I mars 2001 slogs AIK ut av Oskarshamn i playoff och den målsättningen som hade satts upp; att varje säsong ta ett kliv närmare Elitserien, motsvarades inte och man valde att göra något oerhört drastiskt. Byta ut mer än halva laget på ett bräde. Mycket mer än halva laget dessutom. Egentligen raka motsatsen till vad AIK står för idag med kontinuitet och att minst halva laget ska komma från bygden.
När laget åkte ut efter slutsignalen i den där pinsamma förlusten, hade man ingen aning om den kommande storsatsningen, utan tänkte väl att man skulle få återse Wännström, Pettersson och Burlin även nästa säsong. Att Niklas Söderström, David Engblom och Ivo Jan skulle lämna stod klart. Likaså tränaren Rolle Stoltz. Men vilka skulle stanna? Åkerman, Ekholm och Lundqvist var högsta prioritet.
Ganska snart kom första chocken. Joakim Lidgren fick inte nytt kontrakt. Lidgren?! Han som varit vår näst bästa back under säsongen. I samma artikel lärde vi känna Gunnar Eriksson, ”galne Gunnar”. Sportchef och även Jimmie Ericssons farbror. Han berättade att de som skulle behållas var Åkerman, förstakedjan och Jens Nyström. Backlund, Ramstedt och Kent Lindberg hade redan kontrakt och dessutom skulle Fredrik Lindgren och Janne Sandström erbjudas kontrakt.
Men de tackade nej och flyttade istället till Mörrum och Luleå. Övriga spelarförluster blev Niklas Söderström, Jocke Lidgren, Martin Maskarinec, Cristofer Abrahamsson, Micke Berg, David Engblom, Björn Lavander, Ivo Jan och Johan Vikberg. Micke Lindgren och Daniel Olofsson hade redan lämnat för Sundsvall under säsongen. Men det fanns fyra spelare till som gjorde sina sista AIK-säsonger.
Det var vemodigt att säga farväl till Dick Andersson, Dick Burlin, Daniel Pettersson och Jörgen Wännström. Fyra spelare som hade varit med ända sedan vi åkte ur Elitserien 1990. Stora hjältar och ikoner som lämnade enorma tomrum efter sig. Samtidigt kändes det väldigt spännande. För oss som omedelbart började skissa på kommande trupp insåg vi att det bara fanns åtta klara spelare.
Nu tar vi inte det här i riktigt rätt ordning, eftersom de kontraktsförlängningarna som gjordes, skedde parallellt med att nyförvärven kom, men vi har redan avhandlat Åkermans, Ekholms och Slungans nya kontrakt och även om det var en viktig del av silly season, så lämnar vi det därhän. I intervjun med Gunnar Eriksson avslöjade han att två spelare var klara, men att deras lag fortfarande spelade. Spekulationerna startade och så fort gick det att glömma våra hjältar som slutat.
Men att få in en tränare var steg ett och galne Gunnar var som en öppen bok och berättade att de tre huvudkandidaterna var Jens Hellgren, Osten Bergström och Pasi Mustonen. Vi vet ju hur det blev och när Pasi blev klar började förvärven trilla in. I och med att Gunnar avslöjade det mesta, listade vi ut att Jonas Burman var en av de klara spelarna. Och det kändes bra. Lokal förankring och lagom bra för att komplettera Johan Backlund. Målvaktssidan var klar.
Tränaren var klar och Mustonen hade fått med sig unge, lovande backen Daniel Ström från Tingsryd. Både Pasi och Gunnar berättade att Ström var en blivande Elitserieback och att han var en modern, skridskoskicklig back. Själv sa han att han inte var den backen som skulle slå flest icings. Tvärtom. Och att tränaren kände honom var ett stort plus. Och apropå att slå flest icings så var den backen redan klar. Micke Tjälldén offentliggjordes när hans säsong i London Knights var över.
Tjälldén hade rykte om sig att vara galen, våldsam och stentuff. Halva backuppsättningen var klar och det kändes spännande. Men mycket mer skulle hända och Norrans sida uppdaterades 02.00 varje dag. Det var svårt att somna när man visste att över tio spelare till skulle in och att de skulle hålla hög klass. Näste man in var också back och enligt hans tidigare tränare Niklas Wikegård var Joakim Nilsson en kommande storback. Det vattnades i munnen.
