Dubbelmöte mot Växjö

Helt givet att Växjö Lakers skulle göra en stark säsong i år. Ingen publik gynnar det laget kraftigt. Allt de behöver göra är att slå på en bandspelare med publikljud och på så vis skapa en identisk känsla som handklapporna ger. Vi har hittills mötts två gånger i serien och AIK har tagit full pott. Således är det ett revanschsuget Växjö som vi ska ta oss an. Det rimliga är kanske att vi delar på poängen.

Smålandslaget har ju blivit en AIK-koloni, och just nu spelar Tim Erixon, Martin Lundberg, Andrew Calof, Hardy Häman Aktell och Emil Pettersson. Ärligt talat känner man väl ingen saknad, utan mer att man blir less på dåliga val. Men, men. I vår trupp finns det ju desto fler som har gjort ett bra val. Som vi tidigare varit inne på är det dags att steppa upp ordentligt. Det räcker inte att vinna varannan match, utan ska vi vara det topplaget, som man kanske fortfarande hoppas att vi ska vara, så måste vi hitta en jämnhet i spelet och höja lägstanivån.

Sedan sist har Melker Karlsson och Roland McKeown spelat några matcher och det ser ut ungefär som förväntat. Melker är en viktig spelare för oss, både på isen och mentalt. Underbart skönt att äntligen ha en spelare som både vill och kan vara en stor faktor runt motståndarkassen. McKeown är en spelare som breddar backsidan och som hittills är en tillgång i egen zon och helt klart går in på sex backar.

Målvaktsfrågan är långt ifrån löst. Gustav Lindvall har stått samtliga tre matcher efter juluppehållet, precis som vi önskat, men inte med så himla lyckat resultat. Inga tavlor (även om första målet mot Örebro var direkt svagt), men han tar heller inte det där lilla extra, som han gjorde förra säsongen. Allt hänger ju ihop och försvarsspelet är inte lika bra som ifjol, men det är inte Lindvall heller.

Förtroendet för honom är fortsatt starkt, och vi gillar också Arvid Söderblom, som känns stabilare än Armalis. Målvakterna kommer att dela på uppgiften kommande två matcher, och de kommer säkert att göra en okej insats. Men ska vi klättra i tabellen måste kombinationen målvaktsspel och försvarsspel upp ganska många procent. Man får lyfta ut pucken ibland och behöver inte, in absurdum, spela sig ur zon.

JVM-spelarna och Petter Granberg är tillbaka, så vi har full bemanning. Jacob Andersson på läktaren och Philip Broberg sjundeback (om han är hel), gissar vi. På forwardssidan behöver ingen petas, då Simon Robertsson inte har visat något som gör att han ska gå före någon av de mer etablerade spelarna. Albin Sundsvik blir trettonde forward. Egentligen har man varken saknat honom eller Broberg, men det är bra med full trupp. På längre sikt borde Tyler Morley vara sista forward, men tränarna kommer att fatta det enkla beslutet i och med att Sundsvik återkommer från Edmonton.

Så var har vi AIK i år? Vissa matcher, i början av serien, tog sig knappt motståndarna ur egen zon. Vi snurrade som i fornstora dagar. Skillnaden mot de dagarna är att vi har svårt att ta oss in på mål. Toppspelarna finns; Frödén, Berggren och Wingerli har tagit stora kliv. Jocke Lindström är mer magisk än senaste säsongerna. Möller är kraftigt på gång. Melker Karlsson. 

Boxplay är bra. Powerplay började bra, men är sämre nu. Burström, Lundberg och Oskar Nilsson är bra. Wilsby är bäst. Men ändå ligger vi på play-in-plats med ganska långt upp till topp sex. Jämnheten finns inte alls. Vare sig i enstaka matcher eller över tid. Hur mycket av det är tränarnas ansvar och hur jobbar man med det? Nu börjar vi med två raka segrar mot Växjö och jobbar vidare efter det. Jag tror inte att något lag vill möta AIK i slutspel.