Spelarna man stört sig på mest i andra lag

Skulle frågan vara omvänd, det vill säga att man frågade motståndarnas fans vilken spelare i Skellefteå AIK som de stört sig på mest genom åren skulle förmodligen de flesta svara Jimmie Ericsson. Och då måste vi ställa oss frågan vad det är med Jimmie som är så enerverande? Han är bra. Han faller lätt. Han är där det händer grejer. Han snackar. Med domare och motspelare. När matcher har avgjorts till AIK:s fördel har Jimmie Ericsson ofta varit inblandad och det har inte alls alltid skett med schyssta metoder.

Egentligen har Jimmie Ericsson det mesta som man skulle irritera sig på hos en riktigt grisig motståndare. Vi ska idag försöka hitta hans motsvarighet i motståndarlag genom åren. Inte för att någon kommer att ha alla ovanstående kvaliteter som Jimmie besitter. Men nog har vi stört oss på spelare i andra lag. Spelare som haft en tendens att avgöra. Spelare som spelat fult. Spelare som varit fula. Spelare som bara befunnit sig på isen. Det blir ingen svår uppgift att hitta idioter. Problemet är att vi bara får välja en/lag. Urvalslistan från Björklöven kommer ju att vara två A4-sidor.

På ett vis går vi ifrån principen att skriva om Skellefteå AIK idag. På ett annat sätt är det här dagen då vi verkligen står upp för Skellefteå AIK och attackerar bland det (de) värsta vi vet. Så vässa armbågarna och gör er redo för en resa i både tid och rum, där vi hittar motsatsen till riktiga guldkorn. Idag beskriver vi de värsta spelarna som någonsin har beträtt isen i Skellefteå.

Björklöven: Jesper Jäger

Eftersom vi valt att jobba i bokstavsordning så blir det det värsta laget först. Och precis som vi skrev i inledningen är det hur många spelare som helst att välja på. Bullen Hägglund, Sasja Belyavski och Lars Briell till exempel. Till slut föll ändå valet på Jesper Jäger med tretton osympatiska säsonger i Löven. Stort ansikte, filmningar och gnäll samt hyfsat många poäng i matcherna mot AIK. Jäger har slagits med Åkerman. Slashats nästan till döds av Wernblom. Men allra mest är han en symbol för en tid när vi var sämre än Björklöven och alltid hittade ett sätt att förlora. Fint nog gjorde han sin sista säsong i Umeå 05/06 och kunde maktlöst se på när AIK gick upp i Elitserien.

Boden: Jonas Hedberg

Måhända borde man kanske ha valt Johan Tellström eller Björne Bjurling, eller någon annan som faktiskt gjorde skillnad till Bodens fördel. Men när B-O Karlsson och de andra skickliga spelarna hade gjort mål och vunnit matcher mot AIK dök Jonas Hedberg upp och retade gallfeber på oss fans med sin blotta uppsyn. När vi sedan hade lämnat Boden bakom oss dök Hedberg upp i Björklöven och fortsatte irritera både supportrarna och spelarna. 

Bofors: Emil Kåberg

Tre säsonger gjorde Kåberg i Bofors (sedermera Karlskoga), och hann på de säsongerna göra livet hyfsat surt för oss AIK:are. Hela laget bestod av osympatiska, yviga spelare vars gälla kacklande, efter att de gjort mål, gjorde oss på läktarna galna. Kåberg var inte feg, som Ledin och Jämtin, men han spelade ovårdat och var hela tiden i händelsernas centrum. Extra provocerande att han spelade i ett lag som vi alltid BORDE slå, men som vi tidvis hade ganska svårt mot.

Brynäs: Niklas Svedberg

Motiveringen är enkel; Svedberg stal, mer eller mindre på egen hand, ett givet guld från oss. Det ger fortfarande dålig smak i munnen att tänka tillbaka på de där sex finalmatcherna från 2012 då Niklas Svedberg stod på huvudet. I övrigt har vi ingen större åsikt kring varken Svedberg eller Brynäs, då de under en lång tid varit ganska menlösa. Tommy Sjödins tuggummituggande och gnäll är ju småirriterande, men inte så värst ändå.

