Fortsätt till huvudinnehåll

Piteå: mitt mellan svärdet och skölden


När man kör ut på E4:an från Piteå Camping är det 66km till Skellefteå och 67km till Luleå. Själva staden Piteå ligger således närmare våra SHL-grannar från norr, men ändå så pass i mitten att det här inlägget har relevans. Piteå ligger nämligen så fel till, rent geografiskt, att de aldrig kommer att nå några framgångar. Inkilat mellan två jättar, är och förblir deras roll att förse oss och Luleå med talanger, samt ta emot utlånade spelare. 

Det här inlägget kommer att handla om kampen om Piteå. Vilket lag hejar Piteborna på? Vilket lag har fått ta del av större delen av Piteås talanger genom åren. Men eftersom den här bloggen vanligtvis inte är särskilt intresserade av vad Luleå pysslar med, så kommer den stora delen av texten att handla om Skellefteå AIK:s relation med Piteå Hockey. En lång och relativt fruktsam historia, där båda klubbarna har tjänat på närheten mellan städerna. 

Vi kommer inte att kunna bjuda på den kompletta listan med juniorer, som inte tog plats i AIK, och valde Piteå istället. Vi har koll på Petter Widmark och Fredrik Edlund med flera, men det skulle bli ett sådant mastodontinlägg att filmen Ben Hur skulle framstå som en kortfilm. Den åtta mil långa sträckan innebär att det är en tämligen enkel flytt att göra. Och således har många, många fler tagit sig till Piteå än till Östersund eller Tyringe. 

Piteå är en delad stad, likt Ånäset eller Berlin. Vissa hejar på AIK, medan andra dårar supportar Luleå. AIK har dock tagit ett hyfsat grepp, då man lyckats involvera Piteå i konceptet ”Bygdens lag”. Något som retade upp Luleå en hel del. Men kreativa idéer har aldrig varit norrbottningarnas styrka. Det har genom åren vallfärdat en hel del Piteåsupporters för att se AIK:s matcher, så vad gäller den delen av konkurrensen är det fördel Skellefteå.

Däremot går det inte att bortse från att de allra bästa Piteå-fostrade spelarna har hamnat i Luleå. Ni kommer att få ta del av vilka spelare som flyttat till AIK från Piteå, och det är väldigt få som kommer upp i den klassen som namnen ni nu ska få läsa; Lars Hurtig, Robert Skoog, Lars Edström, Thomas Berglund, Mikael Renberg, Tomas Holmström, Mattias Öhlund och Jan Sandström flyttade alla från Piteå till Luleå. Nästan samtliga då AIK huserade i division ett, så valet var enkelt. Rimligtvis hade många av dem valt AIK ifall vi inte legat i rännstenen just då.

Lyckade spelare för Luleå, som likt oss gärna skulle se Piteå i Hockeyallsvenskan. Detta skulle innebära perfekta möjligheter till samarbete och utlåning. Något som knappt är tänkbart nu, då steget är för stort från ettan till SHL. Det är inte heller några spelare som kommer från Piteås a-lag då man numera dammsuger småklubbarna på ett tidigare stadium och värvar till juniorlagen. Således är samarbetet med Piteå lite på is, men nu ska vi titta på vad det har gett oss genom åren.

Tiden innan ökenvandringen 

Hasse Svedberg

Den första och bästa Piteåbon som kom till Skellefteå AIK var backlegendaren Hasse Svedberg som är en av de största AIK:arna någonsin. Det fanns större möjligheter att utvecklas i Skellefteå och vårt lag fick både en och två nya dimensioner efter Svedbergs ankomst. 

Jan-Erik Vidgren

Det är alltid roligt då ett nytt namn nämns på bloggen, och Vidgren har hittills varit anonym. Med 7 poäng på 12 matcher under säsongen 1972/73 blev inte Jan-Erik någonting annat än en parentes i den svartgula historien. Han vände nämligen tillbaka till Piteå efter ett år här.

Lars Lindgren

Blivande stjärnbacken Lasse Lindgren gjorde exakt samma resa som Vidgren. En säsong (72/73) och därefter nyttjade han returbiljetten till Piteå. Rimligtvis för att AIK åkte ut till division två. Desto mer lyckad blev Lindgrens fortsatta karriär med NHL-spel och landskamper. När han återvände till Sverige valde han att åka några mil norrut istället och blev lagkapten i Luleå.

Jan-Eric Sandberg 

Sandbergs tajming var bättre och när han kom från Piteå 1975, kom han till ett Elitserielag. Dessutom till ett lag kraftigt på väg uppåt. Tre år senare åkte Jan-Eric Sandberg runt på isen iförd lappmössa och kan definitivt räknas som en av de mest framgångsrika Piteåspelarna i AIK-tröja. Sammanlagt blev det sju säsonger med fint resultat.