Numera är det viktigt att ta reda på andra egenskaper än de spelmässiga. Hur fungerar han i grupp? Vilken karaktär har han? På galne Gunnars tid räknades meriter och ingenting annat. Micke Tjälldén var ju redan klar och kanske hade det räckt med en knepig personlighet, men han var bara toppen på isberget. Men nästa spelare in var motsatsen till problemmakare. Stefan Klockare signades från Timrå och backsidan såg ruskigt bra ut.
Dagen efter kom så äntligen en forward. Från Troja inhämtades före detta supertalangen David Nyström, som året innan varit tredjelänk i Sedinarnas kedja i JVM. En riktig sniper och undertecknad slog vad om att han skulle göra fler mål än Pär Mikaelsson. 28:e april small det ordentligt. Både Fredrik Krekula och Mattias Nilimaa skrev på för AIK. Ordentligt Elitseriemeriterade spelare, från Norrland dessutom. Dagarna var som ett enda töcken och allt man tänkte på var vem som skulle bli näste man in. Vad som helst kunde hända.
Och det fortsatte och strömma in spelare, men några gånger blev vi nästan besvikna. Juniorspelarna Niklas Vesterlind och Alexander Sundqvist fick a-lagskontrakt och det mottogs närmast med en axelryckning. Vi ville ju ha bomber på alla positioner och tänkte inte för en sekund på ordet lönebudget. Om man jämför med euforin över att en spelare kommer upp från egna leden nu, så är det mycket som har hänt med både AIK som förening och oss fans.
Backsidan stängdes med Riku Varjamo, som hämtades in från JYP i finska högstaligan. Han skulle kampera ihop med Johan Åkerman och det ansågs lite till mans att Varjamo förmodligen var en komplett Elitserieback. Mot slutet av festen smäller man av fyrverkerier och de båda offensiva centrarna Patrik Westerback och Pål Johnsen var två riktiga bomber.
Johnsen var 25 år och hade gjort 22 poäng i Elitserien och Leksand året innan och Westerback var ett missförstått geni, som hade mognat och egentligen var kapabel att dominera högre upp. Det här kändes alldeles för bra för att vara sant (vilket det ju var). Hur Gunnar Eriksson hade lyckats med allt det här var helt fantastiskt. Att vi i efterhand förstår att regalskeppet Vasa hade mindre slagsida än vad vi hade offensiv slagsida, är ju bara en del av charmen.
Nu var vi klara och det kändes som att vi hade mycket goda chanser att nå Elitserien. Invärvade spelare bedöms ju per automatik vara bättre än befintliga. Fast vi var inte alls klara. Redan dagen efter, trots att butiken var stängd, anlände Anders Fredriksen. En norsk center som också hade spelat under Pasi Mustonen i Tingsryd. Det här var inte direkt det nyförvärvet som skapade mest hybris, men det var ju kul med en spelare till.
Andreas Stenberg var en jättetalang från Clemensnäs med juniorlandslagsmeriter. Kul med en lokal förmåga bland alla spektakulära nyförvärv. Var vi klara nu då? Nej, tvärtom. Den största stjärnan återstod. Gunnar Eriksson var stolt som en tupp och förstod nästan inte hur han fått upp en så stor fisk, trots ett relativt begränsat spö. Fisken hette Marko Kivenmäki och skulle vara den bästa spelaren i AIK på många, många år. Kivenmäki hade skadat hälsenan under en badmintonmatch och skulle missa första delen av säsongen. Han blev vår första artistskattare och hade aldrig gått att få om det inte vore för skadan, berättade Eriksson.
Den här tiden var magisk och spekulationerna om hur man skulle sätta ihop kedjorna var många. Det stod väl i det närmaste klart att den tidigare förstakedjan nu skulle vara andra- eller tredjeline. Men det var ju angenäma problem. Hockeytemperaturen var i topp på första isträningen (bilden) och laget vann de tio första seriematcherna. Där och då lekte livet för oss alla, men det skulle inte dröja så länge innan vi var nere på jorden igen. Men det är en annan historia.
Kommentarer
Skicka en kommentar