Betyg på alla nordamerikaner

För 34 år sedan landade kanadensarna Serge Roy och Randy Heath på Falmark. AIK hade beslutat sig för att satsa nordamerikanskt och det kändes kittlande. NHL-meriter, vinnarmentalitet och proffs var ord som användes. I juli i år landade Tyler Morley på samma flygplats och blev då den 34:e nordamerikanen att representera Skellefteå AIK. En/säsong i genomsnitt alltså. 

Men det har inte direkt varit så. Att det varje år har dykt upp en ny amerikan eller kanadensare. Svenska basketlag hade (har?) det som strategi och det var de bästa jänkarna som avgjorde var guldet skulle hamna. Så ser det ju inte ut i hockeyn, och efter Roy/Heath dröjde det några år innan nästa (Guy Gosselin) anlände. På 90-talet var det väldigt få nordamerikaner som letade sig hit, medan det blivit ganska många senaste åren.

Tyvärr ser väl lönebilden ut så, att det är billigare att ta hit en utländsk spelare än att satsa på svenska etablerade spelare. Skatter, sign-on och huggsexa kring svenska spelare är anledningar till detta. Och till viss del är det förståeligt att svenskarna är dyrare. Man vet oftast vad man får, medan det kan vara rena tombolan med nordamerikanerna. Vi har betygsatt samtliga 34 importer från over there och kan sammanfatta det med ”heaven or hell”.

Vissa har kommit hit och verkligen dominerat och varit tungan på vågen, medan andra floppat rejält. Det tycks heller inte spela någon roll vilka meriter de har innan. Ibland lyckas den helt okände medan han med en massa meriter misslyckas totalt. Det är mycket som ska stämma, både på och utanför isen. Betygen vi sätter är 1-5 på det sammanlagda intrycket. Vi väger in både förväntningar och resultat. Dubbelpassaren Tim Erixon finns inte med. Den här gången kör vi på bokstavsordning.

Matt Anderson: 1

Han kom hit efter två fina säsonger i Djurgården där han var en av SHL:s ledande centrar och gjorde 35-40 poäng. Här blev det bara pannkaka av allt. 8 poäng på 23 matcher. Han missade många matcher på grund av skada, men inte ens med de snällaste glasögonen på, går det att hävda att han var lyckosam när han väl spelade. Tungt när ett ganska säkert kort floppar. 

Drake Berehowsky: 3

Under kapprustningen lockout-säsongen 2004/05 hämtade AIK in förstarundan-draftade Drake Berehowsky, ett granitblock som var lika lång som bred. Hans mål mot Leksand glömmer vi naturligtvis aldrig. Inte heller matchstraffet borta mot Boden, men Drake var inte lika lyckosam som många andra lags värvningar. Han var en kvarleva från gamla tidens NHL-backar och inte alls lika rörlig.

Terry Broadhurst: 1

Efter fyndet av Andrew Calof hoppades Lasse Johansson att kunna dra upp ännu en ädelfisk ur ett träsk, men så blev det inte. Broadhurst bjöd förvisso på en akademisk look, men inte mycket mer. 13 poäng (6 mål) på 38 matcher, är mer än man minns, men spelmässigt var han blek och på den helt omöjliga listan ”AIK:are vi glömt” borde han placera sig högt.

Marc Busenburg: 1 

Så här i efterhand är det en gåta att Busenburg ansågs ha fina meriter, då han som bäst hade gjort 13 poäng på under en AHL-säsong. Defensivt var han heller ingen höjdare, även om skridskoåkningen var ett av hans starkare attribut. Till slut hamnade han i Borås, men minns säkert sin tid härifrån med tanke på att hans Eliteprospects-bild är när han bär AIK-tröjan.

Andrew Calof: 4

Scoutingen av Lasse Johansson var magisk, då allt han hade att komma med, meritmässigt, var att ha snittat lite drygt en poäng/match i Princetons NCAA-lag. Här drämde han in 41 mål på tre säsonger, även om sista året var tungt. Det ryktades om att Bert Robertsson hade ett horn i sidan åt Calof. En skönt, avig spelstil hade han och ingen spelare har varit bättre, kontra hur illa det såg ut på första isträningen.