Ulf Wikgren

Nästa Pitebo flyttade hit 1980 och Wikgren fick direkt vara med och vinna serien och dessutom spela i b-landslaget. Två säsonger senare hände det ofattbara; Wikgren drog till Björklöven och blev sig aldrig mer lik. Förvisso återkom han till oss 1985/86, men mäktade endast med 9 poäng under division ett-säsongen. Karriären avrundades sedan i Piteå med sex säsonger, samt ett par avstickare.

Jens Johansson 

Mannen som skulle ta Skellefteå AIK:s backsida in i framtiden hette Jens Johansson. Svenskt rekord i juniorlandskamper och draftad i andra rundan av Buffalo Sabres. Men det bidde ingenting. Fyra säsonger utan några större glädjeämnen och därefter blev karriären en stor mix av klubbar med bland annat en sväng hem till Piteå.

Daniel Pettersson

Ytterligare en av Sveriges mest lovande juniorer kom till AIK från Piteå, och även om vi inte fick den utväxlingen som vi hoppades på från Pettersson, så kan ingen påstå att man är missnöjd. Daniel Pettersson är en av de största AIK:arna någonsin med sina fjorton säsonger, varav fem med ett C på bröstet. Dessutom i en tid då det inte direkt gick vår väg.


Vi tog inte bara, utan vissa spelare flyttade åt motsatt håll. Det var dock spelare som var i slutet av karriären alternativt som inte platsade i AIK. De som drog norrut under motsvarande tidsperiod var Kjell-Arne Vikström, Ulf Hedman, Johan Grahn och Nils Andersson. 


Division ett och Allsvenskan 

Mikael Engström

Det här var en epok då AIK och Piteå var på samma nivå och det hände till och med att Piteå gjorde bättre säsonger än oss. 95/96 var AIK:s sämsta år säsong någonsin, samtidigt som Piteå gjorde en av sina bästa. För att få ordning på maktbalansen värvades dels Mikael Engström, som pendlat mellan Elitseriespel i Luleå och division ett-spel, och dels flyttade Dick Burlin tillbaka till AIK. Värvningen av Engström får ses som en av de mer lyckade genom tiderna, med tanke på hans arbete i föreningen efter karriären.

Joakim Gunler

Även Joakim Gunler kom till Skellefteå samma säsong som Engström och Burlin, men fick aldrig riktigt spelet att stämma, trots att det hela tiden kändes som att han skulle blomma ut. En stark powerforward som tyvärr gjorde karriärens sämsta säsong i AIK. Därefter hemflytt till Piteå innan han avrundade i Hammarby och Boden.

Björn Lavander

I början av 00-talet då AIK påbörjade sin riktiga satsning mot Elitserien dammsögs norra Norrland på spelare och Piteå-centern Björne Lavander stod högt uppe på önskelistan. Legion of doom-medlemmen gjorde dessvärre en blek insats i AIK och återvände till Piteå efter bara en säsong. Det var lite för mycket dieselmotor över Lavander, som smutsade ner sig både i Luleå och Björklöven senare.

Jan Sandström

Piteå-bördige Sandström hade länge följts av AIK:s sportkommitte efter sin flytt till Solna och när han inte riktigt längre platsade tog vi chansen. I januarifönstret kom han och imponerade med sina dragskott från blå. Ett tvåårskontrakt låg framför honom då Luleå hörde av sig i sista stund och det var en chans som Sandström inte kunde motstå. Elitseriespel med ett Norrbottenslag.


Den här eran innebar inte så många nyförvärv från Piteå. Vi skickade desto fler i motsatt riktning och Piteå blev något av en återvinningscentral för spelare som inte riktigt platsade i AIK. Många fina namn; Magnus Berglund (Lovenlund), Daniel Olofsson, David Lundqvist, Kent Lindberg, Petter Forsgren, Johan Vikberg, Pär Holmqvist och Robert Nordberg.


Efter återkomsten

Mikael Renberg

Varje tidsperiod inleds med något stort och när det 2007 stod klart att Micke Renberg var klar för AIK slog pulsmätaren i taket. En av Sveriges största NHL-spelare någonsin lämnade Luleå för Skellefteå AIK. Vi känner ju alla till att Renberg är född och uppvuxen i Piteå, vilket också gör att han är given på en sådan här genomgång över vad Piteå gett oss.

Niklas Strandberg

Piteå har också fostrat Niklas Strandberg som väl gjorde ungefär lika stort avtryck i AIK som Renberg gjorde, med facit i hand. Strandberg gav också många gråa hår då värvningen ansågs oerhört tveksam, något som han aldrig egentligen motbevisade. Huvudanledningen till att han kom var vår väldigt lyckade juniorsatsningen som skickade halva backbesättningen till JVM. Att hans kontrakt förlängdes ett år är dock en gåta.

Johan Forsberg

Trots, eller kanske tack vare, att Forsberg kom närmast från Björklöven var vi rätt nöjda med värvningen. Alltid trevligt att plocka hit Lövens bästa poängplockare. I AIK fick Johan en annan roll där hans spelstil kännetecknades av hårt jobb och riv och slit. Andre Piteåspelare efter Jan-Eric Sandberg att vinna SM-guld i den svartgula tröjan och alla dessa spelarna är man givetvis evigt tacksam.

