Otroligt tunga spelarförluster

Att tappa Jocke Lindström till NHL är givetvis tungt. Likaså led man svåra kval då Jörgen Sundqvist flyttade till Brynäs 2005. Janne Sandström hade ett färdigt kontraktsförslag då Luleå hörde av sig i elfte timmen och ”stal” honom. Givetvis är dessa tunga spelarförluster, men samtidigt rimliga då de flesta spelarna strävar uppåt i sin karriär. Man får acceptera att spelare går till NHL eller Elitserien.

När vi idag listar våra tyngsta spelarförluster någonsin kommer vi alltså inte ta med övergångar uppåt i hierarkin (med något undantag, som innebar en total chock). Vi kommer heller inte att backa tillbaka hur långt som helst, utan vi nöjer oss med de senaste trettio åren. Således ingen Acka Andersson, Hardy Nilsson eller Thomas Hedin. Idag är vi inte ute efter att peka finger mot svikare, utan det blir en genomgång av riktigt tunga, i många fall, spelarförluster som vi har en viss förståelse för.

Ofta handlar det om flyttar inom samma division av antingen sociala skäl eller för att ta chansen att spela i ett bättre lag. Men det kan också vara så att plötsligt tappade en stomspelare, som vi hade räknat med skulle finnas med i tio år till. En spelare att bygga laget på. Från inlägget ”de största sveken” dyker det upp en spelare. Vi både förstod och kände oss svikna den gången. 

De tunga flyttarna som vi kommer att ta upp idag har ofta inneburit en insikt om var i näringskedjan vi befunnit oss. De större lagen har tagit precis vad de har velat, trots att vi har känt att nu är vi på gång. Under många, många år var det jobbigt att hela tiden känna att man måste börja om och hitta de där guldkornen, som antingen skulle göra att vi skulle kunna gå upp eller etablera oss i Elitserien.

10. Andreas Falk till HV71

Segerruset hann inte ens lägga sig innan man började skissa på vilka vi ville behålla av kvalseriehjältarna. Andreas Falk kändes som en given pjäs att satsa vidare på. En gedigen tredjecenter med defensiva uppgifter, men också en offensiv uppsida. Billig och utvecklingsbar. Frågan var bara hur långt kontraktet skulle bli. När han då satte sin egen strävan framför vår strävan och valde ett topplag i Elitserien, förstod man att vi hade en otroligt lång väg att vandra innan vi stod på säker mark.

9. Magnus Wernblom till Modo

Ett tapp tyngre än plats nio, men Wernblom hade varit tydlig med att när barnen började skolan skulle familjen återvända till Örnsköldsvik och således var flytten väntad. Samtidigt trivdes han oerhört bra här och kanske skulle kunna ta ett år borta från familjen. Naiva förhoppningar och när Werner sett till att vi överlevde den negativa kvalserien, syntes det att ett tungt ok lämnade hans axlar. Han hade inte velat lämna oss nedskjutna i allsvenskan igen. 

8. Melker Karlsson till San Jose

2014 var onekligen ett bitterljuvt år. Total dominans och andra raka SM-guldet, men också ett sönderfall utan dess like. Vissa av spelarna räknade man bort, men Melker Karlsson skulle ju bilda stomme i 10-15 år till. Några dagar i maj rasade allt samman och när även, i sammanhanget, billige Karlsson plötsligt var borta, kändes det som att själva fundamentet som vi stod på rasade.

7. Stefan Lundqvist till Västerås

Det var ingen liten bragd att Slungan lyckades stanna i AIK säsongen 2001/02. Han lyckades stå emot starka påtryckningar hemifrån, men när samma procedur skulle göras om hade han inte en chans. Det här var något som fansen var väl medvetna om, men eftersom det hade lyckats en gång så kanske... När ramsan "Vi vill ha Slungan kvar", ekade på ståplats, lämnade Lundqvist isen med sänkt huvud och man förstod att man aldrig mer skulle få se honom i AIK-tröjan.

6. Dick Burlin till Piteå

Kanske inte ett tungt spelartapp som så, men som vi tidigare varit inne på bytte Burlin till Piteå eftersom att han ansåg att de var ett bättre lag och att det fanns större möjlighet att utvecklas där. En rejäl käftsmäll till oss med självbilden att vi var nästan ett Elitserielag. Värst av allt var att Dicks val visade sig vara det rätta. I alla fall på kort sikt. Piteå hamnade före oss i tabellen, men han återvände året efter.

5. Johan Åkerman till HV71

Enda spelaren som också fanns med på största sveken-listan. Till skillnad från många andra som lämnat oss för bättre lag unnade vi ändå Åkerman det här. Han hade gett oss allt i sju år, hela tiden med anbud från större och bättre lag. Även han hade börjat tvivla på om AIK någonsin skulle ta sig tillbaka till eliten, och gjorde tidigt klart med HV. Snabbt drog man på sig alla skyddsmekanismer som fanns och sa till sig själv att han inte skulle hålla i Elitserien och att vi skulle värva in någon som förmodligen var jättemycket bättre.

4. Pierre-Edouard Bellemare till Philadelphia

Bellemare är ju en annan spelare som man unnar allt gott och hade det bara varit han som plötsligt bara drog till NHL hade det ju nästan varit okej. Men som vi skrev ovan angående Melker Karlsson hade vi ju räknat med Pi-Ed som en ledande spelare som skulle stanna i AIK karriären ut. Sommaren 2014 var helt overklig och det kändes knappt värt det att ha vunnit guldet.

3. Fredrik Lindgren till Färjestad

Samma vår tappade vi Lindgren, Erik Andersson och Tobias Viklund till "the big four" i Elitserien. Viklund och Andersson må så vara, men att tappa vår egen Fredrik Lindgren just när vi hade etablerat oss kändes helt fruktansvärt. Ny utmaning? Högre lön? Det fanns inga förklaringar som accepterades då den största och bästa utmaningen var att etablera AIK och ta oss till toppen. Bitter insikt då att fastän vi numera var ett slutspelslag så fanns det topplag som till och med kunde norpa åt sig våra egna produkter.

2. Jimmie Ericsson till SKA St Petersburg

När Jimmie Ericsson skrev sitt femårskontrakt fanns det inga som helst klausuler. Han var inställd på att stanna livet ut och det kändes otroligt bra. Stommen var klar och stommen var grym. Dubbla SM-guld och kontrakt på alla viktiga spelare. Vi var ostoppbara! Men sen hände det som vi redan varit inne på i det här inlägget. Marken rasade under oss och snacket om att kaptenen lämnade skutan sist stämde inte. Visserligen gav utlåningen av Jimmie oss en hel del miljoner, men kön utanför psykakuten var lång den sommaren.

1. Lee Goren till Färjestad

Vi var etablerade! Och vi hade hittat en guldklimp som bar laget. Lee Goren berättade hur bra han trivdes och att han kunde tänka sig att stanna länge i Skellefteå. Men när Färjestad kom och lockade med chanser till att vinna guld, kunde vi inte stå emot. Som många gånger förr kändes en spelare helt oersättlig och nu var det bara att börja snegla nedåt mot Kvalserien igen.