The unsung heroes

Erik Forssell utsågs väl ungefär alla säsonger som han spelade i AIK till en av ligans mest underskattade spelare. Men i och med att han uppmärksammades så pass ofta blev det något av en paradox. Det som eventuellt gjorde Forssell underskattad var i så fall nivån på våra övriga forwards. Deras fart, flärd och magi, gjorde att Erik Forssells kloka centerspel, utan de starkaste färgerna, hamnade i skymundan.

Men idag ska vi inte prata om Erik Forssell. Tvärtom. Han har fått sina befogade och sin beskärda del av hyllningar på bloggen och kommer garanterat att få ännu mer. Nej, idag ska vi hylla några spelare som inte fått till närmelsevis så mycket utrymme som de förtjänar. Det blir ingen Jocke Lindström eller Brett Harkins. Ingen Robert Larsson eller David Rundblad.

Vi kommer inte att gräva oss hur djupt ner som helst. Jonas Lennartsson och Erik Karlberg har väl nämnts ett par gånger och det känns rimligt med tanke på deras insatser i den svartgula historian. Dagens tio spelare har gjort betydligt mer än så. Vi kommer att ta upp guldvinnare, gedigna Elitseriespelare och spelare som spelat viktiga roller under årens lopp.

De förtjänar dock mer uppmärksamhet än vad de har fått hittills på bloggen. De är dock inte tillräckligt stora för ett eget inlägg, men de har definitivt gjort mer än vad de har fått av oss. Det här är de osjungna (på bloggen) hjältarnas dag.

Mats Abrahamsson 

En kulstötare är oväntat snabb och smidig. Explosiv, men saknar uthållighet. Exakt samma beskrivning stämmer in på Mats Abrahamsson. Han var inget fysfenomen, men en riktig matchvinnarmålvakt. Snabba sidledsförflyttningar, ner i spagat. Mats behärskade allt. Utom att träna riktigt hårt. Han var talangen som aldrig hade kommit fram idag. Kostscheman var ingenting för honom. Istället sparade han gamla pizzakartonger så att de täckte en hel vägg hemma i lägenheten.

Det enda som ligger honom i fatet är att han kom hit från Björklöven, där han lyftes upp i a-laget redan som sextonåring. JVM följde och när han 1980 valde att flytta till länsrivalen Skellefteå AIK var det en riktig prestigevärvning. AIK vann serien under Abrahamssons första säsong. Han var bofast i målet och under sina första tre säsonger stod han i mål i alla matcher utom tre.

När AIK åkte ut stannade han, men efter återkomsten blev det bara en säsong till. Trettioett år gammal la Abrahamsson av. Skadorna hade börjat komma och motivationen tröt. Han hoppade direkt på jobbet som coach för AIK:s J20 och var verksam inom hockeyn under några säsonger till. Idag är Mats tillbaka i Björklöven och jobbar på kansliet där och kommer senare i år att uppnå pensionsåldern. Hatten av för en våra största (minsta) målvakter någonsin.

Johan Alm

Kanske den största doldisen bland våra dubbla guldmedaljörer och överlag en spelare som inte fått särskilt många rubriker om det inte handlat om långtidsskador. När vi knep guldet i Luleå satt Alm på läktaren, och var åttonde back i truppen. Han kände sig inte delaktig fullt ut, utan lovade sig själv att ha en större roll vid nästa års guld. Vilket han också hade.

2013/14 var Johan Alms bästa säsong och den här gången fanns han med på isen när bucklan skulle lyftas. Hans fina spel belönades med landslagschans och NHL-kontrakt med Nashville Predators. Men skador har kantat hela karriären och det blev ingen match i världens bästa liga. Istället återvände han hem till sin moderklubb och redan i säsongspremiären hemma mot Luleå visade han nya, offensiva kvaliteter.

Men det stannade där. Johan Alm har aldrig nått tio poäng under en SHL-säsong och återigen gick kroppen sönder. Nu är Alm endast tjugoåtta år gammal och rehabtränar för femtioelfte gången. Frågan är hur många fler motgångar han kan ta? Men oavsett hur hans resa slutar, så minns vi var den började och hur han med sin moderförenings sköld på bröstet blev dubbel SM-vinnare.

Jens Nyström

Jesse James var rock’n’roll. Hans yviga, långa hår. De våldsamma tacklingarna och många skärmytslingarna. Han backade in på line-upen. Jens Nyström hade inte rymts i dagens slätstrukna hockey och sådana spelare förtjänar att hyllas. Han stannade länge i CRIF, trots att han togs ut på breddläger till pojklandslaget. På så vis byggdes det upp en myt om hur bra Nyström var.

Men han var inte så fantastiskt bra. De fysiska förutsättningarna fanns där, men spelsinnet brast en smula och det fanns mycket annat som lockade. Jens Nyström spelade för polarna på läktaren. Garanterat har han satt in en stenhård tackling och tänkt att det här måste de verkligen ha uppskattat. Det blev ändå ett seriöst försök i Luleå, men där skadade han sig och beslutade sig för att gymma sig till en bättre hockeyspelare.

Och nog blev han starkare i bänkpress, men även kantig och otymplig. Tillbaka i AIK och drygt tre fina år med många utvisningsminuter och ett spelstil där man tänkte att genombrottet skulle komma när som helst. Men tjugosex år gammal hade det fortfarande inte kommit och så småningom hamnade Jens i norska Comet Halden. Där spelade han med Johan Tällström, Fredrik Näsvall och nuvarande coach Stefan Hedlund och hade garanterat kul. Och det var ju därför Jens Nyström spelade hockey, för att det var kul.

Ola Stenlund

Hur många minns något spektakulärt som Ola Stenlund har gjort? Ingen? Det kan kanske bero på att han aldrig stack ut, utan han bara fanns där. Det här menar vi enbart på ett positivt sätt. I matchprogrammet stod det att han inte släppte en jäkel över bron. Dåtidens Arvid Lundberg. Starka ben, lång klubba och inget behov överhuvudtaget att synas eller få rubriker.

Göran Lindblom tilläts briljera i offensiv zon och kunde verkligen lita på att det där längre bak, det fixade Ola. Det han gjorde, gjorde han ändå så bra att landslagsledningen fick upp ögonen för honom och det blev två framträdanden i Tre Kronor. Troligtvis starka insatser, men helt utan flashighet och när det var dags för nästa turnering glömdes han nog bara bort. För att Ola var tillräckligt bra tvivlade ingen på.

Vi har dock inte glömt bort Ola Stenlund, som bara representerade ett lag under sin karriär, men som inte orkade ladda om en gång till när AIK åkte ur Elitserien 1990. Inte ens trettio år fyllda la han av, och ser nästan exakt likadan ut idag. Den vältränade kroppen och råstyrkan han besatt var nämligen inte uppbyggd i ett gym, utan genom hans sätt att vara i livet. Numera törs man nog kalla honom gubbstark.

Jörgen Sundqvist 

Sunkan påminner om Stenlund på det viset att han inte är ett muskelberg, utan bara består av en enda urstark sena. De kom som ett paket, Sundqvist och Daniel Hermansson. Från att ha petats i Leksand och lånats ut till Arboga valde de nu att dela flyttbuss till Skellefteå, men där slutar alla jämförelser. Hermansson semifloppade medan Sundqvist var stabil i match efter match. 

Hans första säsong slutade nesligt på hans gamla hemmaarena i Leksand, och när Kvalserien 2005 startade var det Sundqvist som frälste oss med matchens enda mål mot Nyköping. Nu gick det ju som det gick och Sunkan hade högre ambitioner än att bara nästan vinna. Elitserien lockade och Brynäs blev nästa destination.

Jörgen är en enkel man som nöjer sig med en bra trimmer, en kvällstidning och stora mängder bryggkaffe. Karriären hos oss blev kort, men i all anonymitet tyckte vi om honom. En rörlig, skridskostark back som kom till jobbet exakt varje dag. Han var knappast inbjuden till påskpartyt som innebar slutet, utan då läste han en god bok av John le Carré och drömde om att vinna Kvalserien. Så blev det inte och han kanske inte vann våra hjärtan heller, men han hade något fint i sig.

Patrik Ekholm

Visst, vi har nämnt honom på bloggen. Men då som del av Mikaelssons kedja. Det var Putte som övertalade Stefan Lundqvist att stanna. Vi nämner Ekholm, men vi pratar inte om honom. I fyra år var han vår ledande center. Under de åren gick vi från att förnedra oss själva i playoff efter playoff till att äntligen ta klivet upp i Kvalserien. Patrik Ekholm fick vara med i den första, 2003, innan han lämnade oss.

1999 kom han hit tillsammans med ett par till spelare som man egentligen inte visste så mycket om; Johan Åkerman och Fredrik Näsvall. Jocke Lidgren var bekant från Björklöven och femte man i det närmaste vi har haft en superfemma var Pär Mikaelsson. Den här femman satt man bara och väntade på skulle komma in på isen och kvittera eller avgöra matchen och själva navet var Patrik Ekholm.

Det var Ekholm som sköt oss till ovan nämnda kvalserie, men när den var över var också hans tid i AIK över. Den resan innehöll spelare i laget som tog oss till olika punkter, och det krävdes hela tiden lite bättre spelare för att ta oss ännu längre. Nu ville Ekholm själv till Västerås, och hans hyllningar var mäktiga vid återkomsten med VIK, men vi tror att slutpunkten tajmades bra och att det är en av anledningarna till att vi minns honom som ”Ekholm är vår president”.

Peter Lundmark 

I mitten av 80-talet delade jag frisör med Peter Lundmark (som dock ständigt var långhårig) och en gång fick jag höra att PL var den mest bredaxlade mannen som frisören någonsin hade sett. Det hade nästa varit en surrealistisk upplevelse. Den informationen summerar i princip vilken typ av hockeyspelare som Lundmark var. Stor, stark och robust som hade en del att jobba med det tekniska.

Alla som har AIK som moderklubb och som tagit sig hela vägen upp till a-laget är värd all aktning. 1983 blev han ordinarie och bildade en ”the next ones”-kedja med Niklas Mannberg och Jörgen Marklund. Hans första säsonger var hans starkaste och i takt med att AIK blev sämre tappade även Lundmark i slagstyrka. 1988/89 gjorde han fem poäng på hela säsongen och fick inget nytt kontrakt.

Då hörde Leksand av sig och mindre än ett år senare var PL landslagsman. Det började muttras om att vi inte tog tillvara på våra egna talanger och att de måste lämna SHC för att blomma ut. Elitkarriären blev oväntat lång och 1996 spelade han fortfarande i högsta serien. Det fanns ingen bitterhet mot AIK, utan så fort tillfälle gavs återvände Peter till Skellefteå och tog över som juniortränare. Ett fint sätt att tacka klubben som fostrat honom.

Kent Lindberg

Man trodde knappast att Kent Lindberg skulle vara den av 77:orna som skulle göra starkast intryck i AIK. Men så blev det utan tvekan. Av alla talangerna, födda samma år, var det egentligen bara Kent som verkligen blev kvar (David Lundqvist kom och gick). A poor mans Erik Forssell som behärskade alla spelformer och egentligen gjorde sig lika bra som gnuggarcenter i fjärdekedjan som vikarie i första.

Kents resa var lite ovanlig då han stannade i Burträsk tills han var arton år gammal. Efter en trevande inledning steppade han upp rejält säsongen 98/99 och gjorde hela 30 poäng. Siffror som han aldrig skulle komma nära igen, i AIK i alla fall. Vid den stora utrensningen 2001 var det bara Johan Ramstedt, Jens Nyström och Kent av utespelarna som var locals. En motvikt mot alla utsocknes som värvades.

Trots att han avancerade i hierarkin blev det Kent Lindbergs sista säsong i AIK. En magisk bortamatch mot Leksand i Superallsvenskan och ett slagskott i mål från mittzonen mot Nyköping är de starkaste konkreta minnena, vad gäller mål och poäng. Men det vi minns honom bäst för är det hårda jobbet i skymundan och att han var någon som verkligen brann för att representera Skellefteå AIK.

Andreas Nyberg

När kedjan med Nyberg, Jimmie Ericsson och Mattias Nilimaa dominerade matcherna i Superallsvenskan 2004, tänkte man att Nypan var en man för en tredjekedja i Elitserien. Så var det nog inte, utan han var också en av de perfekta spelarna att ha när vi undan för undan plockade marknadsandelar i vår resa mot eliten. 35 poäng blev det i alla fall den säsongen, samtidigt som han var en spelare som aldrig föll ur ramen.

Andreas Nyberg kom stukad till Skellefteå, med en säsong i bagaget som inte hade blivit som förväntad. Han hade flyttat till Solna för att bli Elitseriespelare, men inte fått till det alls utan vänt hem till Kiruna igen, innan han avslutade i Nyköping. Att sedan få det där samtalet från AIK måste ha varit alla på gränsen-spelarnas dröm på den tiden. Nyberg tog oss inte med storm, utan kom hit och gjorde ett seriöst intryck och jobbade hårt.

Sammanlagt blev det tre år i AIK, innan han så småningom avslutade karriären där den hade inletts; hemma i Kiruna. Ett mycket sympatiskt sätt att avrunda hockeyspelandet. Att ge tillbaka till de som hjälpt en i början. Idag är han dock tillbaka i Skellefteå och är ungdomsledare i AIK. Han bor inte på vilken gata som helst, utan har faktiskt en villa på Mossgatan! 

Christian Söderström 

På sitt sätt är Chrippe värd ett eget inlägg som skulle handla om de snabba duscharna, den flackande blicken och assisten till Kimmo Koskenkorva. En säregen personlighet som också var en otroligt bra hockeyspelare. Bland de roligare säsongerna var 2008/09 när han tillsammans med Gabriel Karlsson och Kimmo Koskenkorva bjöd oss på underbar underhållning med en förmåga att ta pucken från egen zon till målchans på väldigt få sekunder.

På alla listor som vi har sammanställt kommer Söderström överraskande högt. Oväntat mycket mål och poäng. Game winning goals. Jag sticker härmed ut hakan och påstår att Christian Söderström är AIK:s mest underskattade spelare i modern tid. Han snittade 26 poäng/säsong, trots tämligen lite speltid i powerplay. Dessutom charmade han oss med otroligt oväntade och roliga svar i intervjusituationer som han helst bara ville fly ifrån.

Efter två raka silvermedaljer gick Chrippes kontrakt ut och han blev erbjuden ett tvåårskontrakt, men han ville ha tre och parterna kunde inte komma överens. Han har i efterhand erkänt att han slängde bort ett par SM-guld där. Men det är ju precis det som ÄR Christian Söderström. En oförutsägbarhet som inte är av denna världen. Och just oberäkneligheten var även hans signum på isen där han skördade stora triumfer genom att göra det som föll honom in.