Magnus Isaksson

När tre forwards skulle försvinna på JVM förra säsongen (Olofsson och Berggren blev dock skadade), så var goda råd dyra. Pyatt, Wideström och Eriksson hade dessutom bytt klubb och forwardsidan var tunnare än tunn. Återigen vände vi oss till Piteå för en lösning och lösningen hette Magnus Isaksson. I min värld gav detta ingenting och vilken junior som helst hade utfört samma jobb bättre.


Att AIK gick upp i Elitserien får man nog påstå att Piteå dels har tjänat på genom ganska många utlåningar av AIK:s klasspelare, men dels har de cementerats som en mindre klubb utan egentliga framtidsutsikter. De har sjunkit på hackordningen och nu vore det oändligt mycket smartare att låna ut spelare till Lejon istället för till Piteå. 2000-talet har dock varit en orgie i utlåningar och transfers till Piteå och här bjuder vi på en lista över de största namnen; Erik Karlberg, Johan Burlin, Oskar Sehlstedt, Petter Granberg (samtidigt som Oskar Nilsson, då i Luleå var där), Petter Emanuelsson, Lars Bryggman, Rasmus Edström, Pär Lindholm, Arvid Lundberg, Anton Lindholm, Simon Krekula och John Vestermark.

Vi vill också ägna ett eget stycke åt två bröder som också representerat Piteå. Inte bröder till varandra, utan bröder till två stora AIK-profiler. Det är nämligen så att hyfsade backen Peter Rundblad gjorde en säsong i rödvitt och så sent som förra säsongen var supertvillingen Johan Lindberg inlånad till Piteå i en enda match.


Tränare

Lasse Johansson

Vi har sparat det bästa till sist. Piteå är ju något så ovanligt som en norrbottnisk stad med trevliga och öppna människor. Positiv livssyn leder till positiv, offensiv hockey. Därför är det inte konstigt att dessa ledare hellre har åkt söderut än norrut och hamnat i Skellefteå AIK. Lasse Johansson behöver ingen presentation, då han fungerat i AIK både som juniortränare och sportchef. Lasse ses också som en av hjärnorna (tillsammans med Micke Engström, Piteå) bakom det spelsystemet som gav oss så stora framgångar.

Mikael Aaro

När ramsorna om Mikael Aaro ekade i Kvarnhallen var det få som trodde att han kunde tänka och ännu färre som trodde att han skulle komma till Skellefteå AIK och utveckla unga spelare. Aaro är en framtidsman och nämndes också i diskussionerna kring vem som skulle vara tredje tränare när Tommy Samuelsson valde att lämna. Vi hoppas innerligt att han blir kvar i föreningen.

John Lind

Det blev ingen vidare karriär för Lind, trots juniorlandslagsmeriter och han sadlade relativt snabbt om till att bli tränare. 2011-13 var han verksam i Skellefteå, i både J18 och J20. Oklart hur framgångsrik han egentligen var, då det får ses som en gåta att vi inte vann SM-guld med dessa fantastiska juniorkullar. Från Piteå är han i alla fall.

Stefan Hedlund

Dagens tränare Stefan Hedlund inledde och avslutade karriären i Piteå, men får redan ses som en mer framgångsrik tränare än spelare. Efter att ha tränat juniorer både i Piteå, Luleå och Zug fick han äntligen chansen i ett riktigt bra hockeylag. Dessutom som a-lagstränare. Den som påstår att Hedlund saknar brinnet kan nog göra sig redo för en rekorderlig utskällning. Intensivare blick får man leta efter.


Kommentarer

  1. Magnus Isaksson, var han inte målvakt? Då vi hade totalpanik när både våra målvakter var skadade. Nödlösning från Piteå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han stod en match med en junior som backup.

      Radera
    2. Micke
      John Westermark tänker du på

      Radera
    3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    4. Ja, John Westermark var det. Gaah, att jag kunde glömma bort honom. En släkting på långt håll...

      Radera
  2. Nödlösning? Inget smickrande omdöme av uppgiftslämnaren men sanningen var den att Vidgren bröt armen dagarna innan seriestart så antalet matcher och mål är baserat på höstomgången, efter jul spelade Vidgren samtliga matcher med klart godkända siffror gällande mål ass. Sen är det ju så att sitta och bedöma spelare som man knappast sett är ju väldigt märkligt, och att sen debattören måhända har en egen karriär i div 1 och kanske nån match i högsta serien vet jag inte, men eftersom jag inte har några såna uppgifter om det så låter jag de vara osagt.

    SvaraRadera
  3. Måste svida att sitta och bedöma alla dessa stjärnor som spelat i Aik och inte själv bli ihågkommen som annat än den som gjort sina poäng i allsvenskan

    SvaraRadera

Skicka en kommentar