Djurgården: Marcus Högström

När Högström fick chansen i AIK gick det inte alls bra och hans karriär såg ut att bli rätt medioker. Han var till och med nere och vände i Sveg i division två en kort sväng. Men plötsligt hände något och över en natt hade Högström blivit en bra Elitseriespelare och med det följde en otrevlig attityd och sätt. Dessutom tycks han ha all tid i världen med pucken och orka väldigt mycket. Men det är inte hans kvaliteter på isen som stör, utan mer hans mänskliga egenskaper. Spelar hela tiden småfult också.

Frölunda: Joel Lundqvist 

Lite publikfrieri att välja Lundqvist, då jag personligen stört mig lika mycket på Ryan Lasch och Niklas Andersson. Kampen Jimmie vs Joel har varit rätt underhållande med tanke hur pass verbalt överlägsen Jimmie Ericsson är. Joel har  mer framstått som en klumpeduns i sammanhanget. Men visst, det ständiga gnället på allt och alla, snacket med domarna och den helt orimliga poängproduktionen är minst sagt irriterande.

Färjestad: Jörgen Jönsson

Jörgen Jönsson var en bra hockeyspelare, inget snack om den saken. Men kunde han inte nöja sig med det eller var han verkligen tvungen att match efter match, byte efter byte åka och gnälla hos domaren? Begreppet Jönssonligan var svårt att uppskatta, särskilt som de var som bäst precis när AIK gick upp, vilket ledde till ett antal förnedrande förluster. Mest irriterande är ändå uppsynen hos ”Familjen”-killen Jörgen.

Hammarby: Andreas Holmqvist 

Med stor pondus och fladdrande lockar i nacken åkte Andreas Holmqvist coast to coast, och han kändes ibland helt omöjlig att stoppa. Vi hade väldigt svårt med Hammarby under en period och Holmqvist var en av deras absolut bästa spelare. Det blev inte bättre när vi kom upp i Elitserien och han representerade både Linköping, Frölunda och Djurgården, men det är i Hammarby han kändes allra mest otäck.

HV71: Martin Thörnberg 

Många tvättäkta svin har spelat i HV71 genom åren (Ledin, Jämtin, Petrasek), men ingen har spelat fulare och fegare och dessutom kommit undan med det mesta. Ledin/Jämtin må vara irriterande med sina handskar i ansiktet och sedan åka och gömma sig bakom domaren, men Thörnberg var farlig. Han åsamkade Marttinen en rejäl hjärnskakning och knätacklade Dimitrakos. Han har aldrig heller någonsin haft en tanke på att stå för något han gjort utan är Mr Felfri. För första gången sedan det här inlägget inleddes kokar det i mig.

Kiruna: Igor Vlasov

När vi åkte ur Elitserien tänkte många att vi bara skulle åka runt och krossa allt motstånd. Men så blev det inte, utan vi möttes av ganska många obehagliga överraskningar. En av de större var Kirunas Igor Vlasov, som bildade en dödlig duo tillsammans med Hans Wallson, och snittade en bit över 50 poäng/säsong i fyra år. Respekten för Ryssen har alltid varit stor och Vlasov spädde på den fasansfulla känslan. 

Leksand: Jens Nielsen

Nielsen spelade länge i Leksand. Han var med när vi åkte ur och han var fortfarande med när vi tampades mot dalalaget under lockoutsäsongen 04/05. Särskilt störande var han kanske inte, men han var bra och han var dansk och han var alltid på isen när det skulle avgöras. Annars är det mest enerverande med Leksand deras många spelare med riktigt bonnigt utseende. Tydligast personifierat av Micke Karlberg och Johan Hedberg.