Kyle Cumiskey: 1

Vill du se en stjärna, se på Kyle. Skridskoåkning i absolut världsklass. Spelsinne och en offensiv uppsida som vi inte sett maken till sedan David Rundblads dagar. Nu fick vi ju inte se någonting av det eftersom han kom hit skadad och fortsatte att vara skadad under hela säsongen. Kan nog vara en av våra dyrare värvningar någonsin, sett till speltid. 

Niko Dimitrakos: 4

Säsongen 08/09 var makalöst rolig att följa. AIK hade tagit stora kliv på bara några år och hade nu adderat ytterligare en dimension. Den dimensionen hette Niko Dimitrakos och han var helt underbar. Något som han själv höll med om, men så länge han levererade fanns det ingen anledning att klaga. Tänk att det gick att ersätta Lee Goren med något ännu bättre. Därmed inte sagt att Dimitrakos får högre betyg av oss. 

Mike Dunham: 2

World Cup-målvakten Dunham kom hit för att hålla igång, ifall att NHL-lockouten skulle avblåsas. Och nog höll han igång alltid. Han varvade hållna nollor med deltagande i fylleskandaler med gravida barnflickor. Allt? detta med en attityd som sa att han var bättre än oss. Och det var han kanske, men har var definitivt mindre intresserad och engagerad.

Morgan Ellis: 1

Det känns inte som att Bud Holloway berättade för Ellis vilken fysik som krävs för att spela i SHL. För förmodligen hade han det mesta annat som behövdes, men han hängde inte riktigt med i svängarna på den stora isen. Gott rykte från AHL, noggrant scoutad av Micke Lindgren (fler än jag som ser Lindgren sovandes med en laptop på bröstet framför sig?). Men hur som helst räckte han inte till.

Sean Gauthier: 3

På något vis litade man aldrig fullt ut på Sean Gauthier, trots att han egentligen var rätt stabil. Hans statistik var väl heller inte bländande, utan räddningsprocenten låg runt 90%. Men han var en skön kille att ha i omklädningsrummet. Inga nerver, utan bjöd på sig själv och lättade upp stämningen. Gauthier blev så förbannad över värvningen av Mike Dunham att han helt sonika la ner karriären efter tiden i AIK.

Lee Goren: 5

Det var nog många som lärde sig en del av Lee Goren. Vad det verkligen innebar att ge allt för att vinna, även om det kunde innehålla smutsiga metoder. På egen hand tog han oss en nivå till och han är den som man mest unnar det förlorade guldet 2012. Goren har legendstatus i AIK, och man hade gärna sett honom spöa upp exempelvis Ole Kristian Tollefsen inför en fullsatt arena. 

Guy Gosselin: 2

I och med det coola namnet och att det var väldigt ovanligt med nordamerikaner på Guys tid, så säger nog legenden att betyget borde vara ett snäpp högre, men Gosselin var inte mer än en squad player. Man kräver mer av en import. Stort plus att han återvände en säsong till och att han har någon procents delaktighet i upptrappningen av träningsdosen för juniorer.

Brett Harkins: 5

Det finns ingen större kultspelare än Brett Harkins och historien om hur han lyckades vända på steken och få alla supportrarna på sin sida, kan ni vid det här laget. Oftast har man rätt bra överblick från läktaren och ser passningsvägar innan passningen slås, men ingen såg det som Brett kunde se. Han är ju inte bara en legend för sitt sätt, utan hade ett spelsinne som vi aldrig sett maken till förut.

Duane Harmer: 3

Kom från Norge och till mans var vi lätt skeptiska. Snabbt gick det inte, men även han hade ett fint spelsinne och fina passningar. Harmer stod för 8 poäng på 10 matcher i vår negativa kvalserie 2007 och var en nyckelfigur bakom att vi klarade oss kvar. Det blev en kort tid i Skellefteå och Harmer är en spelare som vi knappt minns längre, annat än till namnet.

Randy Heath: 4

Förste importen någonsin som kom hit med NHL-meriter i sitt bagage. Han var dock inte en klassisk nordamerikan som gick rakt på mål, utan snarare en snidare och tekniker. Heath var en mycket social person, vilket vi redogör för i inlägget ”Randy Heaths praovecka”. Några otroligt viktiga insatser i slutskedet av säsongen gör att betyget snäppats upp till en fyra.

