Fortsätt till huvudinnehåll

Firanden på torget



”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd. Men det är vägen som är mödan värd.”


Vi kommer att få anledning att återkomma till dikten ”I rörelse” av Karin Boye, senare i texten. För den beskriver så väl situationen som vi hamnade i 2014. Både spelare och fans, ja hela bygden. Men nu ska vi luta oss tillbaka och njuta lite. Tänka tillbaka på ett par dagar i våra liv då det inte fanns någon morgondag. Dagar av fest och firande. Dagar då tiotusen av oss samlades på Möjligheternas torg för att fira tillsammans med våra hjältar.

För under de senaste femton åren har det onekligen funnits lägen att fira. AIK:s resa är unik och även om vi vid ett antal tillfällen har fallit på målsnöret och vi har förlorat en oansenlig mängd finaler, men idag struntar vi fullständigt i det. Idag ska vi minnas triumferna. Elitserieavancemanget och de dubbla gulden. Tre rejäla framgångar inom loppet av bara åtta år. 

Fredrik Lindgren och Pontus Petterström är de enda som stått på scenen vid samtliga tre tillfällena, men för den skull är de inte ensamma. Garanterat finns det minst femtusen andra som också befunnit sig på torget och varit minst lika glada. Förmodligen är Martin Lundberg och Adam Pettersson två av dessa. Utan att säkert veta känns det relativt rimligt att de deltog i festen vid uppgången 2006.

Vi kommer idag att minnas tillbaka och utvärdera firandena. Inte bedöma AIK:s festfixarkapacitet (den är ganska svag, men publiken är tacksam) eller musikartisternas insatser. Upp och kör lite AIK-låtar och ni har en tiotusen personer stark publik som kommer att klappa, sjunga och dansa med. Nej, idag ska vi berätta om hur det var att stå där och ha nått sina drömmars mål.


2006

Många var ganska möra när vi samlades på torget den där tisdagsaftonen. Några hade åkt buss från Karlskoga hela natten och knappast sovit många timmar. Några hade väntat uppe vid ishallen under snöovädret, en bra bit efter midnatt. De som hade möjlighet drog nog till med en spontanfest och kompade ut dagen efter. Men mest slitna var spelarna. Den mentala pressen de levt under var förbi. Fysiskt var de trötta efter en lång säsong. Lägg därtill segerbanketten.

Fredrik Krekula gick till sängs 8.00. Nytt personligt rekord, enligt en intervju med Västerbottensnytt. Men ingenting spelade någon roll längre. Vi hade äntligen lyckats. Vi var inga losers, vi var vinnare! Dryga timmen innan det att spelarna förväntades äntra scenen var vi på plats. Givetvis såg vi till att hamna längst framme vid räcket. Hade man ägnat otaliga säsonger åt att vara först in på ishallen, för att få den platsen man vill, var det inget snack om att man ville hamna längst fram.

Skumdum och Krutov värmde upp oss och när man vände sig om fyllde folkmassorna på. Ganska snart tätnade leden och snart gick det inte att ta sig längre än till Frasses. Men det var inga problem för oss som hade god framförhållning. ”Vi är tillbaka”, stod det på våra t-shirts och det var också den ramsan som gällde för dagen. Men nu är scenen tömd och musiken har tystnat. Spelarna är på väg!

När man såg att Per Helmersson och Libor Prochazka tog kort och filmade folkmassan uppifrån scenen, fick man den lite obehagliga insikten att de bara var vanligt folk. För man vill ju gärna tro att om man spelar i Skellefteå AIK, så är man en övermänniska med superkrafter. Och just den här truppen vill jag än idag hävda var en grupp supermänniskor. Hoppas i alla fall att de kände så när de klev upp på scenen. 

Fredrik Öberg med halv snusdosa, kickbike och solbrillor. Johan Ramstedt. Fredrik Krekula. Johan Åkerman som visste att hans tid här var över, men han hade lyckats med sitt uppdrag. Patrik Rönnqvist. Micke Boman som inte ens förtjänade att stå på scenen, men där och då älskade vi honom mer än vår egen mor. MAGNUS WERNBLOM. Tommy Samuelsson. Brett Harkins som skulle frälsa oss för fyra år sen, men som på ett annorlunda sätt vuxit fram till en legend.

Tillsammans sjöng vi ”Vi är tillbaka” i all enkelhet. Det var det perfekta firandet. Inga krusiduller utan rå och äkta glädje, efter sexton år utan livslust. År kantade av motgångar och misslyckanden. På väg hem tänkte vi på Pär Mikaelsson och allt han bidragit med under resan. Vemodigt på ett vis, men samtidigt var det ingen tvekan om att han var lika lycklig som oss andra den där dagen.


