Grattis till vår bäste spelare någonsin

Idag fyller Joakim Lindström 37 år och gör det som Skellefteå AIK:s bästa spelare någonsin och hela SHL:s stora dominant under 10-talet. Man kan argumentera för att Jimmie Ericsson var viktigare för laget. Att Fredrik Lindgren har spelat fler matcher. Janne Erixon? Kari Jalonen? Visst har vi haft vår beskärda del av stjärnor, men den klarast lysande är ju Jocke Lindström och frågan är om det någonsin kommer någon större.

Dessutom är han född och uppvuxen i Skellefteå och har AIK som moderklubb. Hans övriga karriär har vi redan gått igenom i inlägget som behandlade hans misslyckade NHL-försök. Idag ska vi prata om hans säsonger i Skellefteå AIK där han aldrig upphör att leverera. SM-guld, poäng- och skyttekung, individuella priser, vinnare av utvisningsligan. Det finns inga ord för vad han gett oss i publiken. Bortsett från all statistisk framgång har han också gjort saker på isen som man inte trodde var möjligt.

Att ha varit en superstjärna i tio års tid och bara fortsätter att leverera, även om +50-säsongerna förmodligen tillhör en svunnen tid. Nu är hans roll bredare med ansvar och stöd till de yngre killarna, utöver poängen han gör. Alla spelare vittnar om den träningskulturen som råder i AIK och hur imponerade de är att den största stjärnan är den som går i bräschen och tränar allra hårdast. Extremt noga med kost och sömn. Har vi tur får vi njuta av Lindström i några år till.

Vi anser nämligen att hans känns vassare i år än under de senaste säsongerna. Han jobbar hårdare och åker mer skridskor. Starten var givetvis tung, men nu är han rejält på gång, trots att tränarna envisas med att spela honom med de minst kreativa spelarna som går att uppbåda. Det blir svårt att vinna interna poängligan i år, men det går inte att utesluta en 40-poängssäsong. Här kommer en genomgång av Jockes tid i AIK, och tyvärr kommer den att kännas futtig. Men om en hyllning ska motsvara Jockes kapacitet skulle det vara en tänkbar Nobelpristagare i litteratur.

Innan vi påbörjar texten, vill vi också dementera att Jocke ser Luleå som en derbymotståndare. Nära källor berättar att det är Löven som (inte) gäller. En perfekt människa, blev just ännu mer perfekt.

Bloggen avslöjar: Här är en av dagens presenter.

2010/11: Den förlorade sonen som äntligen kom hem

Man visste ju vem Jocke var och det kändes speciellt att en Skellefteå-kille skulle komma hem och spela med sin moderklubb, men hur bra var han? Svaret var att Joakim Lindström var Elitseriens klart bästa spelare. Han visade också upp en underbar ondskefull sida och vann både poängligan och busligan. Tillsammans med Mikko Lehtonen och David Rundblad gav han AIK ett överlägset offensivt spel och den förlorade sonen sågs, likt Jesus, som en frälsare. 

Grundserien: 28 mål + 32 assist, 60 poäng

134 utvisningsminuter 

Slutspelet: 4+7, 11 poäng

16 utvisningsminuter 

2011/12: Tillbaka med svansen mellan benen

Efter fjolårets succé kunde han inte hålla sig från att testa NHL igen och fick också en kanonstart i Colorado Avelanche, men därefter gick det sämre och när det uppdagades att det fanns en klausul som sa att kontraktet kunde brytas började det vattnas i munnen på alla AIK-fans. Det var dock en stukad Jocke som kom hem och han kom aldrig riktigt igång. Men nu skulle han bli kvar och vi visste ju vad en trygg och fulltränad Lindström gick för.

Grundserien: 7+13, 20 poäng

45 utvisningsminuter 

Slutspelet: 5+12, 17 poäng

22 utvisningsminuter 

2012/13: Det första guldet

Efter två raka förlorade finaler var det så dags. Joakim Lindström var magisk hela säsongen, även om dominansen från hans första säsong inte upprepades. AIK:s lag var alldeles för brett och hade i princip tre förstakedjor. Jocke hade en ny position i powerplay, högre upp nästan uppe vid blå linjen och vräkte in poäng, även om han överglänstes av Bud Holloway, poängmässigt. Förärades med ett A på tröjan, något han haft sedan dess.