Linköping: Andreas Jämtin

Egentligen är ju Linköping ett ganska skojigt lag. Förlorar-kulturen sitter fastklistrad i väggarna och vi har slagit dem varenda gång i slutspelet. Men det går ju inte att komma ifrån rikssvinet Andreas Jämtin, som haft en stark tendens att sitta utvisad gång på gång här i Skellefteå. En otroligt rädd liten kille som retas och sedan springer och gömmer sig. Skulle han läsa den senaste meningen skulle han nog bli väldigt kränkt, då han förmodligen ser sig som stentuff.

Luleå: Johan Harju

Det som gjort Harju så pass lyckad som han ändå får anses ha varit, är att han haft bilden av sig själv att han varit en riktig stjärna. Janne Sandström med flera har samma självbild och den tron på sig själva har gjort att Luleå under många år har överpresterat. Det som gör att vi väljer Harju är att han faktiskt har lyckats göra ganska många mål mot AIK. 

Malmö: Juha Riihijärvi

Malmös värsta period med grisar som Mats Hallin, Mats Lusth, Patrik Sylvegård och Daniel Rydmark, var när vi åkte ut. Vi möttes bara i hissen upp och ner till eliten, så någon av ovanstående spelare går inte att välja. I mitten av 00-talet hade vi några tuffa bataljer mot Malmö, men de hade aldrig någon riktig kontinuitet i sin trupp utan det var många ensäsongsspelare likt Robert Tomik. Därför föll vårt val på han som alltid var med och oftast var sur; Juha ”Jussi” Riihijärvi.

Modo: Niklas Sundström

Ett riktigt rikemansutseende på Susse, som spelade efter en egen regelbok. Han fick göra vad han ville och var alltid oskyldig, medan ingen fick nudda vid honom. Då blev han jätteledsen och arg och yrkade på ett strängt straff. Okej, det blev ett SM-guld, men minst lika viktigt var det att han var med när Modo började hamna på dekis. Per-Åge Skröder är en stenhård utmanare.

Mora: Mikael Simons

Mora tog ju vår Elitserieplats 2004 och stannade kvar många säsonger för länge, bland annat tack vare att de lyckades bra med lockout-värvningarna. Under de här åren fanns en stomme med svenska, egentliga allsvenska spelare, som Håkan Bogg och Peter Nolander. Minst lysande stjärnan var Mikael Simons som får vara ansiktet utåt för Moras parasiterande.

Nyköping: Jörgen Rickmo/Fredrik Ohlsson

Omöjligt att välja bara en av Nyköpings egna ”Twin Towers”. De var oerhört svårspelade och varenda gång var det någon av dessa herrarna som låg bakom det mesta. Vid en silly season-genomgång på en helsida i Norran nämndes en eller kanske båda två som aktuella nyförvärv. Förmodligen dyngchansade bara Roger Lindström, men pulshöjningen det gav är inte att förakta. Ohlsson bytte senare namn till Zetterling.

Oskarshamn: Andreas Custemo

Man stör sig ju inte nämnvärt på någon i dagens Oskarshamn, så vi backar ända till 00/01. Inför säsongen ryktades Custemo till AIK, men valde istället hobbygänget O-hamn. Fint så, men när det var dags att mötas i playoff till våren var det en lönnfet Custemo som avgjorde på vår hemmaplan med ett halvdant skott i slutet av matchen. Bland de värsta dagarna i en AIK-supporters liv.

Piteå: Mikael Aaro

Piteå var ju aldrig ett hot, men det var nära att åka på bortamatcherna och NP missade inte ett tillfälle att smäda diverse Piteåspelare och allra hårdast drabbades Mikael Aaro (numera i AIK:s organisation). Egentligen oklart varför, då han varken var särskilt bra eller spelade särskilt fult. Men eftersom man själv stått och sjungit sånger om Aaros kroppshydda var det säkert så att man störde sig på honom.

