Det är naturligt att det blir en del nutid här på bloggen. Guldårens hjältar har fått sin beskärda del av utrymme. Laget som gick upp 2006 är redan legendförklarade. Vi är ju oerhört svaga för 90-talet. Pionjärerna och de gamla hjältarna försöker vi lyfta fram så mycket som det bara går. Men det finns ett oerhört vakuum däremellan. Och i det vakuumet befinner sig de som verkligen satte AIK på kartan. Våra första guldhjältar.
1978 hade AIK spelat till sig respekt i hela hockey-Sverige. Att komma till Skellefteå och veta vad som väntade under första periodens tio första minuter var inte alls roligt. Massor av motståndare har uttryckt sig så och de visste vad de talade om. AIK sköljde över sina motståndare på hemmaplan, framburna av en manisk, enögd hemmapublik.
Domarna påverkades. Landslagsstjärnor kom hit och såg ut som småpojkar. Sen när den värsta anstormningen hade lagt sig vågade det andra laget börja spela sitt spel, men då var det redan för sent. Så respekten för AIK fanns, men vi saknade framgångar. Hela Norrland likaså. Aldrig hade ett norrländskt lag vunnit SM-guld och när försäsongen drog igång under sommaren 1977 var det ett gäng bestämda spelare som satte igång att träna som aldrig förr.
En tuff försäsong följdes av en ännu tuffare träning på is. Oavsett om det var dagen före match eller ej tränade AIK som vettvillingar. Det åktes orimliga mängder skridskor och spelarna drev på varandra. Det fanns ingen uttalad målsättning om att vinna guld, men det var precis det som var på väg att hända. Spelarna tog match för match, och AIK seglade upp som en stark guldkandidat ju längre säsongen led.
Hur det slutade vet vi ju redan, och vi har presenterat diverse statistik från målkungar och utvisade spelare. Vi har nämnt en hel del av de här spelarna i förbifarten, men idag är det dags att grotta ner sig ordentligt i laget som firade guldet iförda lappmössor och laget som hade så våldsam efterfest att locket till pokalen till slut hittades hemma hos Peter Helander, flera månader senare.
Målvakter:
Mats Landerstedt
Då den tilltänkte förstemålvakten Roger Rosén blev sjuk under semifinalerna mot Modo klev Mats Landerstedt in och i princip spikade igen kassen. Det blev bara ett år i AIK som kom från Mora 1977 och återvände dit efter SM-guldet. Det var faktiskt Lövaren "Virus" Lindberg som tipsade AIK om Landerstedt när Hardy Åström tog chansen i NHL, men när Åström återvände fanns det ingen plats för Mats.
Roger Rosén
Rosén är ur-AIK:are som började spela i klubben redan som åttaåring. 1978 utsåg tränarna honom till given förstemålvakt, men en bit in i serien kände han att den pressen var för stor och bad om att Mats Landerstedt skulle få mer speltid. När det väl var dags för slutspel och final var dock Roger den givna ettan och är tack vare guldet en av de största AIK-målvakterna genom tiderna.
Backar:
Bo Andersson
Förr i tiden gick det att spela länge i någon av de mindre klubbarna. Bosse Andersson väntade med att flytta från Morön till Skellefteå AIK som nittonåring. Åtta år senare satt han på läktaren och såg sina lagkamrater vinna SM-guld. Det fanns nämligen bara plats för sex backar och konkurrensen var stenhård. Under säsongen bildade han oftast backpar med Pekka Rampa.
Peter Helander
Helander var en stjärnback som både spelade i landslaget och gjorde ett försök i NHL. Under 78-säsongen bildade han ett fruktat backpar tillsammans med Göran Lindblom. Även Helander väntade länge med att flytta till stadens stolthet. Han var 22 år gammal då han kom till AIK från Clemensnäs. Idag är han en av spelarna som återfinns på AIK:s Wall of Fame.
Martin Johansson
Efter det att Hardy Nilsson svikit oss och flyttat, tog Martin Johansson över kaptenskapet. Johansson var genom åren en relativt producerande back och har skrivit in sig i vår historia som en av spelarna som gjort flest säsonger, hela sexton stycken. Däremot är han inte invald i Wall of Fame, och ryktet säger att han tycker att det var fel att välja in Pär Mikaelsson där, då han endast spelade för oss i Allsvenskan.