2013

Sju år senare samlades vi igen. Den här gången utan lättnad och gemensam ångestutandning, utan en annan sorts lycka. En gladare lycka, utan att vi parallellt knöt nävarna av år av lidande. Visserligen hade vi förlorat två raka finaler på ett nesligt vis, men det går inte att jämföra finalförluster med regelrätta kvalseriefiaskon. Det här var också ljuvligt, men på ett annat sätt.

I takt med framgångarna och spel i Elitserien blev allt större, mer bevakat och även prydligare och mer uppstyrt. Dan & dom spelade AIK-låtar och Micke Leijnegard flögs in för att agera konferencier. Micke som i kvällstidningarna berättade om hur oerhört mycket han lidit som AIK-supporter under de tunga, svarta åren. Men den här dagen var en dag att njuta. Det fanns ingen morgondag och dessutom skulle vi få behålla nästan hela laget och vinna igen nästa år. Så var känslan.

Det var ännu mer folk på torget och givetvis var vi ute i god tid för att ha en bra plats. AIK visade stor tacksamhet mot North Power och medlemmar från styrelsen fick delta i firandet på scenen med flaggor och ramsan ”Vi på västra stå”. Hela torget hoppade och även om det inte var lika mäktigt som i arenan, så framkallade det definitivt rysningar och ståpäls. Tillsammans.

Men nu är det dags för spelarna att kliva upp på scenen. Även den här gången var det flera stycken som hade framme mobiltelefonen för att föreviga sitt livs lyckligaste ögonblick som hockeyspelare. Elsa Wiksten framför ”Hela Sveriges AIK”. Jimmie Ericsson drar igång ännu en vända med hoppande och sjungande. Torget gungar och spelarna hoppar med. Precis som för sju år sedan består laget av väldigt många hjältar.

Jimmie Ericsson är nämnd. Bud Holloway. Jocke Lindström. Martin Sevc. Stora stjärnor, men mäktigast av allt är något som saknades senast. Uppe på scenen står inte mindre än fjorton spelare som har spelat pojk och juniorhockey i AIK. En helt otrolig bedrift av en förening som under många år hade stora svårigheter att få fram en enda spelare från egna leden.

Stoltheten på torget var enorm. Vi var verkligen störst, bäst och vackrast. Och vi var det genom att spela en offensiv hockey. En vacker hockey som inget lag hade något motmedel mot. Vi var laget som alla ville vara och det här var bara början på dynastin. Efter att spelarna och fansen hyllat varandra på torget, drog spelarna på bankett och vi stack hem och väntade på nästa säsong och nästa guld.

Trycket på torget var enormt och den glädjen och stoltheten som vi kände över att vara Sveriges bästa laaaag, var underbar. Samtidigt såg man framåt. Jimmie Ericsson stegade in på Svenska Ishockeyförbundet och lämnade igen pokalen under sommaren. Vi var hungriga på mer. Den här sagan hade bara börjat.


2014

Säsongen hade gått som väntat. Total dominans och guld igen efter en total utskåpning av Färjestad i finalserien. Bredden i laget var sanslös och dessutom skulle vi nog bara förlora Bud Holloway. Kanske Viktor Arvidsson. Så fel vi hade, men det visste vi inte när Skellefteborna gjorde sin årliga storsamling på Möjligheternas torg. Den här gången var vi inte ute i lika god tid. Det var inte så viktigt att ha en bra plats. Vi hade ju gjort det här förut.

Det blev ju en enorm spelarflykt och det som skulle ha blivit tidernas största och längsta dominans tog slut den här dagen. Nu hade långt ifrån alla spelarna som lämnade oss redan bestämt sig, men om de vacklade kring sitt beslut kanske guldfirandet fällde avgörandet. Det var dags att lämna för här fanns inte hungern längre. Vi var proppmätta.

När spelarna banade väg genom publikmassorna var det helt, HELT tyst. Inget jubel, inga ramsor, utan möjligtvis pliktskyldiga applåder. ”Vi på västra stå” kördes, men alla hoppade inte. Största jublen drog Bud Holloways country-framträdande (vi visste att det var farväl) och beskedet om att Jonas Frögren spelat med bruten fot. I övrigt var det kul att se Möller, Svensson och Bellemare igen, men euforin uteblev.

Karin Boye. Den mätta dagen den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Inte förstod jag vad Tommy Svensson menade med det under fotbolls-VM -94. Och den där dagen på torget 2014 förstod jag inte vad det var frågan om. Varför jublade jag inte? Varför var inte alla överlyckliga? Svaret var att vi hade nått den mätta dagen.


Kommentarer