AIK och politik

”Idrott och politik hör inte ihop”, är ett klassiskt utspel från personer, klubbar och nationer som inte vill/vågar ta ställning i viktiga frågor. Så säger vissa. Den andra falangen anser att idrotten är en perfekt arena för att just ta politisk ställning. Protesten på prispallen i OS 1968 är ett bra exempel. Hela OS 1936 är ett exempel på när politiker utnyttjade idrotten för sin egen agenda. 

Riktigt på den nivån kommer vi inte att lägga det här inlägget. Ingen motsvarighet till vare sig John Carlos och Tommie Smith eller Adolf Hitler finns när man gräver i AIK:s historia. Snarare är väl nidbilden av de flesta hockeyspelarna inte är det minsta politiskt intresserade och knappast tar sig iväg till vallokalerna och röstar när det är dags för det.

Det kan vara ett känsligt område att spekulera i vilket parti man röstar på och det är näst intill förbjudet att ställa den frågan till någon, men i slutet av inlägget kommer vi att spekulera vilt kring vilka partier vissa spelare i AIK röstar på. Rena spekulationer alltså och inga fakta. Glimten i ögat måste man få ha.

Anledningen till att det här inlägget tillkom var en bisats i inlägget som handlade om AIK:s trupp som gick upp, 2006. Där skrevs det att Jeremiah McCarthy var något så ovanligt som en amerikansk kommunist. Detta möttes av frågetecken bland läsarkommentarerna, och folk ville veta mer. Men att ägna ett helt inlägg åt Jeremiahs Kuba-dröm kändes lite tunt, så vi har valt att hitta några fler AIK-relaterade politiska vinklar. Och eftersom politik är ett laddat ämne, upprepar vi återigen att detta är skrivet med glimten i ögat.

Rivaliteten i Kiruna

Det här är ett ämne som redan är avhandlat, men det går inte att skriva ett inlägg utan att nämna att derbystriderna mellan Kiruna AIF och IFK Kiruna egentligen var politiska strider mellan arbetare och tjänstemän. Mitt i skottelden stod blivande AIK-spelare som Mättää, Krekula, Hadelöv och Alavaara. 

Pea Israelssons MUF-karriär

Innan Israelsson började arbeta för Skellefteå AIK var han aktiv i Moderaternas ungdomsförbund. Idag känns Pea som något av en politisk hybrid med ekonomin som sin främsta gren, men han har även ett allt större fokus på mänskliga värden. Men innerst inne är han nog rightare.

Protesten mot bristen på ishallar

I slutet av 80-talet var det rejäl brist på ishallar i kommunen. Skellefteå AIK:s alla pojklag samlades inne i centrum för att protestera mot detta. Kommunalrådet Lorentz Andersson fick hård kritik och längst fram bland protestanterna stod blivande a-lagsspelaren Christofer Abrahamsson med ett plakat med texten ”Lorentz bli ball. Bygg oss en hall.”.

Jeremiah McCarthy

McCarthy var som sagt uttalad kommunist. ”USA:s regering stjäl andra länders naturtillgångar och gör länderna fattigare och amerikanska affärsmän rikare.” Inget klassiskt land of the free-uttalande. Istället berättade han under sin tid i Skellefteå om sin fascination för Fidel Castro och att drömresan skulle gå till Kuba. ”Många är förvånade över att det finns amerikaner som har ett intelligent och genomtänkt perspektiv på USA:s politik.”

Johan Forsbergs twittrande

Vi väljer att kategorisera Forsberg under rubriken ”människor som strävar hårt efter att vara politiskt korrekta”. Det är feminism och kultur till vänster och vänster, men... Ja, in och läs själva och gör en egen bedömning. 

Nilimaas Twitterkonto 

En ishockeyspelare med åsikter är Mattias Nilimaa. Han står definitivt till vänster på den politiska skalan och en väldigt rolig tweet var en fråga till ovan nämnde Johan Forsberg; ”Stämmer det att du har trashtalkat genom att säga att ”Du tekar som en Moderat?”.” Ett annat politiskt utspel var när han erkände att han hejade på Sovjet. ”Jag var nog rätt ensam att heja på Sovjet. Även när de mötte Sverige.”

Peter Helander i riksdagen

Fast inte hockeyspelaren. Däremot är Peter Helander namnet på en centerpartistisk riksdagsman. Det finns alltså både en back och en center vid namn Peter Helander.

Vi avslutar med vilken spelare genom tiderna som vi tror är troligast att rösta på respektive riksdagsparti. Ibland bjuder vi på en motivering, ibland inte.

Vänsterpartiet: Jonathan Pudas

Pudas får hävda att han IFK:are (tjänstemannalaget i Kiruna)  hur mycket han vill, men det osar arbetarklass om Jonathan. Hårt arbete, moral och rättvisa är ledord för honom.

Socialdemokraterna: Pär Mikaelsson 

Byske är ett starkt rött fäste och Mikaelsson är en lagspelare ut i fingerspetsarna. Man ska göra rätt för sig och det är något som Pär Mikaelsson alltid gjorde.

Miljöpartiet: Gabriel Karlsson 

Centerpartiet: Roland Stoltz

Vi tänker att det är inte för inte att Stoltz kallas för ”Grävskopan”. Och bönder använder grävskopor.

Liberalerna: Fredrik Näsvall

”Liberalismens ideologi grundar sig i individens (Näsvall) rätt till frihet och motsätter sig statlig (Taavola) inblandning.”

Kristdemokraterna: Emil Pettersson

Moderaterna: Dick Burlin

Hela Dicks look bara osar business man och eftersom detta är ett inlägg där vi arbetar med stereotyper och Burlin passar in i mallen för en högerorienterad person.

Sverigedemokraterna: Alexander Urbom

Känsligt ämne, trots 15-20% av rösterna. Valet av Urbom handlar enbart om hans väldigt nordeuropeiska utseende.

Som en liten bonus bjuder vi också på två kandidater till de amerikanska partierna, nu i dessa valtider.

Demokraterna: Terry Broadhurst 

Republikanerna: Mike Dunham