Botten tio höga nummer

Vi har tidigare propagerat för att Skellefteå AIK:s spelare bör ha nummer 1-30, möjligtvis upp till 35. Dessvärre har ju den fria marknaden skapat möjligheter att få välja vilket nummer som helst och vi har fått vänja oss vid allt från 36 till 93. Ytterligare ett otyg som kopierats från NHL. Nu är det ju som det är och hur mycket vi än ställer oss på barrikaderna och protesterar, så är höga nummer här för att stanna.

Därför har vi i ett tidigare inlägg försökt kompromissa och "godkänt" ett antal höga nummer-val. Spelare som valt höga nummer och som hade en personlighet och aura som kunde matcha det utstickande numret. Brett Harkins ansåg vi vara den AIK:aren som på bästa sätt har burit upp sitt höga nummer. Men även Fredrik Öberg, Juhamatti Aaltonen och Fredrik Näsvall lyftes fram.

I princip samtliga av spelarna på topp tio-listan stack ut, precis som man bör göra om man ska ha ett NHL-ifierat nummer på ryggen. Hög svansföring som gärna kompletteras av fina meriter är en hyfsad beskrivning på det vi letade efter. Idag letar vi efter motsatsen. Spelare i AIK:s historia (egentligen bara under de senaste åren, eftersom höga nummer inte var aktuellt på andra sidan millennieskiftet) som valt ett högt nummer, men som inte kan svara upp på vad det medför.

Även denna gången bryr vi oss inte om jippobetonade nummer såsom 75 eller 150 på Danne Pettersson eller 80/81 på Pär Mikaelsson. Inte heller Fredrik Anderssons 917, som förvisso var ett gott initiativ, men ändå ett nummer som valdes utifrån andra krafter än det rent hockeymässiga. De som finns med på den här listan är spelare som borde haft ett lägre nummer, och då struntar vi i om man tilldelats ett högt nummer då man lyftes upp från juniorlaget. Det går garanterat bra att byta nästa säsong! 

På något vis klarar sig både Rickard Hugg och Albin Eriksson, Mantas Armalis och Daniel Hermansson, även om deras nummerval är och var förkastliga. Dessvärre finns det en uppsjö av dåliga exempel. Urvalslistan som vi skrev ihop innan inlägget skapades var ganska lång och jag förstår att det är flera namn som ni kommer att sakna. Här kommer i alla fall listan på de värsta höga numren som skådats.

10. #52 Arvid Lundberg 

Lundberg får symbolisera alla juniorer som kom upp runt guldåren och som mycket nonchalant tilldelades höga, fula nummer. Anton Lindholm och Sebastian Aho är två andra exempel. Bara några år innan var materialförvaltarna mycket noga med att ingen junior skulle komma upp och tro att han var något, nummermässigt. Huvudanledningen till att de unga killarna till sist fick höga nummer var nog att eventuella nyförvärv skulle ha större möjlighet att välja på fler riktiga nummer. Varför plats tio går till just Arvid Lundberg beror på att han ju faktiskt hade chansen att byta när han återkom förra säsongen. En chans som han inte tog.

9. #57 Emil Djuse

57? Vad är det för nummer och vem är Emil Djuse att välja det? Inga meriter och ingen framstående personlighet. Vi menar inte alls att det är något fel på Djuse. Däremot hade det känts bättre att se honom bära exempelvis nummer 3. Det kan ju vara så att dagens ishockeyspelare, medvetet eller omedvetet, vill marknadsföra sig som någon sorts produkt och därför vill sticka ut med ett udda nummer. Vi är emot ordet produkt sammankopplat med hockey och således också emot de höga numren. Låt spelet tala, så ordnar det sig nog.

8. #47 Miroslav Kovacik

Meriter från VM-spel med Slovakien och till AIK bara något år efter den lyckade Branda-värvningen. Miroslav Kovacik kändes intressant på förhand och dessutom valde han den ovanliga, på den tiden, numret 47. Här kunde vi vänta oss en artist, en mönsterbrytare, en riktig stjärna. Men Kovacik var ungefär samma spelare som Fredrik Sundin. En intetsägande marginalspelare utan charm. Men Sundin hade i alla fall vett att välja nummer 24!

