i Skellefteå. Ser man till poängproduktionen ser det ungefär lika ut i båda lagen, men han lämnade inte AIK med någon positiv känsla hos fansen. Tvärtom.

Yared Hagos

Hagos gjorde bra ifrån sig i AIK, problemet var bara att det gick ännu bättre i Timrå. Lagen befann sig på ungefär samma position under hans säsonger i Timrå och AIK, men Yared hade en större roll i rödvitt och var på väg uppåt i karriären. I AIK var han väl inte på landningsbanan, men höll i alla fall på att plana ut och hade mer defensiva uppgifter.

Jonathan Hedström

Jonte kom fram i Skellefteå AIK och gjorde en bra säsong. Därefter lockade spel i Elitserien. Fint så. Resten av historien känner ni till och vår samlade bedömning handlar enbart om i vilken stad och förening han fortfarande har någon sorts respekt med sig.

Johan Backlund

Som sagt är nog Backlunds hockeyhistoriens mest skonade Judas, då hans svek mot sin moderklubb totalt hamnade i skymundan under sommaren 2006. I AIK gjorde han fina säsonger och hade egentligen kunnat spela här än om världen hade varit helt perfekt. I Timrå blev han landslagsman och flyttade till NHL. Frågan är vilket av de två tänkbara scenariona som han hade mått bäst av idag.

Mikko Laine

En tryout-period i AIK utan några bestående avtryck kontra en rätt okej Elitseriesäsong (7+3) i Timrå gör Laine lätt att placera. Lite skönt kändes det att etablerade Timrå plockade upp våra rejects, men under sensommaren 2006 hade vi fått nog av små, överhajpade, finländska forwards. Att skeppa iväg Mikko Laine är det nog ingen som ligger sömnlös över idag. 

Fredrik Hynning

Vi sneglade ju lite mot Timrå och hur de med små medel hade lyckats bli ett respektabelt Elitserielag. Tyvärr valde vi under en tid att plocka in spelare till AIK som hade varit jättebra i Timrå. Det var bara det att när de kom till oss var vi ett bättre lag än vad Timrå varit då. Hynning är ett klockrent exempel. Succé hos dem och fiasko hos oss.

Petr Tenkrat

Copy, paste på Petr Tenkrat som under flera silly seasons sågs som en våt dröm. När han äntligen kom var han over the hill och lyckades inte alls lika bra som i Timrå. I alla fall var känslan det, men tittar man tillbaka så producerade han i princip identiskt i båda lagen, om man bortser från sin korta andra säsong i AIK. Kanske var det NHL-meriterna som man gick igång på.

Emil Pettersson 

Jodå, Emil Pettersson har faktiskt spelat i AIK, även om vi knappt minns det. I Timrå kom han upp genom juniorlaget och spåddes en lysande framtid tillsammans med Jonathan Dahlén. Så småningom kom han till Skellefteå och vände lika snabbt. Hade Emil skött sina kort rätt hade vi kunnat mönstra en kedja med honom, brorsan Elias och Dahlén i SM-finalen 2018. Men vi är nöjda att det blev som det blev.

Edwin Hedberg

Hedbergs tid i Timrå IK består av sex allsvenska matcher 13/14 och tre poäng. Trots fler matcher och poäng i AIK är det inget snack var han hamnar. Tyvärr går det inte att träna bort dåligt spelsinne. Då hjälper det inte att man åker fort, fort. Idag återfinns Hedberg på den nivån där han hör hemma, det vill säga Hockeyallsvenskan. Fast inte ens det numera.

Nils Bergström 

Det är något av en gåta vad som hände med Bergström i Skellefteå. Stabil poängproduktion i juniorlaget och chansen i a-laget. Där såg det helt okej ut och vi var inte bortskämda med att få fram talanger. Men sen blev det Clemensnäs, Brunflo och Kristianstad innan karriären kom igång på allvar. Bland annat gjorde Bergström en fin allsvensk säsong i Timrå med andra plats i deras interna poängliga.

