1986: Randy Heath
1987: Kari Jalonen
1988: Jeff Hällegard
1989: Pekka Järvelä
Skellefteå AIK hade lagt sig till med vanan att krydda den lokalbaserade truppen med ett stort namn på forwardssidan. En poängmakare. Målskytt. Förhoppningsvis en ledande spelare och en stjärna. Bortse från hur det gick för ovanstående spelare. Poängen är att det, de senaste säsongerna, kommit ett NAMN.
Trupperna var mer statiska då och AIK fyllde på underifrån (Hans Hjalmar, Niklas Brännström och Dick Burlin) och värvade lokalt (Dick Andersson, Glenn Hedman och Leif Johansson). Men, som sagt, varje säsong hämtades det in en tilltänkt toppforward. 1990 åkte vi ur Elitserien och att värva en Heath eller Jalonen var otänkbart, men visst siktade vi på att gå upp direkt?
Många ledande spelare slutade. De hade varit med länge och orkade inte uppbåda kraft för ännu en säsong under press i division ett. Som vi tidigare skrivit ställde alla upp 1985, men det var jobbigt att år efter år bara spela för att överleva. Forsman och Stenlund slutade. Lundmark, Lundström och Lindståhl blev kvar i Elitserien. Finländarna drog.
Så det fanns platser i truppen att fylla. Mestadels flyttades juniorer upp, då ekonomi och status inte tillät så mycket mer. Men en riktig målskytt måste in. Silly season existerade knappt, utan plötsligt fick man veta via Norran att AIK hade gjort klart med en ny spelare. Och en dag kom beskedet vi väntat på. ”Skellefteå värvar måltjuv”, var rubriken.
Det fanns inga särskilda namn att fantisera om, men nog hade man hoppats på ett mer spektakulärt namn. Johan Seth? IK Tälje?? Var hade vi hamnat? Seth hade producerat 19 mål på 32 matcher i division ett östra och Allsvenskan föregående säsong, och det är naturligtvis inte fy skam. Men det här var alltså mannen som skulle skjuta oss tillbaka.
Man kan förstås argumentera för att Kent Norberg var vårt spetsnyförvärv, men då ser man endast till utfallet och inte till förväntningarna när det begav sig. Nubben hade gjort 5 mål på 48 matcher för Modo under de två senaste säsongerna och var inte direkt glödhet på marknaden. Vi nekar inte till att Norberg var ett otroligt lyckat förvärv, men innan säsongen drog igång var förväntningarna betydligt mycket högre på Johan Seth.
Till yrket var han målare och Roger Lindström var inte sen med att använda det i diverse skojiga rubriker. Som supporter var man förtvivlad. Signalerna som sändes ut från SHC var att det här var en lågbudgetsatsning och inget omedelbart återtåg. Symbolen för det var nyförvärvet från IK Tälje, målaren och målskytten Johan Seth.
Billiga poäng att skriva en text när man trettio år senare sitter med facit i hand, kan tyckas. Men det är inte resultatet som är grejen, utan den omedelbara känslan av uppgivenhet som Seth-värvningen gav oss. Division ett eller ej. Vi var ju Skellefteå Hockey Club och det här var en nivå långt under det vi hoppades på.
Hur blev då utfallet? Johan Seth drabbades av skador och gjorde endast 16 matcher (3 mål). Kontraktet var skrivet på två år och det fanns inga pengar att sparka spelare till höger och vänster, så det blev en säsong till. En mer lyckad sådan. 11 mål på 29 matcher och en niondeplats i interna poängligan, just före Ted Söderlund.
Detta räckte dock inte, utan flytten gick till Gnesta i division två, där han vräkte in 36 mål på 33 matcher. En perfekt nivå för Johan Seth och medan han firade triumfer i Gnesta, sjönk hela Skellefteå djupare ner i en kollektiv depression. Inte för att Seth lämnat oss, utan för att vi befann oss långt från hockeyns finrum. Precis som värvningen av snipern Johan Seth hade indikerat.
Kommentarer
Skicka en kommentar