Chad Hinz: 1

Hinz är ju mer än bara spelaren Hinz. Ska man titta på vad han presterade på isen skulle jag påstå att han ligger någonstans mellan tre och fyra, men eftermälet blev ju fruktansvärt och detta måste tas i beaktande. Chad Hinz var en skicklig defensiv forward som dödade utvisningar och plockade bort motståndarnas bästa spelare, men vem minns det så här i efterhand?

Bud Holloway: 5

Under stundom har vi, med rätta, kritiserat Holloways andra AIK-sejour, men nu när vi summerar hans tid i Skellefteå hamnar han på en klockren femma. Inte bara för de dubbla SM-gulden och de många poängen, utan för hela hans sätt att vara. Mannen som tog countryn till Skellefteå. Mannen med det stora leendet. Bud Holloways namn står skrivet i guld i Skellefteå AIK:s historiebok.

Dan Jablonic: 1

1998 kom Dan Jablonic till Skellefteå AIK, klubben som skulle bli hans sista. Femton matcher och fem mål senare lämnade han oss. I ett brev i matchprogrammet berättade han att  hans tid i AIK var förbi, och om det var på grund av bristande kvalitet eller skada minns jag inte. Men han kom tillbaka! och var juniortränare 2005-07. En gång AIK:are, alltid AIK:are.

Mark Katic (bilden): 3

Jag kan väl tänka mig att det finns några av er som hade hoppats på ett högre betyg på Katic, men så blev det inte. Han gjorde det bra under de en och en halv säsongerna han var här, men inte mer än så. Spelstilen var lite spektakulär och Katic följde gärna med upp utan garanterad täckning bakåt. En silvermedalj runt halsen och en okej poängskörd är vad han lämnade med. 

Jason King: 3

Han som fick den otacksamma uppgiften att ta platsen som var vikt till Jonathan Hedström i förstakedjan. 13 mål och 17 poäng, och helt otroligt ett NHL-kontrakt säsongen efter. King hade ett högklassigt skott och jobbade hårt kväll efter kväll. Vi klarade oss ju kvar och möjligtvis har det påverkat betygsättningen i det här fallet. Det och superskottet hemma mot Linköping. 

Chris Kontos: 5

Chocken har knappt lagt sig, trots att det är dryga 26 år sedan han värvades hit med tunga meriter från OS och NHL. Han deltog i en svag upplaga av Skellefteå AIK, men vann interna poängligan överlägset och snittade över en poäng/match. I efterhand kostade han väl mer pengar än han gav oss, men å andra sidan fick vi se riktig superstjärna beträda isen och det var vi inte bortskämda med på 90-talet.

Michael Kostka: 2

Egentligen en väldigt märklig värvning, då vi helt säkert kunnat få ungefär samma sak från Hockeyallsvenskan. Men Eliteprospects-värvningar var Micke Lindgrens grej. Men 517 AHL-matcher och 85 NHL-matcher kommer knappast utan en rejäl prislapp och Kostka var ganska dålig ”bang for the buck”. Lite speltid i powerplay och något viktigt mål, men sammantaget skulle han inte ens nära gå in på sex backar i årets lag. Det ekonomiska tänket var verkligen noll säsongerna med Lindgren vid spakarna.

Jason McBain: 2

Okej, att han vek ner sig när han kände att han inte hanterade kravbilden. Okej, att han var sämre än både vi och AIK hade hoppats på, men han var inte SÅ dålig. Som bekant var väl förhoppningen att det var Harkins som skulle dra och att McBain skulle knyta näven. Nu blev det inte så, men det är ju inte helt fel att ha en statistroll i hjältesagan om Brett Harkins.

Jeremiah McCarthy: 2

Långa stunder tyckte man väl att McCarthy och Busenburg var jämndåliga, men den förstnämnde hade någon sorts edge i sitt spel som tilltalade. Annars är det nog ett klassiskt snällbetyg han får, mest för att han var medlem av truppen som till sist gjorde det, men även för den episka bilden från efterfesten på Statt då Jeremiah McCarthy dansade loss med bar överkropp. Om någon sitter inne på den bilden, är jag evigt tacksam om du delar med dig!

