Den nutida avsaknaden av ångest - ett mättnadstecken eller det nya livet?

Hur många av er få en klump i magen när ni tänker på nästa match? Vet ni ens när nästa match är och vilka vi möter? Det är då inte ett dubbelmöte hemma mot Sundsvall (lördag) och Tierp (söndag). För när det begav sig VISSTE man. Och man gruvade sig samtidigt som man längtade. Bortse från coronapandemin. Hur många gruvar sig och längtar efter att få gå på match nu? Eller är hockeyn bara ett nöje? Som att gå på bio eller gå och fika.

Om den inte känns, finns den då? Hockeynerven. Den där fruktansvärda, underbara känslan som man hade förr. Det spelade ingen roll vilka vi mötte eller vilket skede det var på säsongen. ALLA matcher var viktiga och ångestframkallande. Även Tierp hemma en söndag i Norra Allsvenskan, då vi ledde serien. Det var ju ändå bara 17 poäng ner till Piteå under strecket.14 vid förlust!

Det här inläggets syfte är inte att klaga på hockeyintresset. Mätningar säger ju att det är större än någonsin. På pappret, alltså. Inläggets syfte är längtan efter att leva hockey. Att andas och dö med hockeyn. För en förlust innebar en nära döden-upplevelse. Vad skulle man nu se fram emot? I och för sig var det match mot Boden på onsdag, men fram tills dess vankades total internet-skugga.

Det är ju inte så att man inte ser fram emot matcherna nu. Men något saknas. Kanske inte glöden, även om lågan har falnat för en del. Hur jag än vrider och vänder på det så är det ångesten jag saknar. Att lida infernaliskt före och under matchen, för att samtidigt njuta ofantligt mycket vid en seger. Ofantligt mycket. Nivån på glädjen speglas ju ofta av nivån på oro innan. Oavsett om det är hockey, ett matteprov eller en uppkörning.

Arbetsveckan byggde på hockeyschemat. Vilket gjorde veckan underbart upphackad. Match tisdag och torsdag var rena drömmen. I praktiken behövde man ju bara jobba en dag så var det ny match. Så är det ju för all del nu också, men det är inte samma. Matcherna kommer i strid ström och det är ju kul, men ska hockey verkligen vara kul?? Det ska ju vara blandningen av himmel och helvete.

Vi gav varandra ångest på läktaren genom psykklappen, det unisona paniksuckandet och de tomma blickarna i paus. Nuförtiden befinner vi oss på ”Norrlands trevligaste mötesplats”. Vem kan lida om det är trevligt? För att ständigt längta upp till Kvalserien eller snegla nedåt mot den är inte trevligt eller kul. Det är något annat, odefinierbart som säkert många av er har känt och minst lika många egentligen aldrig har känt. 

Vad är det då som saknas i dagens SHL-ifierade värld? Är det så enkelt att vi har segrat ihjäl oss? Framgångarna har gjort oss mätta. Och egentligen har vi ju inte heller hamnat i en riktig svacka efter gulden. Vi fortsätter att gå till slutspel och vinna mer än vad vi förlorar, men når inte alls de tidigare höjderna. Varken spelmässigt, profilmässigt eller framgångsmässigt. Det är helt enkelt inte lika spännande.

Löven är ju precis där vi var. De har till och med lidit längre och nästan värre än vi, och det går inte att neka till att man är rätt avundsjuk på de gröngula fansens hunger. Luleå har inte vunnit på länge, men befinner sig i toppen och är på en intensiv jakt. Leksand är på väg uppåt och vädrar verkligen morgonluft. Sen finns det ju en grå massa med HV71, Brynäs och Färjestad. Och dit hör väl vi? Värsta möjliga stället. Den komfortabla zonen där ångesten inte finns.

Nu är det ju inte många lag (inget) som gjort vår resa. Många år i total misär och den snabba klassresan uppåt med otroliga framgångar, med dynastin och allt. Vi är nu i öfvre medelklassen och där trivs vi inte. Vi ska vara hårt jobbande uppåt, alternativt glänsa allra högst upp. Helvete eller himmel. Ångest och lycka i allt annat än perfekt symbios. Nu har det gått alldeles för bra, och efter det inte tillräckligt dåligt.

Lösningen? Att åka ur och spendera tio vidriga år i Hockeyallsvenskan innan det vänder. Med andra ord ska hockeyn vara bipolär och inte valium. Skulle brinnet då komma tillbaka? Vi svarar helt klart JA på den frågan. Den växande snöbollen som Skellefteå AIK var i början av 00-talet var ostoppbar och vem ville inte hoppa på det tåget? 

Nya ungdomar kommer ju alltid. Många av oss äldre skulle känna igen känslan och när den nya snöbollen skulle börja rulla, skulle många vilja återuppleva allt. Vi skulle räkna på tabellen varje dag. Vi skulle jubla över värvningen av en slovakisk VM-spelare. Vi skulle känna en fruktansvärd ångest och på något sätt skulle vi omfamna den.