Göran Lindblom
AIK:s bäste back genom tiderna och en av våra mesta landslagsmän med tunga meriter från både VM och OS. Göran gjorde femton säsonger och hann vara med om AIK både i toppen och botten. Under guldsäsongen svarade han för hela 35 poäng från sin backplats. Lindblom är också en föregångare till dagens spelande AIK-backar, då han under TV-pucksåren var forward, men skolades om till back och hade på så sätt mycket gratis vad gällde kreativiteten.
Jan Lindholm
Erik Forssells svärfar som tyvärr lika starkt förknippad med Björklöven. Lindholm var lagets försvarsgeneral som dessutom hade ett fantastiskt hårt slagskott. Även Janne var landslagsman och fick spela Canada Cup 1984. Karriären inleddes i AIK, men under lumpen blev han förälskad i sin blivande fru och valde så småningom att göra den förbjudna flytten. I förlängningen gav det oss Erik Forssell, så vi får väl leva med det.
Sven-Bertil Lindström
Lindström gick den ovanliga vägen att första flytta från Clemensnäs till Djurgården för att några år senare återvända till Skellefteå för att spela för storebror Skellefteå AIK. Där blev det fem säsonger, varav den sista säsongen blev guldsäsongen. Sven-Bertil var inte någon av de största hjältarna då han endast spelade fyra matcher det året. Liten, spelande back som endast vägde in på 69kg.
Hannu Palmu
En av våra två finska importer och en mycket viktig spelare när guldet bärgades. Palmu var en underbar spelare att ha i laget, men hatad av motståndarna. Han filmade och flinade. Han gav tjuvsmällar när domaren tittade bort och skrek som en stucken gris då motståndaren gav igen, vilket ledde till powerplay för AIK. Från huset på Cirkelstigen, Mobacken har han fina minnen då båda hans döttrar är födda i Skellefteå. Palmu blev också den första spelaren i svensk hockey med ett riktigt högt nummer; 81.
Pekka Rampa
Det andra finländska bidraget hette Pekka Rampa och han bildade backpar med Martin Johansson. Som synes var backuppsättningen urstark och Rampa var en riktig sheriff där bak. Under guldsäsongen var det dock offensiven som var mest framträdande då Rampa satte ett prydligt mål- och poängrekord och chockade alla med att kliva in topp åtta i interna poängligan.
Forwards:
Thomas Andersson
Genom karriären var Thomas Andersson Skellefteå AIK trogen. Från Division två-spel som artonåring ända fram till guldet. Guldsäsongen blev dock ingen höjdare för Andersson, bortsett från att vi vann förstås. Han spelade endast tretton grundseriematcher och inga slutspelsmatcher och valde också att efter säsongen lägga skridskorna på hyllan, endast 27 år gammal.
Håkan Eriksson
Även Håkan Eriksson lämnade AIK efter guldet. För många var det som att det krävdes nya utmaningar för att kunna brinna lika hårt igen. För Erikssons del blev det flytt till Djurgården där han utvecklades till landslagsspelare och fick spela både OS och VM. Han överträffade dock aldrig poängskörden från 77/78 då han fick ihop 21 poäng.
Johnny Forsman
Forsman försvann på väg hem från guldmatchen, men återfanns som tur var då han spelade ytterligare tolv säsonger i Skellefteå AIK. Guldsäsongen var faktiskt Johnnys första hela säsong i a-laget. Från guldet minns vi bäst bilden från det avgörande målet då Forsman ligger på isen och sprudlar av glädje. Under karriären blev det en hel del poäng, men vi minns honom mest och bäst som en slitvarg som alltid gav allt för laget.
Ulf Hedman
Hedman sällar sig till skaran spelare som kom till AIK som senior, efter att spelat i Clemensnäs/Rönnskär fram till 22 års ålder. Fantastiskt fint och mäktigt att SM-truppen till stor del består av lokala förmågor. Hedman var ingen större poängmakare, men klev fram lite extra i slutspelet 1978 med tre poäng på fem matcher. Nio säsonger blev det i världens bästa och finaste lag.
