Tur och returresan till Leksand i april 2004

05.00 ringde väckarklockan, men då hade klumpen i magen redan väckt mig för länge sedan. Idag skulle det avgöras. Antingen skulle AIK gå upp i Elitserien, eller så kunde livet lika gärna vara över. Vi hade kämpat i fjorton år och var nu en match från paradiset. Allt som krävdes var att slå Leksand, som inte hade något att spela för. Dessutom ville de absolut inte att, alternativet, Mora skulle ta klivet upp. Vi skulle ju garanterat lägga oss ifall Björklöven hade motsvarande läge.

Under ett par dagar hade vi fört en inte strid där vi försökte övertyga oss själva om att det bara var att ta nya tag efter att ha misslyckats med att vinna hemma mot Hammarby. I sista perioden hade vi ju forcerat kraftigt och tryckt in två mål. Bara att fortsätta så. På det här viset tänkte givetvis ingen, men vi försökte i alla fall. I en intervju i Norran erkände Pär Mikaelsson att det var mycket, mycket nervöst. Inte det beskedet man ville ha.

Alla som har försökt äta frukost när man är besatt av nervositetens demoner, vet att det är lönlöst. Mackan växer i munnen och filen framkallar kväljningar. Men det spelade ingen roll. Imorgon kunde vi få dricka champagne och äta hummer till frukost. Elitserieklara! In i bilen och vi påbörjade den drygt åtta timmar långa färden mot Leksand, Dalarna. Ingen NP-buss för oss. Den hemresan vid förlust skulle vara outhärdlig. Bilen var det enda alternativet.

Ångesten i bilen var påtaglig och redan i Bureå spekulerade vi ifall vi gynnades av att ha rutinerade spelare som Robert Nordberg och Steve Potvin i laget, eller om det var bättre med ungdomlig naivitet? Resan präglades av ömsom den tysta oron och ömsom teorier kring saker som talade för oss. Men innerst inne tänkte vi alla samma tanke; det skulle bli väldigt svårt att slå Leksand och det krävdes definitivt ett mentalt välmående hos spelarna för att lyckas.

Bilen passerade ganska snart supporterbussen och rusiga fans såg segervissa ut under pisspausen. Man kanske kan tänka att fyllan påverkade de känslorna, men den alkoholen finns inte på jorden som skulle kunna dämpa min ångest. Om resan gick snabbt eller inte har jag ingen aning om. Åt vi lunch? Behövde vi tanka? Ett enda stort töcken, med ett litet hopp i bakhuvudet. Det kunde kanske gå, och i så fall, vem skulle man vara då?

Framme i Leksand, alldeles för tidigt. Nedsläpp 15.00 och nu var klockan halv två. Vi spanade in diverse ställen där masarna firar midsommar, men det gick inte att fokusera. Lika bra att dra till hallen, begrava ansiktet i händerna och låta klockan jobba. Man både ville och ville inte att matchen skulle dra igång. Det var skönt när NP kom. Man var bland vänner och ramsorna tog bort en del av nervositeten. Idag skulle vi ge allt, även vid underläge.

Ärligt talat syntes det redan på uppvärmningen att det var spändare än spänt. Det var stirrigt och tyst. Fruktansvärt. Leksand hade Johan Backlund i mål. Visst var han en av oss innerst inne? Vanligtvis är det lysrörsljust i ishallarna, men den här dagen upplevde jag att det var skymning i arenan. Förmodligen berodde grumligheten i ögonen på den psykiska pressen som man utsatte sig själv för.

Om Backlund var en av oss dolde han det väl. Han var Leksands klart bästa spelare. Förmodligen för att ingen skulle komma och säga att han lät sin moderklubb vinna. Resten av Leksand spelade på en skridsko och det var tydligt att de tänkte att vi skulle få ta hem det här. I slutändan handlade det nog ändå om stolthet, både för sig själva och för skölden på bröstet. Det gick inte att vara hur dåliga som helst.

För Leksand i alla fall. För AIK-spelarna fanns inga gränser för hur dålig man kunde vara. Mikaelsson hade ström i klubban. Åkerman hade sirap i benen. Spelarna som skulle leda oss. De andra var lika kassa. Egentligen var det bara en spelare som var sig själv. Fredrik Krekula rev och slet, gjorde våra två mål, men var alldeles för ensam. Bäst när det gäller hjälpte inte, när de övriga spelarna inte fixade det här. 

Dåvarande naprapaten Per Normark berättade att stämningen i omklädningsrummet var motsatsen till elektrisk. Det låste sig totalt och en sådan vind är svår att vända. Vi hade ändå chansen inför sista perioden och Leksandsfansen garanterade att laget skulle ge oss vinsten. ”Ingen vill att Mora ska gå upp.” Men vad spelar det för roll då vårt lag var helt paralyserat och tyngt av stundens allvar.

Det kom aldrig någon forcering och med mindre än tio sekunder kvar att spela åkte en AIK:are offside, och vi insåg alla att det var helt kört. Vi hade missat chansen och vi hade missat rejält och samtidigt med minsta möjliga marginal. När orden ”Så jävla dåligt, Jimmie”, sas på läktaren satt vi redan i bilen. Matchtröja och halsduk av och ett snabbt stopp på Hemköp för färdkost hem. Men illamåendet som okynnesätandet gav kunde inte konkurrera med tomheten inombords. 

Där och då klandrade man Hammarby som ställt över Klint, och istället hade Olow Sundström i mål. Hur kunde Johan Backlund ha mage att storspela? Mora var inget riktigt hockeylag! Men sanningen var att vi inte var redo. Varken laget eller supportrarna. Inte hade vi gett allt på läktaren, trots underläge. Det låste sig även för oss. I efterhand var det här en nyttig erfarenhet som skulle göra oss starkare.

Spelarna som var med om detta har beskrivit det som det värsta de varit med om. Bussresan hem var lång. De kände det som att de hade svikit en hel bygd. För även om laget inte förtjänade segern, tyckte de att Skellefteborna gjorde det. Flera spelare åkte utomlands direkt. Fredrik Krekula till Kiruna. B-O Karlsson och Steve Potvin kom aldrig tillbaka. Chansen hade legat i deras knä och de hade kastat bort den.

I bilen hem dröjde det länge innan de första orden uttalades. Vad tänkte Magnus Wernblom, som firade påsk i en fjällstuga någonstans? Skulle han orka bära oss på sina axlar? Förmodligen skulle vi ha ett bättre lag nästa år. Så småningom kom hoppet och tillförsikten tillbaka. Tydligen var en kanadensisk center också klar. Chad Hinz. Kanske han var mannen som skulle ta oss tillbaka?