Spelare som kommit på lån eller try-out

The quick fix har sällan varit Skellefteå AIK:s melodi. Långsiktighet är bra och något man har råd med när det bara flyter på. Vi har full förståelse för att lag som hamnar i desperata situationer försöker ta sig ur krisen via desperata drag. De lyckas sällan, men det är ju orimligt att bara lägga sig ner och dö.

Och nog har våra stunder varit desperata så det räcker, och AIK har värvat in dåliga spelare likt Tribuncovs och Kallela. Men nu är inte tanken med det här inlägget att gå igenom nyförvärv som kommit under säsongen. Det är redan gjort. Istället ska vi granska det fåtalet gånger som vi lånat in spelare (vi kommer också att klämma några try-outspelare som aldrig tog en plats). 

Om man skulle lyfta blicken tretton mil söderut, skulle detta vara ett riktigt mastodontinlägg. Löven måste nämligen ha svenskt rekord i inlånade spelare genom åren. Kreativa lösningar när man gång på gång har kört ekonomin i botten. AIK har naturligtvis skött sina inlåningar med högre klass och lånat in spelare på två olika sätt; det ena sättet är att man lånat in spelare från bättre lag för att temporärt spetsa konkurrensen i truppen. Inget vi sympatiserar med. Det andra sättet är att fylla upp truppen med spelare från lägre divisioner på grund av skadefrånvaro eller JVM.

Det kan säkert Björklöven argumentera för att de också har gjort, men vi anser att deras lån allt som oftast handlar om att komma undan ekonomiskt, medan vi betalar för oss och redan vid säsongsstart oftast har listat ut att vi blir kort om folk under några veckor. Björklöven har en historia av att reagera istället för agera, medan AIK är en underbar förening med hög moral. 

Nu skulle ju inte det här inlägget handla om vår överlägsenhet gentemot Löven, men man hamnar lätt där. Så över till AIK:s inlånade spelare. Vi har helt skippat de spelarna som skrivit NHL-kontrakt och valt att stanna ett år till, likt Philip Broberg. De som har lånats in, samt kommit på try-out, kommer nu här att nämnas i en strid ström. Fjorton stycken totalt. Definitionen av ett lån är att man kommer temporärt och återvänder till samma klubb. 

Brad Gratton: årtal okänt

Det tillhör inte vanligheterna att AIK plockar in en nordamerikan på try-out, men någon gång i mitten av 90-talet dök Brad Gratton upp. Han måste ha fått spela någon/några träningsmatcher eftersom han finns listad för att ha spelat för Skellefteå AIK på hockeydb.com. Någon plats i truppen blev det dock inte och det var väldigt stökigt kring den vänsterfattade forwarden under några år. 94/95 spelade han för tre olika klubbar i tre olika länder och säsongen efter utökade han till fyra klubbar/länder. Så småningom hittade han hem till USA och under sina sista tre säsonger spelade han 65 matcher för sex olika lag i tre olika ligor.

Esbjörn Hofverberg: 99/00

Hofverberg som skördat stora triumfer då CRIF spöat AIK med 4-3 i fyra-forwards-matchen hade länge varit alldeles för bra för CRIF. Redan på den tiden hade Esa testat vingarna i Tyskland, men var nu tillbaka och det var dags att prova på spel i Skellefteå AIK. Under sina två matcher var han en sorts hybrid mellan back och forward och imponerade stort. Hans intresse för att lägga ner tid och energi var dock inte lika stort, så han lämnade oss med ett snitt på 0,5 poäng/match. Samma som Matt Anderson har i NHL. 

Martin Holst: 00/01

Med både Backlund och Andersson skadade var läget mycket kritiskt på målvaktssidan, men Djurgården släppte, otroligt nog, sin andremålvakt under tre matcher. Holst imponerade i AIK och det är inte många spelare som bara har medverkat i tre matcher som har fått en egen ramsa. ”Holst, Holst, Martin Holst!”. Rent statistiskt var det också hans bästa tid i svensk hockey.

Peter Karlsson: 01/02

Den mest temporära lösningen någonsin kan vara Tegsmålvakten Peter Karlsson. Han beträdde nämligen aldrig isen, utan öppnade båsdörren under ett par matcher när Johan Backlund var skadad. Men Jonas Burman var en stabil målvakt och Karlsson togs mer in, just in case. I min bok hade det varit mer sympatiskt med en juniormålvakt. 

Juha Joenväärä: Inför säsongen 02/03

Vi lyckades hitta en matchrapport från en träningsmatch mot Leksand inför säsongen 2002/03, där den finländske try-outspelaren kamperade ihop med Patrik Ekholm och Andreas Stenberg (Mikaelsson och Näsvall saknades) och lyckades få ihop en assistpoäng efter bland annat en lyckad kroppsfint. Men mer än så blev det inte för Juha, som nog hade ganska höga lönekrav, med allsvenska mått mätt. 17 poäng på 48 matcher för Djurgården är istället siffrorna som finns bokförda från den här säsongen. 