Grundserien: 18+36, 54 poäng

56 utvisningsminuter 

Slutspelet: 4+7, 11 poäng

4 utvisningsminuter 

2013/14: Totalt överlägsen

Om vi bortser från det andra SM-guldet, som givetvis ska tillskrivas hela laget, vann Jocke alla individuella priser som gick att vinna. Framröstad av spelarna till ligans mest värdefulla spelare (Guldhjälmen), vinnare av Expressens Guldpucken, slutspelets MVP och årets forward. Lägg därtill att han gjorde mer poäng på en säsong än vad en AIK-spelare någonsin gjort. Det kostade oss ett sista NHL-försök, men det har vi samtidigt full förståelse för.

Grundserien: 23+40, 63 poäng

72 utvisningsminuter 

Slutspelet: 6+12, 18 poäng

10 utvisningsminuter 

2016/17: Hemma för gott

Hemma för att stanna, efter två casha in-säsonger i NHL och KHL. Mättnadskänslan som drabbade oss efter de dubbla gulden var nu borta och med Lindström och radarpartnern Möller tillbaka skulle vi gå för guld igen. Men truppen var alldeles tunn och Lindström var totalt överlägsen och vann interna poängligan med hela 23 poäng. Han röstades återigen fram av spelarna till bästa spelaren i SHL, men AIK kändes fjärran från guld och finaler.

Grundserien: 18+36, 54 poäng

32 utvisningsminuter 

Slutspelet: 2+2, 4 poäng

4 utvisningsminuter 

2017/18: Den olympiska säsongen

Okej, det gick dåligt i OS och egentligen ska det här bara handla om Jockes AIK-insatser, men här föddes kedjan ”Olympic line” och tillsammans med Möller och Pär Lindholm var SHL:s bästa kedja, och tämligen ensamma i AIK. De tog oss (tillsammans med Ortio) till final, men laget var svagt och även om vi hade Jocke Lindström i laget var det inte jättekul att gå på hockey. Tredje möjliga gången i rad vann han Guldhjälmen.

Grundserien: 16+34, 50 poäng

63 utvisningsminuter 

Slutspelet: 3+4, 7 poäng

29 utvisningsminuter 

2018/19: Att bära ett lag ensam

Med Pär Lindholm i NHL och en separation från Oscar Möller i ett desperat försök att fördela poängen över fler enheter än en, drog Lindström ett oerhört tungt lass. Och i och med att AIK förlitade sig så hårt på hans individuella skicklighet, var bevakningen på honom stenhård och vårt powerplay blev väldigt, väldigt lättläst. Lägsta poängnoteringen dittills, men det finns ändå ingenting att klaga på när oket på Jockes axlar var orimligt stort.

Grundserien: 18+24, 42 poäng

20 utvisningsminuter 

Slutspelet: 3+2, 5 poäng

0 utvisningsminuter 

2019/20: Under 40 poäng

36 år gammal gick det att skönja en kvalitetssänkning hos Lindström. Han fastnade längs sargen, sköt i första täcket och slog ett antal livsfarliga passningar. Det började till och med dyka upp folk på läktaren som på fullaste allvar ansåg att Jocke skulle bänkas. Vidrigt beteende som borde leda till spöstraff! Förväntningarna ska dock vara höga, men hade han inte matchats med Tom Pyatt nästan hela säsongen och hade han inte delat ut en knätackling på Joel Mustonen (tre matchers avstängning) hade han gjort över 40 poäng, och hur många genom tiderna i AIK har haft kapacitet till det?

Grundserien: 16+23, 39 poäng

45 utvisningsminuter 

2020/21: Nedförsbacke eller en ny vår?

Starten på säsongen talade för en gigantisk nedförsbacke och att Joakim Lindströms glansdagar var över. Men spelmässigt dröjde det egentligen inte länge innan han steppade upp och på slutet har poängen börjat komma, trots en sinnessjuk kedjesammansättning med Linus Lindström och Darren Nowick. Jag vill påstå att Jocke är bättre än vad han varit på tre år och att han dessutom adderat ett hårdare jobb och även förbättrat sitt spel i egen zon. Finns det något härligare än när Joakim Lindström gör poäng?

Grundserien: 4+10, 14 poäng

PS. Följ också våra uppdateringar kring Jockes färd uppåt i SHL:s poängliga genom tiderna. Det är inte långt bort från ytterligare en klättring i den tabellen. DS.