Rögle: Bibic-bröderna

”Kenny Jönsson kan inte säga R.” Men det var väl det enda onda det fanns att säga om Kenny. Överlag så har det inte varit särskilt heta möten mot Rögle. Under många år vann vi alltid enkelt och det fanns inte så mycket negativt att säga. Så vi drog till med bröderna Almen och Alen Bibic på grund av deras vårdslösa spel. 

Solna: Yared Hagos

Hagos var svårstoppad och stark och hade mer fart på skridskorna på den tiden. Det var lite derbykänsla över matcherna mot Solna, när frågan ställdes vilket som var det bästa och riktiga AIK. Och när det hände saker på isen kunde man ge sig den på att Yared Hagos var där. Han visste sin roll och han spelade den väl, till AIK-fansens stora förtret.

Sundsvall: Daniel Olsson

Mikael Romö? tänker du. Så hade det kunnat bli, men valet föll på Olsson, som faktiskt bodde i Skellefteå under ett par år av sin barndom. Hans pappa heter nämligen Tommy Andersson och var tränare i AIK då vi åkte ut ur Elitserien 1985. Vi ska väl inte sticka under stol med att det släktskapet kan ha påverkat vårt val av Olsson, som för övrigt var en riktig gnällspik.

Södertälje: Mats Hallin

Det var nästan obehagligt att se Mats Hallin bli på dåligt humör, för då kändes det som att han skulle kunna skada en motståndare ordentligt. Nästan två meter lång, stark som en björn och inte särskilt intelligent innebar Hallin en stor risk. Och det blev nästan alltid så att han blev uppretad. Sonen Per Hallin var aktuell som Timrås representant på den här listan, men där hittade vi en spelare som vi stört oss liiite mer på. 

Timrå: Jonathan Hedström 

Nej, vi skippade Per Hallin och valde istället den spelaren genom tiderna som svikit oss mest och den spelaren fallit från den högsta möjliga höjden ner till djupaste botten. Men det räckte inte med det, utan Jonte förklarade krig med hela Skellefteå. I efterhand blev det ju rätt perfekt, men där och då gjorde det ont samtidigt som det gav ett otroligt adrenalinpåslag när han skrinnade in i rödvitt i sin gamla hemmaarena.

Vita Hästen: Rickard Rauge

Kanske det mest givna valet på hela listan, för vem skulle vi annars välja? Rauge var enormt stor och tuff och var en megafaktor i de glödheta matcherna mot Vita Hästen i början av 90-talet. När vi mötte de mindre lagen i den fasen när vi fortfarande trodde att vi var ett Elitserielag var det naturligt att fokusera mest på motståndarnas mest färgstarka spelare.

Västerås: Göran ”Flygis” Sjöberg

Västerås gick upp ett par år innan AIK klappade samman totalt och åkte ut. En energisk nykomling med framtidstro är inget man vill råka ut för när man själv levererar en sista dödsryckning. De hade en mix av unga (Lidström) och gamla (Flygis) spelare och surgubben Sjöberg var ingen trevlig prick. Gnäll på domaren och bryska metoder var vardagsmat.

Växjö: Sam Hallam

Växjö är en annan sak. Det är hela föreningen vi föraktar. Emil Pettersson, Martin Lundberg och Brendan Shinnimin är produkter av det, men inte huvudirritationsmomenten.  Så därför frångår vi inläggets koncept och ger oss på Sam Hallam. Med framrakad sidbena och helt okej med att Henrik Evertsson januarivärvar in halva laget, så får Hallam bli symbolen för Sveriges minst värdiga lag.

Örebro: Stefan Warg

Miljonkedjan eller Micke Holmberg, som sänkte oss två gånger om i playoff på 90-talet kanske vore lämpliga val, men fastnar ändå i skammen att Stefan ”Neander” Warg har representerat AIK, om än bara under en mycket kort period. Att Örebro dessutom har haft ganska lätt för oss på senaste tiden, gör bara irritationen på Warg ännu större.

Det här är nog ett ämne med många olika åsikter. Kom gärna med dina.