7. #73 Terry Broadhurst 

Andrew Calof version 2.0 hoppades vissa. En hygglig spelare till ett lågt pris kanske var den mer realistiska bilden av Broadhurst. Som tidigare skrivits har vi haft en hel del transatlanter i AIK. Jag skulle vilja påstå att samtliga av dessa hade mer karisma och ”American way” än Terry Broadhurst och då övergår det mitt förstånd hur han av alla väljer att sticka ut med ett annorlunda nummerval? Nu sitter man förvisso med facit i hand, men redan på förhand var det ju mer civilingenjör än hockeyspelare över honom.

6. #73 Sam Marklund

Sam har ju lite befogat en gräddfil i AIK-världen med tanke på sin far, men ingen pappa i hela världen kan stoppa oss från att placera honom ganska högt på listan över dumt valda höga nummer. 73?? På en spelare som rimligtvis förstod sin roll i laget och var nöjd så. Hade han inte haft rötterna i Skellefteå hade Sam ju aldrig fått ett kontrakt. Då ser man till att smälta in och inte sticka ut. En blind kan se att 33 hade varit det givna valet av nummer.

5. #42 Antti Virtanen

Var det Peo Larsson, Norran eller våra egna förväntningar som målade upp bilden av Antti Virtanen till en riktig superstjärna? Givetvis i kombination med hans underbara Youtube-tribute. Men redan från start kändes det som att Virtanen mer eller mindre kände att det här inte kommer att gå, och åkte runt och bad om ursäkt. I Finland var det mer utbrett med höga nummer då, så Antti Virtanen förstod nog inte att hans nummerval ytterligare bidrog till hypen han inte mäktade med att bära. 

4. #44 Tim Erixon

Under den åren som juniorerna tilldelades icke utstickande nummer, lyckades Tim Erixon få nummer 44. Orden ”Vet ni vem min pappa är? Jag SKA ha nummer 44.”, kan ha yttrats, men vi vet inte. Nu gjorde ju inte Erixon bort sig i AIK, men en smula ödmjukhet hade ändå inte skadat. Dessutom besudlades Brett Harkins nummer, som kanske borde hänga i taket. För all del värre när Rob Schremp hade tröjan, men vi anser att Schremp, på förhand, var mer 44-kompatibel.

3. #46 Mathis Olimb

En av er läsare hör ibland av sig och vill att Mathis Olimb ska få mer skit än vad han redan får. Och vi har ingenting emot att vare sig ge skit till Olimb eller bjuda våra läsare på deras önskemål. Dels är nummer 46 ett otroligt fult nummer, kanske det fulast tänkbara. Men framförallt var ju den lille norrmannen over the hill när han kom hit. Och dessutom passade han inte in i AIK:s spel. Mathis Olimb borde ha valt nummer 22 och tynat bort i en fjärdekedja. Då hade det funnits en sak mindre att störa sig på.

2. #93 Toni Kallela

Erik Forssells enda misstag i livet var värvningen av Toni Kallela. Möjligtvis trodde han att det skulle räcka att åka fort och eventuellt jobba hårt. Men det känns orimligt att Forre skulle tro det. Toni Kallela å sin sida har säkert gjort många misstag. Att välja nummer 93 i AIK är nog inte ens det största, men hur tänkte han? ”Här kommer jag och ska vara Mr Cool i mitt nya lag.” Idag har Kallela slutat med hockey då han helt saknat anbud. Hade han valt nummer 12 hade han garanterat fortfarande spelat.

1. #51 Fredrik Styrman

Fredrik Styrman är en försiktig person som inte saknar takt och ton. Lägg till ett småtrevligt utseende som garanterat tilltalar en svärmor. Desto mer förvånande att han bad boy-lämnade Luleå för DERAS värsta konkurrent Skellefteå AIK. Men det gjorde han och möttes i omklädningsrummet av 6. Rasmus Edström, 8. Petter Granberg och 3. Niclas Burström. Unga killar med nummer-fötterna på jorden. I den vevan valde alltså Fredrik Styrman att ta nummer 51! Början till slutet på den karriären. Idag är han tillbaka i Luleå och spelar sarg ut i tröja nummer 2.