Kent McDonell: 4

Vid planeringen av den här texten fick Kent en trea, men är det verkligen rättvist att han ska ha samma betyg som Jason King? 32 mål på två säsonger och lite av en sidekick till Lee Goren. Kent McDonell bidrog med ledarskap och en stor portion vinnarmentalitet, när Skellefteå AIK behövde det som allra mest. Så betyget fyra känns ändå ganska befogat med tanke på detta.

Brad Moran: 4

Men det är omöjligt att uppnå total rättvisa, för givetvis är Brad Moran värd ett högre betyg än McDonell, men men... Moran gjorde två fina säsonger och låg med i den absoluta poängtoppen i laget. En ovanlig nordamerikan, som inte tog så mycket plats, vare sig på eller utanför isen. En klassisk, gedigen center som kom till jobbet varje dag och som dessutom hade kapacitet att leverera poäng.

Tyler Morley: 2

Detta skrivs efter omgång nio, och i skrivande stund har det inte alls lossnat för kanadensaren som gjorde så mycket poäng i Finland. Blek i hyn och blek på isen är omdömet hittills, även om han under stundom visar vissa offensiva intentioner. Arbetsinsats och inställning går det inte att klaga på, men vi vill få ut mer.

Darren Nowick: 3

Hårt jobbande, säkert rätt billig spelare som dessutom kan tacklas. Direkt han kom hit kände AIK-publiken igen något i Nowick. Hög arbetsmoral kännetecknar den klassiska Skellefteå-spelaren och det stämmer in på Darren Nowick. Högre än tre kan det nog ändå aldrig bli, då det i ärlighetens namn inte händer så mycket i offensiv riktning kring amerikanen.

Steve Potvin: 4

Han gjorde nog en riktigt bra säsong, även om det inte riktigt kändes så. Potvin var själv kritisk till hur han avslutade säsongen och att han inte bidrog så mycket när det behövdes som bäst. Men under grundserien var han en ledande spelare som gjorde mycket poäng, och hade framför allt den goda smaken att göra avgörande insatser mot hans forna lag Björklöven.

Tom Pyatt: 2

Pyatt såg egentligen ut att ha det mesta. Hårt jobb, helt okej händer och en duktig tekare. Han kunde användas i alla spelformer och tog sig an de uppgifterna han fick. Nästan 500 NHL-matcher dessutom! Men han saknade offensiv uppsida och det blev aldrig något. Sett till priset blev det här en ordentlig flopp. Lyckligtvis räddades vi av att vi fick igen en del av pengarna då han flyttade till Schweiz.

Serge Roy: 2

Roy hade en kraftig bodybuilder-aura och hade säkert tryckt i sig mer än gröt och ägg till frukost genom åren. Det skulle vara väldigt intressant att få reda på vilka vitsord som låg bakom denna värvningen för han bidrog ju inte med något nytt till backuppsättningen. Roy kan närmast jämföras med Jason McBain. Höga förväntningar, men ett rätt intetsägande resultat.

Rob Schremp: 1

Minns ni Björn Nittmo? En svensk kicker i NFL. Allt han gjorde var att stega in på planen när det var en fast situation och sparka bollen i mål. Dessvärre finns inte den rollen i ett ishockeylag och således var Rob Schremp totalt överflödig, då han var straffspecialist. Annars minns vi inte särskilt mycket av den tekniske amerikanen som för övrigt gjort comeback i lettiska ligan efter två års paus.

Dave Stathos: 1

Chocken har fortfarande inte släppt efter att Stathos berättade att han alltid varit förstavalet i sina tidigare klubbar. I AIK var han fast cementerad på bänken bakom Andreas Hadelöv och när han väl fick stå gjorde han ingen glad. Liten och ihålig, vilket är den direkta motsatsen till dagens täta jättar (jämförelsevis) i målet.

Ryan Vesce: 1

Sist ut och med kanske de största förväntningarna på sina axlar. Uppenbarligen hade Vesce en hel del kompetenser. Det kan man om inte annat se på statistiken både före och efter tiden i Skellefteå AIK. Men kroppen var inte i speldugligt skick och då blev resultatet därefter. Som tur var spelade det här inte någon som helst roll (förutom ekonomiskt) då laget vi hade var så otroligt bra att en tilltänkt förstacenter hit eller dit inte spelade någon roll.