Slutet för Pontus Petterström

Det är alltid trist när en hjälte och trotjänare inte får sluta på sina egna villkor. Så blev det för Pontus Petterström som 2018 fick beskedet av sportchefen Mikael Lindgren, att hans tjänster inte längre behövdes i Skellefteå AIK. Det var andra året i rad som han fick ett sent besked. 2017 var han siste man in i truppen efter lång väntan, men den här gången blev alltså beskedet negativt.

Tolv säsonger blev det, varav den sista som lagkapten. Under hans tid i AIK har vi nått orimligt stora framgångar. Det som sticker ut mest är naturligtvis Elitserieavancemanget och de två SM-gulden. Tillsammans med Fredrik Lindgren är han den ende spelaren som var med på hela den resan. Och när sådana ikoner tvingas avsluta karriären, mot sin vilja, känns det extra tungt.

Men vi tar det från början. 2002 flyttade han hit från Tingsryd, där han hade haft Pasi Mustonen som tränare och tanken var nog att han under hösten skulle åka över på New York Rangers camp, men han var inte riktigt kvitt en elak knäskada så det blev inget. Det var en ung och blyg Pontus som kom och vid ett tillfälle konfronterade jag Daniel Ström med orden att ”Ni måste ta hand om Pontus. Han ser så bortkommen ut.”

”Pontus klarar sig. Han är en hard hitter.”, var svaret. Och visst klarade han sig. Hårt jobb blandades med en hygglig poängproduktion. Han snittade ungefär 20 poäng/säsong i Allsvenskan och det kändes rimligt att han fick följa med upp i Elitserien. Många från vår högkvalitativa allsvenska trupp blev nu Elitseriespelare och frågan var vilka som hade tillräckligt goda kvaliteter för att klara sig.

Säsongen 06/07 blev Petterströms genombrott. Han gjorde lika många poäng som sin senaste allsvenska säsong och tillsammans med Ramstedt och Krekula bildade han en av seriens jobbigaste kedjor att möta. Men Pontus ville vara mer än bara en brunkare och i Skellefteå hamnade han i ett fack som han inte riktigt trivdes med. Det och en högre lön gjorde att han istället hamnade i Linköping.

I Linköping fick han både landslagsdebutera och vara på den förlorande sidan i två game seven-matcher mot AIK. Men att spela i ett poplag är inte så kul i längden, särskilt som den enda kulturen är en förlorarkultur, så när Pontus fick samtalet från Lasse Johansson var det inget att tveka på. Han var hemma igen och med den eldkraften som fanns i laget på den tiden var det bara att dyka ner i fjärdelinan och kämpa.

Det är också kämpandet, rivet och slitet som blivit Pontus Petterströms stora signum. Till och med när han åker för att byta, med klubban högt uppe på sin högra axel, så syns det att han har jobbat hårt. När karriären tog slut gav hans hårda jobb namnet till supporterföreningens pris; ”Pontus Petterström Trophy”. Det går till den spelaren som verkligen har jobbat hårt för laget.

Pontus kom till jobbet varje dag och även om inte poängen direkt rullade in (22 poäng är personbästa från 12/13), så var han alltid en uppskattad spelare av lagkamrater och fans. Man vinner inga titlar utan spelare som Pontus Petterström. Och titlar vann vi och finaler blev det. Hans poängproduktion dalade, men man visste ändå vad man fick, plus att Pontus utan problem kunde vikariera i förstakedjan. Plus att han avgjorde semifinal fem i sudden hemma mot Djurgården.

Med åldern ökar dock priset på spelarna. Det ska sättas marknadsmässiga löner och förnuftsmässigt går det att förstå att det säkert fanns spelare som kunde göra lika mycket poäng och jobba lika hårt, men då tar man varken med klubbhjärta eller kulturbärande i beräkning, utan endast kalla fakta. Och även om vi förstår kalla fakta, så vill jag att du tar ett par minuter och tittar på de forwards som kom under den våren då Petterström tvingades sluta. Vi tittar bara på spelare med liknande eller högre lön, om vi får spekulera lite.

Redan nu har du listat ut att de spelarna som kom inte direkt lyckades. Och det är ju alltid lätt att vara efterklok, men i de här fallen gick det nog nästan att vara förklok. Eller hur låter namnen Mathis Olimb, Edwin Hedberg och Juhamatti Aaltonen (Jesper Jensen)? Felsatsningar utan dess like och direkta anledningar till att Pontus Petterström fick tömma skåpet och lämna sitt Skellefteå AIK. 

Nu har det gått ett par år sedan den här händelsen och alla ovan nämnda spelare är borta för länge sedan, så vi ska inte besudla ett hyllningsinlägg till Pontus mer med deras namn. Istället ska vi vara överlyckliga över att vi fick ha slitvargen Petterström hos oss i tolv säsonger och alla fina minnen han har gett oss. Vem har PP? VI har PP!!