Att ta sig hem efter matchen

All good things must come to an end, sägs det. Och efter ett par timmar är matchen slut och hur det än har gått måste man lämna arenan och ta sig hemåt. I värsta fall är det över en vecka (vi bortser från pandemin) till nästa match. Adrenalinet är på väg att lämna kroppen och den hockeybubblan man levt i under ett par timmar är plötsligt borta. Dags att åka hem.

På 80-talet spelades ofta Beethovens Ödessymfonin efter match. Endast efter förlusterna, men det kändes väldigt ofta. Sittplatspubliken hade köpt sittdynor för tio kronor styck, och seden var att de skulle kastas in, trots att speakern var noga med att påpeka att dessa skulle bäras ner i foajén. När man själv drog iväg en dyna siktade man alltid på en av bortalagets bästa/värsta spelare. Förhoppningsvis skulle han bli irriterad av en fullträff i ansiktet.

En som verkligen var irriterad var Team Boros målvakt Rolf Ridderwall. Missnöjd med domare, resultat och hela omvärlden, började han hacka sönder sittdynor med sin målvaktsklubba och det blev en hotfull stämning nere på isen för de stackars funktionärerna som skulle samla ihop sittdynorna. Dessa var vita och ganska tjocka och en av symbolerna för en svunnen tid.

Efter Ödessymfonin och sittdynorna gick man ut. Tunneln under E4:an fanns inte, så polisen dirigerade trafiken och publiken. Taktiken att snurra nere i Statoilrondellen (som inte fanns) var inte heller uppfunnen, så det gick inte direkt smidigt. Skellefteåpubliken var inte bekanta med kugghjulsprincipen, så kom man fel kunde man bli stående med bilen orimligt länge.

Chocken när man kom till Umeå för en ångestfest (bortamatch mot Löven) och upptäckte att folk släppte in varannan bil! Men det skulle dröja många år innan vi tog till oss det. Vid förlust kan det hända att folk skiter i det än idag. Allt eftersom det att AIK blev bättre på isen, så skapades en stark relation mellan laget och publiken. Vid segrar i viktiga matcher kunde det leda till att klacken ropade in laget igen och våra hjältar åkte in i underställ och man älskade dem ännu mer. I takt med att vi blev ännu bättre förstod spelarna att det gällde att vinna säsongens sista match, så efter matchen-hyllningarna dog ut i väntan på att vi skulle gå upp.

Det var en liten promenad längs minnenas allé. Nu ska vi titta på hur det ser ut idag efter matcherna (innan corona). Det första som slår oss är hur människor som kommer till match mer än en halvtimme innan nedsläpp, kan ha så infernaliskt bråttom att de måste, oavsett läge i matchen, lämna läktaren några minuter innan matchen är slut. De är alltså beredda att missa ett avgörande skede för att beat the traffic. Vad har de bråttom till egentligen? Förmodligen inget särskilt, utan det är snarare ett tecken på en rätt stressad livsstil.

Mitt i ett powerplay tränger sig människor upp från ståplats eller forcerar sig ut från sittplats. Jag måste krypa till korset och erkänna att det i mina sämre dagar har hänt att jag lämnat ishallen i förväg. I dessa fall har AIK legat under mot ett bottenlag och frustrationen har tagit överhanden. Vid några sådana tillfällen har AIK reducerat och jublet hörs förvånansvärt starkt utanför arenan. Då sprider sig skammen över att man svikit laget och gått hem.

Nuförtiden har spelarna som rutin att tacka publiken efter match och då kan jag tycka att publiken bör stanna för att tacka spelarna. Relationen oss emellan är viktig och det måste bjudas till från båda håll. Men, som sagt, att hinna hem fem minuter tidigare verkar vara det viktigaste som finns för vissa. Sen är det ju skillnad på vinst och förlust. Man mår sämre efter en förlust, än hur bra man mår efter en vinst och då kan det vara svårt att ta sig samman och klappa i händerna åt de som svikit mig så, genom att förlora.

Några som inte har bråttom hem är efter matchen-drickarna. Fina pengar till AIK och skön social samvaro, alternativt vissa alkoholproblem. Att stanna kvar efter en helgmatch, och särskilt vid seger, känns befogat, men att tisdag efter tisdag dra ett par bira efter match känns främmande.

Och det är ju så att när matchen är slut och man har hyllat hjältarna så vill man hem snabbt. Att då ha en bekant som bara måste gå på toa kan vara oerhört stressande. Plötsligt står man där och har exakt samma mentalitet som de som dragit efter 17.20. Man måste bara hem och det ska ske NU. Förmodligen kostar det där toalettbesöket max tre minuter och tiotalet extra bilar framför sig.

AIK har listat ut vårt gå hem-mönster och stänger kioskerna i andra paus. De går förmodligen back på kioskpersonalens löner kontra publikens godis- och kaffesug efter slutsignalen. Dock är personalen i barerna kvar.

Väl ute från arenan händer det att man chockas av att det plötsligt snöar och bilen kommer att vara kallare än kall. Alla står alltid på, i princip, samma plats vecka efter vecka, år efter år. Ett klart charmigt beteende. Småjoggningen genom snön medan man hör kommentarer och analyser från andra fans, som man oftast inte alls håller med om. Men, men. De betalar också in sig.

Även här är det skillnad på om det blivit vinst och förlust. Vid vinst kan man ha överseende med vad som helst och samtidigt är det väl vid förlust som de mest irriterande utspelen sker. Bilen är svinkall. Har man lite rutin behöver man inte oroa sig för en parkeringsbot, men det händer att man ser bilar vars ägare kommer att svära efter matchen. 

Kugghjulsprincipen sitter numera klockrent och det löper på ganska bra. Vid vinst är Radiosporten på. Vid förlust är det tyst i bilen. Vid vinst spelar det ingen roll om någon tränger sig. Vid förlust är en prejning inte långt borta. Vid vinst är man ganska uppumpad när man kommer hem. Vid förlust är man tyst. Vid vinst googlar man vilt och suger in allt från den här omgången. Vid förlust får internet vänta ett par dagar.

Man förundras över människor som kör Jägarvägen MOT övrig trafik. Är de inte hemma och ser hockey? Vet de inte att det är match? Eller, förresten, de ska säkert hämta någon som varit på matchen. Det kan också vara så att de har sett matchen hemma hos en bekant och nu är på väg hem till villan på Mossgatan. För det finns väl inga människor i Skellefteå som inte bygger hela sitt liv kring hockeyn??

Sammanfattningsvis har även färden hem blivit proffsigare och mer välkammad än vad den var för 20-30 år sedan. Man är inte lika förbannad efter förlust och inte heller riktigt lika glad efter vinst. Människor är snälla och välpolerade i trafiken. Eller är det så att de som tidigare levde rövare på väg hem sitter kvar i baren?