Bortamatch i Umeå - definitionen av ångest

Det börjar vara några år sedan nu, och några av er har aldrig ens varit där. Och ärligt talat vet jag inte om jag ska beklaga eller gratulera. Det är nämligen det värsta som går att göra och vi ska dessutom beskriva hur det var att bevittna ett Västerbottensderby i Umeå under de första åren på 00-talet då Löven nästan alltid vann. Man visste att det skulle bli en kväll fylld av ångest och att vi garanterat skulle förlora. 

Men man var ändå alltid på plats. För tänk om det var ikväll det skulle ske. Det gällde dock att ta sig förbi ett antal hinder, där det första var att överhuvudtaget ta sig in. Supporterklubben hade fått tilldelat sina biljetter, så för oss som hellre åkte bil gällde det att lösa biljett på annat vis. Man skulle ringa och boka ståplatsbiljett på H (bortasektionen var alltid fullbokad). Dessutom bokade man alltid ungdomsbiljett för att minimera Lövens intäkter.

Att ta sig in med felaktig biljett var inga problem då Lövens organisatoriska förmåga närmast kan liknas vid Papphammars. Men det var nervöst att hämta ut biljetten då det kändes som slumpens skördar om mitt namn ens hade registrerats. Parodin fortsatte då man skulle in i arenan. Det fanns ingen beredskap på att det skulle bli mycket folk ikväll, så kön uppför ståltrappan var en enda gröt med människor (det dröjde många år innan de insåg att AIK-fansen skulle släppas in i en separat entré).

Efter orimligt köande tryckte man sig till slut in och hänvisades till hemmasektionen H. Raka spåret till bortastå och nu gällde det att lura sig in där innan supporterbussarna kom. Det var många som köpte biljett på egen hand och ville stå på platserna reserverade för klacken. Tänk alla studenter från Skellefteå som flyttat till Umeå. Men bortasektionen skulle vara tom tills NP kom.

Tricket var då att sätta sig på sittplats en meter från ståplats och då den ugglelika vakten vände bort huvudet, slinka in under räcket och sitta ner dold av en reklamskylt. Funkade varje gång och ledde till att matchen gick att ses utan någon framför sig. Då väntade en timmes ångesthantering och det gick heller inte att ställa sig upp, för då skulle den sluge vakten lista ut att man tagit sig in olovandes.

Under väntan på NP fyllde man på vätskedepåerna med dryck inhandlad på ICA på Teg. Inte en spänn skulle nå Löven. Medan man satt där insöps den uppenbara mögellukten som Lövarna, likt sina ekonomiska bekymmer, grävde ner huvudet i sanden inför och bara ignorerade. Korkade människor fyllde sittplats. Människor som aldrig annars gick på hockey, Människor som skulle bli jätteglada om Björklöven vann och håna oss stackare som brydde oss på riktigt. Skulle Löven förlora spelade det ingen roll för dem.

Men varför skulle Löven förlora? Det fanns en sorts vinnarkultur i hallen, särskilt mot AIK. Egentligen fanns det bara två scenarion. De gick ifrån direkt och vann komfortabelt eller så kanonstartade vi och hämtades ikapp mot slutet av matchen. Bara att välja.

Nu hade i alla fall bussarna anlänt och det blev helt orimligt trångt. Inte så konstigt då det mejades in minst det dubbla antalet människor som beräknat. De som stannade längst i bussen för att fylla på med vätska hade inte en chans att ta sig in och det fick den stackars ugglemannen klä skott för. Stämningen på läktaren var helt underbar och samhörigheten enorm. Ingenting sluter samman en grupp människor som en tydlig, uppenbar fiende.

Vi har knappt nämnt ångesten som rådde, för den var verkligen helt fruktansvärd. En molande magsmärta som inte gick att värja sig ifrån och oavsett matchbild hittade man olika sätt att lida. Men ångesten var aldrig större än i ledning. På andra sidan ekade de djupa basrösterna i Green Devils som inte förstod kombinationen av ångest och hockey. För dem var hockey kul. Man vinner mot Skellefteå AIK och sedan snubblar man sig upp i Elitserien. Det var deras verklighet.

Vi gjorde vårt bästa för att håna deras fetisch för damfotboll, veganism och finkulturella leverne. In skrinnade en stomme med stora ansikten likt Jesper Jäger och Lars Briell, kryddade med legoknektar som Björklöven inte hade ekonomisk täckning för, men spela roll! Ikväll var det seger som gällde. Speakern basunerade ut att man kunde vinna trisslotter på Charlies kiosk och att det var supportersamling på kajen på torsdag då Löven skulle möta Sundsvall borta.

Och ännu har vi inte nämnt Sasja Beliavski, russinet i derbykakan. Han som brukade avgöra det hela. På line-up åkte Fredrik Bergquist med stenhårt utspänd bröstkorg ut till låten ”In command” och Sasja till Chesney Hawkes ”The one and only”. Känslan av hopp kanske fanns där, men oron och uppgivenheten var betydligt större. Vill ni utöka playlisten så kan ni lägga till låten Alarma med Amokk (Lövens mållåt). 

Matchen i sig går vi inte in på. Löven vann. Det ovana hockeyfolket på läktaren jublade, många i riktning mot oss. Ugglemannens ångest la sig när han kom hem. Han hade inte verktygen att stå emot 500 svartgula supportrar på egen hand. Det fanns nämligen inte en tanke på att han skulle behöva hjälp (oftast anslöt polisen). Det här, mina damer och herrar, vill vi inte uppleva igen. Så ni som på fullaste allvar vill ha upp Björklöven förstår inte vilken oerhörd smärta det innebär för oss som känner saker och inte tycker att ishockey är en kul grej. Nej, det skulle vara det värsta som kan hända.