Sam Marklund

Man vill ju placera Marklund på den grönare sidan av staketet, men det går tyvärr inte. Han var en del av juniorundret i AIK och gjorde sina juniorlandskamper, men var inte tillräckligt bra för att ta en tröja. Efter att ha spelat i diverse lag hamnade han i Timrå och gjorde en säsong som ledde till SHL-kontrakt. Väl där kom han tillbaka till AIK och bekräftade det vi redan visste.

Jacob Olofsson

I nysatsningen på yngre spelare ingick Jacob Olofsson i AIK:s framtidsplaner. Starten på karriären var lysande och Olofsson var bofast i juniorlandslaget och gjorde fina säsonger i Timrå. Men när de åkte tillbaka till Hockeyallsvenskan såg han sig om efter en klubb i SHL. Det blev Skellefteå AIK, men frågan är om Olofsson har det i sig.

 Sebastian Ohlsson

Det blev aldrig det där genombrottet som vi alla unnade Sebastian Ohlsson. Spel i fjärdekedjan och boxplay i nästan fyra säsonger och då fattade han beslutet att flytta ner en division för att utveckla sitt offensiva spel. Det tog en säsong att acklimatisera sig, men förra säsongen slog han till med 38 poäng och bestämde sig då för att byta klubb till Modo. Ett dåligt beslut med facit i hand. 

Andreas Söderberg 

Kul för Söderberg, som aldrig fick chansen i Skellefteås a-lag, att det blev en karriär ändå. Det kan nog lätt kännas lite uppgivet när man inte tar plats i representationslaget. Men till sist lossnade det och säsongen 2018/19 gjorde Anders Söderberg en hel SHL-säsong i Timrås tröja. Det trodde vi inte riktigt när han flyttade till Pantern efter juniortiden.

Albin Lundin

Det finns definitivt röster som fortfarande anser att AIK gjorde en miss som inte förlängde med Albin Lundin. Och det är klart, ingen kunde förutse att han skulle sprätta till och göra 68 poäng i Timrå och Hockeyallsvenskan. Men Lundin är en allsvensk spelare och inget annat. Det fanns ingen SHL-klubb som var intresserade och under tiden i AIK överglänstes han av Mathis Olimb. Bara en sådan sak. Dessutom en mycket svag tekare.


Spelare som lyckades bättre i AIK

Mikael Lindgren

Glöm sportchefsinsatsen. När Micke Lindgren äntligen kom till Skellefteå AIK hade nästan rykte om sig att vara en stjärnspelare. Så var inte riktigt fallet, men frisyren, vildsintheten och långfingret till publiken i Nyköping innebar omedelbar kärlek från fansen. I Timrå gjorde han en säsong och inga mål (desto mer lyckad i Sundsvall).

Mikael Tjälldén 

Så himla lyckad insats gjorde inte Micke Tjälldén i AIK, men hans vilda rykte innebar ett hot hos motståndarna och han stod för 1+2 när AIK slog Björklöven borta med 6-5. Det och ett personligt poängrekord toppar hans enda Timrå-säsong (95/96) tämligen enkelt.

Kent Norberg

På det stora hela har Kent Norberg inneburit mer för Timrå som förening, bland annat med ett fantastiskt jobb som sportchef. Som spelare däremot var han mindre lyckad. Två rätt svaga säsonger, särskilt om man jämför med hans insatser i Skellefteå, där han som bekant levererade över en poäng/match. Nubben är också mannen som tog Jonte ifrån oss, vilket är bra i efterhand.

Christian Söderström

Chrippe är ju en Timråprodukt som var med och spelade upp laget i Elitserien, men han fick det aldrig riktigt att lossna där och valde istället Färjestad. Men det var i Skellefteå AIK som det lossnade och Söderström blev på gränsen till en stjärna i Elitserien. Fyra otroligt fina säsonger där han balanserade oberäknelighet med hårt arbete. Tillbaka i Timrå 12/13, men ingen lycka den gången heller.

