Tre decennier förstacentrar

I NHL kör man i regel att lagets tre bästa forwards spelar tillsammans i en kedja som får mycket istid och som ska göra mycket poäng. De ideliga reklamavbrotten gör att spelarna inte direkt behöver vara fysmonster för att orka. Några exempel på förstacentrar i NHL är Nicklas Bäckström, Nathan MacKinnon och Patrice Bergeron. Den nivån ska vi inte upp till idag, men nästan.

För vi kommer inte nödvändigtvis att fokusera på den centern som gjort mest poäng eller haft mest istid, även om det oftast ändå är så. Vi är främst ute efter vissa specifika egenskaper som våra centrar ska besitta, men tycker också att de ska ha en viss aura. Just avsaknaden av förstacenter-aura gör att en sådan som Erik Forssell inte får plats i det här inlägget, trots att det mesta stämmer in på honom.

De egenskaperna som vi anser att centrarna ska ha är att de ska vara kloka och gedigna, behärska alla spelformer och vara en bra tekare (där föll Wingerli bort). I de flesta fallen är de inte den rappaste skridskoåkaren, men detta kompenseras genom att de ligger rätt i banan. Inga enorma närkampsspelare, men en närvaro på isen som gör att det till slut ändå är de som kommer ut från sarghörnet med pucken och vänder spelet.

Förstacentern är den som ofta fördelar spelet i powerplay och definitivt han som tar tekningen i egen zon i slutet av matchen. Under många år gastade vi supportrar om avsaknaden av en riktig förstacenter, men när vi tittat igenom de trettiofem senaste säsongerna har det nästan alltid funnits en spelare med de kvaliteterna som beskrivits ovan. Lite tunt kanske i slutet av 80-talet och 2003-05, men även under vår riktiga prime time. Det sistnämnda kan dock bero på att bredden var så enorm att det aldrig utkristalliserade sig en sådan. Vi hittar heller inte en riktig förstacenter i dagens lag, men hade inför säsongen förhoppningar på Tyler Morley.

1986-1991: Martin Pettersson

Martin kanske inte hade den pondusen på isen som vi eftersträvade, men i övrigt stämmer han väl in i mallen. Bra tekare, klok och finfint spelsinne. Martin tog matchens första tekning och det var honom man litade på när vi skulle försvara en ledning. Jag vet också att Martins favorit från modern tid är hans egen kopia, Erik Forssell. Dessvärre var Petterssons sista år tunga, och laget var för dåligt för att ha någon sorts härförare, utan det handlade mycket om att försvara sig och ligga rätt i banan. En gren som Martin Pettersson var klart bäst i klassen på.

1991-99: Daniel Pettersson 

Man kanske kan tycka att Danne Pettersson inte var tillräckligt bra för att tillskrivas epitetet förstacenter, men då är man snett ute. Pettersson var vår ledande center i många år och kom alltid till jobbet. Okej tekare, men fina playmaking-skills och väl utvecklat spelsinne. 1999 kanske borde ha tillskrivits Pär Mikaelsson som centrade Jonte och Ragge, men det blev snyggare så här. Daniel Pettersson var en underskattad spelare som höll fanan hyfsat högt. 

1999-03: Patrik Ekholm

Det var kanske inte jättemånga som kände till Patrik Ekholm när han kom till AIK. 4 poäng på 22 Elitseriematcher åtta år tidigare och när Linköping gick upp valde de att inte förlänga med Putte. I AIK blev han omedelbart en superhjälte och var given center i förstakedjan i fyra års tid. Mer än 30 poäng varje säsong och en sammanhållande kraft tillsammans med Pär Mikaelsson och Stefan Lundqvist/Fredrik Näsvall. 

2003-05: Tomi Hirvonen 

Hirvonen är väl det svagaste kortet på den här listan, men kom till AIK som Ekholms ersättare och levererade rejält under sin första säsong då han producerade 42 poäng och var tvåa i interna poängligan. Dessutom en bra tekare med stabil defensiv. Andra säsongen gick han center mellan Wernblom och Söderberg, vilket bara det vittnar om förstacenter-kvaliteter. Dessvärre gick poängproduktionen ner radikalt och Tomi drog hem till Finland.

2005-08: Fredrik Öberg

Äntligen fick vi en riktig förstacenter. Det var så det kändes när Öbba blev klar och den känslan förstärktes när vi lärde känna honom ute på isen. Inget ont om Ekholm och Hirvonen, men det här var något annat. Mer av allt. Bättre tekare. Bättre defensivt. Poängstarkare, dessutom med ett fantastiskt bra skott. Fredrik Öberg stod för ett centerspel enligt instruktionsboken. Med plusmeny.

2008-10: Brad Moran

Moran var en klar uppgradering, jämfört med Öberg. Tror jag. Alla siffror tyder på det, men den totala bristen på charm och karisma gör att Brad är ganska bortglömd. Men att vara en bärande center, det kunde han. Första säsongen mellan Månsson och Dimitrakos, och andra mellan Ericsson och Warg. Poängen trillade in i strid ström, men defensiven var lite svagare. Hur som helst så var Brad Moran en viktig faktor när vi gick från etablerade till topplag.

2010-11: Fredrik Warg

Bland de tydligare förstakedjorna som AIK någonsin har haft. Mikko Lehtonen och Joakim Lindström öste på från första matchen till sista. David Rundblad likaså. Någon skulle ju spela center i den enheten och det råkade bli Fredrik Warg. Det som Warg gjorde bra var att acceptera att spela helt utan puck, jobba hårt och hålla sig framför mål i powerplay. Dessutom tekade han helt okej. Den här förstacentern bars fram av sin yttrar, istället för tvärtom.

2011-14: -

Eller har du något förslag? Bellemare, Forssell, Oscar Lindberg eller Melker Karlsson? Centerbredden var av högsta världsklass och den dagen som det inte fungerade för den ena, så klev någon annan fram. Och det är väl just på grund av den totala centeruppsättningen som Erik Forssell inte får något rampljus i det här inlägget, trots att han ju egentligen är urtypen för hur en klassisk center ska vara.

2014-16: Patrik Zackrisson

Här var ju Forssell fortfarande kvar och gjorde 14/15 en riktig toppsäsong. Men i laget fanns också Patrik Zackrisson och hans attityd och aura var en annan än Forssells. Nu handlar ju inte det här om att jämföra de två, även om Zackrisson vinner i alla statistiska jämförelser, utom tekningarna såklart. Zacke ledde laget och ville också vara den spelaren. Forssell nöjde sig med att bidra med secondary scoring.

2016-18: Pär Lindholm

Pär Lindholms ursprungliga arbetsuppgift var att täcka upp bakom superstjärnorna Möller och Lindström. Spela boxplay och jobba hårt. Allt detta gjorde Lindholm, men adderade också lagets bästa tekningsprocent och en säsong med 47 poäng, till sin repertoar. Dessa förstacenter-kvaliteterna gav honom ett NHL-kontrakt. Förvisso i fjärdelinan, men Lindholm gör det som han blir tillsagd att göra.

2018-nu: -

Efter Lindholms sorti ser vi ingen som har tagit över. Mathis Olimb var kanske värvad till den rollen, men är inte på långa vägar tillräckligt gedigen. Tyler Morley spelar sig snarare närmare ett brutet kontrakt, precis som det blev för Tom Pyatt. Är det någon som är på väg att axla manteln är det ju Andreas Wingerli, men fram till i år har han spelat i en ganska undanskymd roll och producerat ändå. Den här säsongen finns han i förstakedjan och om tekningarna skulle ta sig över 50% är han snart med på den här listan.