Christer Johansson
Vi låg under med 2-3 i den avgörande finalen mot Solna. Då klev Christer "Majla" Johansson fram och kvitterade. Christer kom också till AIK från Rönnskär, vilket var en kontroversiell övergång då klubbarna inte alls drog jämnt. Allt som allt blev det fjorton säsonger och likt många andra spelare i laget slog han personligt poängrekord säsongen 1977/78.
Per Johansson
"Tjuven" var under många år AIK:s stora måltjuv och hade också plats i den ledande enheten tillsammans med Hardy Nilsson och Martin Karlsson. 44 poäng på 41 matcher blev det under guldsäsongen och till skillnad från de övriga två i guldkedjan blev Johansson AIK trogen genom hela karriären. Än idag är Tjuven den spelaren som gjort flest AIK-mål i Elitserien/SHL.
Martin Karlsson
Inför säsongen flyttade Martin Karlsson hem till Skellefteå igen för att vara med och föra sin moderklubb till sitt första SM-guld. 33 mål senare stod han där med lappmössa och guldmedalj. Även han var medlem av vår leading line och en stor faktor bakom guldet. Det är dock svårt att ta till sig Karlsson fullt ut då han både lämnade för Brynäs 1974 och var del av "miljon-kedjan" 1979.
Hardy Nilsson
Kaptenen, härföraren och vinnaren. Dåren. Det går att skriva ner hur många epitet som helst på Hardy Nilsson. När guldet var bärgat och pokalen mottagen tog Hardy helt sonika bucklan och åkte iväg med den på egen hand. Han var en karaktär och hade karaktär. I övrigt finns det många olika historier om Hardy Nilsson, både från fiskebåtar och dansgolv på Mollys/Tre trappor.
Torbjörn Nilsson
Torbjörn Nilsson sågs som en supertalang. Han var med i TV-pucken och togs ut till dubbla JVM-turneringar. Dessutom draftades han av Atlanta Flames 1975, ovanligt på den tiden. Men i AIK utvecklades han inte så som han själv och andra hade hoppats på. 77/78 blev hans sista säsong och han spelade endast tre matcher. 23 år gammal avslutade han sin karriär.
Lars Nyström
Mannen som är mest förknippad av alla med guldet 1978 är Lasse Nyström. Vi har tidigare intervjuat honom och fått Målet beskrivit för oss. Ett mål som förändrade livet både för honom och väldigt många andra. Det har också skapat en bild av att Nyström var en riktig stjärna, men tittar vi på den interna poängligan återfinns han på fjortonde plats med 8 poäng.
Jan-Eric Sandberg
Den enda Wikipedia-sidan som handlar om Jan-Eric Sandberg är på franska och då vi inte heter Pierre-Edouard Bellemare förstår vi inte så mycket. Däremot vet vi att han kom till AIK från Piteå 1975 och var en hyfsat stabil poängplockare under sina sju säsonger. Efter karriären hade han en minst lika framgångsrik tid inom näringslivet.
Roland Stoltz
Rolle är en av de största legenderna som någonsin spelat i Skellefteå AIK. Tolv säsonger då han gav allt och följde dessutom upp det med många år som ledare i föreningen. 1978 var han en av våra ledande spelare och gjorde 26 poäng. Då gjorde han sin tredje säsong i den svartgula tröjan och skulle med åren bli en riktig dominant. Landslagsman, VM-spelare och NHL. Men den finaste enskilda meriten är att han tillhör AIK:s Wall of fame.
Det som slår mig när den här texten skrivs är att de här spelarna, tillsammans med de riktigt gamla hjältarna, verkligen la grunden till det som man i hela landet förknippar med AIK. Skridskoåkning och brutala starter på matcherna, ackompanjerade av en manisk hemmapublik. En fantastisk tid då hockeyn verkligen var på riktigt och inte en show. Showen stod spelarna förr. Precis som det ska vara.
En annan, mindre trevlig insikt, är att efter stora framgångar så är det många spelare som behöver nya utmaningar. Många av stjärnorna på 50- och 60-talet bytte till andra klubbar. 1978-gänget splittrades till viss del och efter våra dubbla guld 2013 och 2014 lämnade som bekant stora delar av spelartruppen. Men i samtliga fall har dessa spelare för evigt skrivit in sig i våra historieböcker.
Kommentarer
Skicka en kommentar