Igor Matushkin 

Efter att ha inlett säsongen 2001/02 i Timrå så flyttade Igor Matushkin till Skellefteå efter endast tretton matcher i Elitserien. Tempot i högsta serien var för högt i högsta serien. Det var det väl visserligen i Allsvenskan också, men där klarade sig Igor bättre med sin rutin och sitt spelsinne. 23 poäng på 35 matcher i AIK är inte fy skam.

Jyri Marttinen

Jyri Marttinen har ett stort symbolvärde i Skellefteå. Han var pusselbiten som saknades för att kunna titta uppåt mot slutspelet istället för nedåt mot Kvalserien. Den senaste pusselbiten på den positionen hette Jan Novak, men tappades ner på golvet och sögs in i dammsugaren. I Timrå var Marttinen en stor flopp och de var glada över att bli av med honom. Han fick även med sig de röda handskarna.

Tomas Skogs

I Mora blev Tomas Skogs landslagsman och Elitseriestjärna. När de äntligen åkte ut gick flytten till Timrå där det gick helt okej, men inte mer. När treårskontraktet gick ut hörde Skellefteå AIK av sig och då fanns det ingen tvekan. Skogs gjorde två starka säsonger här och belönades med ett SM-guld. Han hade möjligheten att stanna, men valde närheten till familjen.

Gabriel Karlsson

Det gjorde även Gabriel Karlsson, som efter sin enda säsong i AIK valde att flytta söderut och hamnade i Timrå. Året i Skellefteå blev karriärens bästa, både spel- och poängmässigt och det var oerhört bittert när Gabbe lämnade. Dessutom för ett lag på dekis. I Timrå blev det två fina år, varav det ena som kapten. Men att komma upp till AIK-nivån gick inte.

Gustaf Lindvall

Att jämföra Lindvalls tid i Timrå (inlånad tre matcher, fördelat på två säsonger) är som att jämföra Michael Jordans tid i Washington Wizards med Chicago Bulls-eran. Chicago = Skellefteå då. Inte för att Lindvall vunnit något i AIK, men det är ju här erkännandet har kommit. 

Joel Mustonen 

Mustonen har inga större meriter från något av lagen, men när man har spelat pojk- och juniorhockey i AIK och dessutom tagit sig upp i a-laget och centrat Möller och Holloway OCH gjort två mål i en match mot Modo, står sig tre poänglösa matcher, utlånad till Timrå sig slätt i konkurrensen. 

Rasmus Edström 

Man känner ju för Edström som under en kort period såg ut att bli vår näste storback med mjuk skridskoåkning och väl utvecklat spelsinne. Men det blev inte så och istället hamnade han i utlåningsträsket och skeppades bland annat till Timrå. Fem matcher och en poäng blev det och bättre än så gick det i alla fall i AIK.

Patrik Norén 

Norén gjorde två fina säsonger i Skellefteå, men kontrakt två är dyrare och då hittade man hellre ett billigare alternativ för förhoppningsvis samma jobb. Nu är Patrik tillbaka i Leksand där han varit två gånger tidigare. Under den första av dessa lånades han ut till Timrå under en hel säsong, och där gick det bra på allsvensk nivå.

Emil Djuse

Även Emil Djuse har varit utlånad till Timrå. För all del i en enda match, men med mycket lyckat resultat. Ett mål och ett ass innan han återvände till Modo. Nästa säsong återfanns Djuse i Skellefteå där han gjorde tre bra säsonger, utan att för den skull göra två poäng/match. Men landslagsman och AHL/KHL-spelare blev han.


Kommentarer

  1. Minns hur glad jag var när vi värvade Tenkrat. Mäktigt namn, tjeck. Det kunde väl inte bli så fel. Men minns ännu mer hur olycklig jag var över honom när man väl såg leveransen. Så ineffektiv och så förutsägbar.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar