Stefan Klockare - doldis och inventarie i en och samma person

2001 strömmade nyförvärven in, det ena, på förhand, spektakulärare än det andra. Det fanns inte så många tankar på att ett lag måste vara balanserat, utan man blåste på med ganska många offensiva stjärnor. Mitt under den stjärnkavalkaden anslöt också en rätt defensiv back, men som egentligen kanske hade störst meriter med sig i ryggsäcken. Stefan Klockare hade vunnit både SM-guld och JVM-silver. Dessutom tio Elitseriesäsonger och varit med och spelat upp Timrå.

Men han fick inga rubriker, och vill/ville väl i ärlighetens namn inte ha några. Säsongen drog igång och vi tittade med stora ögon när Patrik Westerback snirklade runt och Pål Johnsen dribblade. Stefan Klockare la ingen märke till och det blev väl inte så mycket ögonbrynshöjande gjort heller. Sexton poäng första säsongen, tretton den andra (där han var ganska skadedrabbad). Nästan inga utvisningsminuter och en okej plusminus-statistik.

Han var här i två säsonger utan att någon hade honom som favoritspelare. Klockare släppte offensiv blå lite för lätt. Han var ganska mjuk i närkampsspelet, men levde på en god speluppfattning och gjorde få misstag. Urtypen för en spelare som inte syns. Jag kan heller inte påminna mig om att det var någon som grät när han beslutade sig för att avsluta karriären efter sina två år här.

Och här trodde vi nog att berättelsen om Stefan Klockares tid i Skellefteå AIK skulle ta slut. Men den hade bara börjat. Bara några månader efter det att Stefan avslutade sin karriär fick han ett erbjudande om att bli assisterande tränare under Ulf Taavola. Uffe vill nog ha en sidekick som var lite mjukare i kanterna och som var arbetsam och villig att lära.

Att Klockare dessutom ursprungligen kommer från Norrbotten var nog inget litet plus i kanten. Taavola ville ha det på sitt sätt och Stefan fick haka på. Det var i alla fall bilden vi fick utifrån. Två säsonger med fiaskobetonade avslut som vi har skrivit om många gånger och Ulf Taavola valde att dra vidare till Södertälje och i samma veva slutade Stefan Klockare också. Då trodde vi att berättelsen om hans tid i AIK skulle ta slut.

Men så blev det inte. Under de kommande fem åren var han huvudtränare i först J18 och därefter J20. Under de åren stiftade han bekantskap med det som vi kallar den gyllene generationen. Spelare efter spelare flyttades upp i a-laget och där i kulisserna stod Stefan Klockare och mös över vilken fantastisk verksamhet han hade äran att arbeta i.

2010 rekryterades Anders Forsberg till AIK och eftersom han var helt ny så skulle det vara bra att ha en assisterande tränare som kunde föreningen och bygden. Stefan Klockare flyttades upp och hamnade vid ett dukat bord. Ett bord som han delvis hade dukat själv. Under de kommande åren var AIK ett självspelande piano med finaler och guld och stjärnspelare.

Ibland kan det kännas som att du och jag skulle ha lotsat laget till SM-guld lika gärna som den tränartrojkan som var då. Och det leder till de frågorna som nog många vill ställa sig. Vem är Stefan Klockare? Vad är han bra på? Vilka är hans arbetsuppgifter? Han finns ju alltid här, men har en väldigt försiktig personlighet och ligger hellre i bakvattnet och guppar än står på barrikaderna. (Peter Andersson-konflikten borträknad.)

Vi tänker att han är en mycket bra istränare. Ulf Taavola var ju en erkänd sådan och under de åren lärde sig nog Klockare mycket. Han är säkert helt okej på att ta folk, även om vi misstänker att han har svårt att verkligen säga till på skarpen. Under åren har han arbetat med rätt färgstarka personligheter som Bert Robertsson och Hans Wallson och förmodligen följt hellre än lett i den dansen.

Åren med Klockare och Bert (och till viss del Fredrik Öberg) som ledare var ganska svaga år och jag tycker att det är tydligt att Stefan Klockare är en assisterande tränare som exempelvis kan ansvara för försvarsspelet och boxplay, men han är ingen stark ledare utan behöver någon vid sin sida som ligger ett halvt steg framför honom. Med det sagt så är vi ganska skeptiska till det delade ledarskapet som föreningen återigen testar. Det bör åtminstone stå helt klart vem som har sista ordet.

Men givetvis är detta främst en text som ska lyfta upp Stefan Klockare. Han kanske inte är en visionär, men han är heller ingen gaphals utan han har i skymundan bidragit till massor av gott för Skellefteå AIK. Juniorerna som lyfts upp och gulden som vunnits är tydliga, visuella exempel på det jobbet som han har lagt ner, men om vi skulle få veta hur många timmar som han har suttit och tittat på video eller lagt upp ispass, tror jag att vi skulle gapa av förvåning och respekt.

Stefan Klockare är inne på sin tjugonde raka säsong i föreningen och det är det inte många som kan stoltsera med. Dessutom i typiskt utbytbara roller som spelare eller tränare. Inget ont om ordföranden eller materialförvaltare, men de rollerna är det ju ovanligt att man får sparken ifrån eller att kontraktet inte förlängs. Stefan Klockare har lyckats hålla sig kvar trots att han har suttit på positioner där det kan blåsa en del och där man ofta byts ut bara för utbytandets skull. Frågan är om någon i AIK har lika många säsonger under bältet där man kan räkna sig som aktiv inom sporten och inte på kontoret eller övrig personal runt laget?

Hur det än är med den saken så kan vi konstatera att Stefan Klockare har funnits i AIK längre än vad exempelvis Albin Sundsvik eller Philip Broberg har levt. Det, om något, är värt all vår respekt.