Tomas Kollar: 04/05

Å ena sidan ville Ulf Taavola spika truppen redan i april helst och förstod inte alls vitsen med att vänta in den givna NHL-lockouten. Å andra sidan tvekade han inte en sekund på att lyfta in Tomas Kollar i truppen, när Djurgården hade ett överskott på forwards. Detta dessutom i ett skede av säsongen då vi inte direkt hade kniven på strupen. När man är kär gör man irrationella saker och Taavolas man crush på Kollar är väldokumenterad. 14 poäng på 17 matcher var ju bra, men kanske hade det varit sundare att låta Brancalion eller Larsson att få några extra minuter.

Marcus Kristoffersson: 04/05

Skillnaden mellan Kollar och Kristoffersson, som också lånades in från Djurgården, var att det var givet att Kollar skulle återvända medan Kristofferssons nivå var allsvensk och det kändes inte orimligt att han skulle bli kvar i AIK. På åtta matcher hos oss hann han skapa sig ett namn som kommer att eka i all evighet. Frisläppet i samband med fighten Wernblom vs Jackman är ett ovärderligt minne. Extra plus att han valde att återkomma permanent ett par säsonger senare. 

Drake Berehowsky: 04/05

Berehowsky var kontrakterad av Toronto när det som blev en inställd säsong skulle börja. Således kan vi räkna honom som en inlånad spelare. Vi har skrivit en hel del om Drake och hans Leksandsmål inte minst, så vi fokuserar på vad som blev av honom efter sin tid i AIK. Det blev inget mer NHL-spel utan hans sista säsong spenderades i San Antonio Rampage och Eisbären Berlin.

Mike Dunham: 04/05

Det är ju inte varje dag man lånar in en målvakt från New York Rangers, men ni känner ju till förutsättningarna. Dunham ville hålla igång ifall NHL-säsongen skulle komma igång och Peo Larsson ville blidka fansen som skrek efter en lika profilstark värvning som våra konkurrenter. Det hade säkert blivit bra om Mike Dunham hade varit intresserad. Rangers var heller inte så imponerade av den dubble World Cup-målvakten. De förlängde inte hans kontrakt, utan Mike flyttade till Atlanta.

Daniel Branda: 05/06

Libor Prochazka var inget klockrent lån, då hans kontrakt gick ut efter säsongen och han var fri att lämna Kladno. Daniel Branda däremot hade ett gällande kontrakt med Litvinov och kom till AIK för att den tjeckiska klubben skulle missa slutspel och de ville spara pengar. Brandas del i Elitserieavancemanget var stor och många av oss hade gärna sett honom bli kvar i den svartgula tröjan.

Mikael Bohman: 05/06

Det är ganska populärt att stärka upp målvaktssidan inför ett slutspel eller kvalspel och 2006 fanns det inget som skulle stoppa Skellefteå AIK. Man spanade runt bland klubbar som inte skulle ha något att spela för i slutet av säsongen och fastnade för Arbogas Micke Boman. Nu fick han faktiskt spela en match, men mindre delaktig människa har aldrig firats på scenen på Möjligheternas torg. 

Mikko Laine: Inför säsongen 06/07

En menlösare spelare än Laine får man leta efter, men det uppstod ju en lucka när Jonte Hedström valde Timrå. Peo Larsson hade dock is i magen och lyckades få hit Laine på ett två månader långt try-outkontrakt. Men efter det att träningsmatcherna var över så fanns det ingen plats för Mikko Laine. Dels var han inte tillräckligt bra och dels hade AIK signat Jason King. Laine åkte hem till Finland (Blues) för att senare under säsongen dyka upp i Timrå. 

Niklas Strandberg: 08/09

David Rundblad och Tim Erixon. Där har ni de två anledningarna till att Stralla lånades in. De var nämligen JVM-uttagna, vilket lämnade stora luckor på backsidan. Redan tidigt på säsongen gjorde AIK klart med Piteå att låna in Strandberg så länge som det behövdes. Nio ganska svaga insatser blev det innan han återvände, men någonting måste han ha bidragit med (extremt låg lön kanske), eftersom han senare kontrakterades för hela säsongen 2009/10. Det slutade dock med att han lånades ut till just Piteå.

Magnus Isaksson: 19/20

Elva år senare förhandlade vi fram ett nytt lån från Piteå, då det genom långtidsskador och sparkade forwards uppstod akut forwardskris i laget. Egentligen var det planerat sedan tidigare att låna in Isaksson, då Berggren, Eriksson och Olofsson förmodligen skulle spela JVM. Magnus Isaksson var liten och finurlig, men att kliva upp två divisioner är svårt och han lyckades inte med särskilt mycket på sina fem matcher, men fick ändå mer speltid än duktigare juniorer.