De värsta petningarna genom tiderna

Kontrakt bryts eller förlängs inte. Så är hockeylivet och ingenting varar för evigt. Efter varje säsong är det ofta ganska givet vilka spelare som både supportrar och AIK vill förlänga med, samt vilka man absolut inte vill ha kvar. Men det finns alltid ett mittenskikt, där man inte riktigt vet. Inför den här säsongen tyckte vissa att Patrik Norén borde ha fått stanna och andra inte. Några propagerade för att Robin Alvarez lön skulle bli högre än han var värd, medan andra bortsåg från det ekonomiska och tyckte att Alvarez var värd att behålla.

Det är givetvis en avvägning. Hur stor blir lönekostnaden? Vad kommer underifrån? Vilka alternativ har vi i övrigt? Är han over the hill? Det är många saker att tänka på, och oftast är vi och sportchefen tämligen överens om vilka som får se sig om till andra klubbadresser. Men ibland. Ibland får man sig en riktig käftsmäll, när en personlig favorit eller en spelare med potential inte får stanna i Skellefteå AIK. 

Då blir man alldeles kall och undrar vad AIK egentligen pysslar med. Naturligtvis sitter vi inte inne på alla info, kring eventuella skador, lönenivå och kontraktslängd och det är väl heller inget man bryr sig om då en spelare man själv ansåg vara given, tvingas lämna. Då är det bäst att ersättaren håller ordentlig toppklass! Vi ska titta på elva gånger som AIK fattade ett beslut som gick stick i stäv med våra åsikter. Notera att detta inte handlar om spelare som själva valt att byta klubb. Vi börjar med en kantboll, och därefter rankar vi plats 11-1.

Dick Andersson till Björklöven 

Okej, Dick skulle plugga. Dessutom i Umeå, men där stannar det. Bara att Dicken andades om att spela i Löven borde ha gjort att AIK erbjöd honom ett nytt, bättre kontrakt. Anledningen till att detta är en bubblare, beror på att vi inte riktigt vet bakgrunden till det icke förlängda kontraktet. Var det AIK som helhjärtat ville satsa på Backlund, eller ville Andersson göra en satsning på den civila karriären och varva ner i ett sämre lag? Svaret blev att han kom tillbaka till oss.

11. Claes Lindblom till Västerås

Senaste säsongen var direkt svag från Lindbloms sida, men året dessförinnan hade varit hans bästa i Elitserien. I mitten av 80-talet var vi vana att truppen bestod om spelaren i fråga inte valde att avsluta karriären. Anledningarna till att Claes finns med på listan är två. Dels har han inte fått något utrymme på bloggen hittills och dels växlade han upp i Västerås och blev en stjärna (bland annat 36 poäng på 40 matcher 93/94). Detta samtidigt som AIK harvade i division ett.

10. Robin Alvarez till Frölunda 

Ett av coronapandemins enskilt största offer är Robin Alvarez. Att gå från personligt poängrekord till att tvingas minska lönen drastiskt är taskig tajming. AIK och han var på väg att komma överens när agenten fick hybris. AIK vek inte en tum, och allteftersom blev världsläget värre. Det kanske är tveksamt att ta med honom på listan, men man kan ju se det som att Robin Alvarez blev bortvald från Skellefteå AIK.

9. Brett Harkins till Rögle

På sitt sätt var det väl riktigt att bryta kontraktet med Harkins. På sitt sätt borde han väl inte ens ha haft ett kontrakt nu när vi äntligen gått upp. Men man sparkar inte Golden Brett mitt under säsongen. ”How dare you?!” Jag väljer rakt av att ta hans parti då han berättade sin åsikt om Perra Johnsson i Norran. ”That guy doesn’t know hockey”. 

8. Adam Pettersson till Brynäs

En separation som nog skulle ha skett för många år sedan. För båda parters skull. Om man nu inte vore så vansinnigt sentimental. Klart att Adam ska spela här hela sin karriär! Man älskar ju sådana sagor. Det rann tårar hos många av oss, samtidigt som hjärnan lätt kunde se att det var dags. Och ser vi på utfallet vann hjärnan över hjärtat. AIK har startat säsongen bättre än långtidsskadade Pettersson.

7. Arvid Lundberg till Växjö

Där och då var det nog inte så många som deppade. Bredden på backsidan var enorm och det kom hela tiden nya juniorer underifrån. Arvid Lundberg kunde väl bli en stabil 5-6:e back i längden, så honom skulle vi klara oss utan. Några år senare skrinnade han runt med ett flyktigt leende och en guldmedalj runt sin hals. Dessutom småaktuell för landslagsspel. Arvid kom visserligen tillbaka, men borde kanske aldrig ha släppts.

6. Lee Goren till Linköping 

Vi vann dubbla SM-guld efter att ha släppt iväg Goren, så ingen (förutom han) kan väl vara superbitter. Men vi unnade ju Lee en framgång i laget som han burit på egen hand några år tidigare. Tittar man truppen fanns det inte plats för honom och tittar man med cyniska, revanschsugna glasögon så var det här payback för att han svek oss och flyttade till Färjestad för att vinna guld.

5. Erik Forssell till Malmö

Sex raka SM-finaler. Lagkapten. Luleådödare. Född och uppvuxen i Skellefteå. Och som tack för allt detta, blev det tack och hej, och en flytt till Malmö. Enda anledningen till att han inte är högre upp på listan är att vi väljer att falla för ryktet att Forssells knän var slut och att han förmodligen skulle missa väldigt många matcher. Andra Malmö-säsongen stämde det, med endast 22 matcher. Men det spelar ingen roll. Vissa spelare har livstidskontrakt och bestämmer själva när det är slut. Desto skönare att ha Forre tillbaka.

4. Kari Jalonen till TPS

En av de bästa vi någonsin har haft valde vi själva bort. Mer eller mindre frivilligt. Det var nämligen så att reglerna ändrades och man bara fick ha en utländsk spelare och AIK valde att behålla Kari Suoraniemi istället. Stabilitet före flärd och i förlängningen Jeff Hällegard före Kari Jalonen. På ett sätt början till Elitserieslutet.

3. Fredrik Lindgren slutade

Ni inser att topp tre kommer att hålla otroligt hög nivå, då vår meste spelare någonsin inte hamnar högre än på bronsplats. Efter det att Lindgren återkom från Leksand var han plötsligt bättre än på många år. Fylld av självförtroende och med skridskoåkningen intakt, var han vår bäste back. I slutändan hamnade vi i att välja mellan Fredrik Lindgren och Arvid Lundberg och det blev väl rätt, även om åldern inte borde spela någon roll. Med Micke Lindgren kvar vid rodret hade det aldrig hänt.

2. Pontus Petterström slutade

Det här beslutet kommer vi att ägna ett helt inlägg åt, då konsekvenserna blev fruktansvärda. Återigen var detta ett beslut endast baserat på siffror i passet och ingenting annat. Självklart skulle Pontus ha fått stanna och frälst publiken med sin uppoffrande spelstil. Det enda som skiljer Petterström från ettan på listan är att han faktiskt fick vara med och vinna SM-guld.

1. Anders Söderberg slutade

Men det fick inte Antos. Fem silvermedaljer och ett enormt sug efter att få bli en vinnare. När han småsprang uppför trappan till Lasse Johanssons kontor den där dagen i april 2012 gissade han nog varthän det lutade, men han hade ju mer att ge! Det finns något vackert i att acceptera att gå från första till fjärdekedjan och från en av de bättre betalda till en medellön. För i slutändan handlar det om att vinna, och det fick aldrig Anders Söderberg.