Ny match: Denna gången som ett topplag

Den här texten skrevs egentligen inför den tänkta matchen mot Djurgården, som ställdes in på grund av Corona-misstankar. Därför blir den lite korthuggen, då vi fick ta bort tankarna kring den matchen.

Vi är (snart) tillbaka där vi hör hemma. Det vill säga högst uppe i tabellen. Dubbla segrar mot Färjestad och Linköping, trots underläge mot Cluben. Det är inte första matchen vi vänt den här säsongen, vilket ger både självförtroende och arbetsro. Vinster och poäng är en sak, men lika trevligt är det att vår egen zon knappt behöver spolas. AIK trycker ner motståndarna och surrar som bålgetingar, runt, runt.

Tyvärr med betoning på runt, runt. Vi har svårigheter med att ta oss in på mål och gör inte alls så många mål som vårt massiva spelövertag borde leda till. Men då har vi ju också ett ordentligt sparkapital i spelare som inte har kommit igång. Nu har ju både Lindström, Kiiskinen och Morley spräckt målnollan, och ingen kan ju på allvar vara orolig för Oscar Möller, så målen kommer att trilla in. Otroligt kul att vi återigen har svärdet som vapen, istället för Luleå som fokuserar mest på skölden. I grundserien är det säkert bra, men hur ska de hantera ett tight slutspel?

Berggren, Frödén och Wingerli kör på och det är bara att konstatera att de är ledande spelare, och att den offensiva bredden är finfin. Spetsen är inte lika vass som under guldåren, men vi är på väg någonstans och det känns väldigt spännande att följa den resan. AIK är absolut en guldkandidat, då vi kan räkna med att växa och bli bättre under säsongen. För vem tror att Broberg, Lundberg, Wilsby, Lindström, Möller och Berggren har peakat nu?

Idag är det dags för Rögle på hemmaplan. Ett av seriens topplag och ett lag som vi har haft ganska svårt för under de senaste åren. Det är på väg att skapas en vinnarkultur i Ängelholm och svinen Abbotts har lyft Rögle till nya höjder. För några år sedan hade vi en mångårig svit mot Skånelaget och dessa matcher var knappt ångestframkallande. Det här är en svår hemmamatch och eftersom rädslan är en ständig känsla när det gäller hockey och AIK, så blir vårt tips dessvärre förlust. Grundtipset var att vi skulle slå Djurgården och förlora mot Rögle, och trots förändrade förutsättningar behåller vi vårt tips.

Rögle dansade under många år på en slak lina mellan SHL och Hockeyallsvenskan, för att sedan vara ett givet bottenlag i högsta serien. Men det är nya tider och topplagen växlar mellan säsongerna. Det var inte jättelänge sedan det ansågs helt otänkbart att guldet skulle hamna hos något annat lag än "de fyra stora" (Färjestad, Frölunda, HV71 och Linköping). Nu återfinns de flesta av dessa lagen i botten av tabellen och egentligen är det bara AIK, och motvilligt Luleå och Frölunda, som alltid är i toppen av tabellen.

Snart har det gått en femtedel av serien och vi kommer att ägna resten av det här inlägget åt att dissekera de fyra (Oscar Eriksson har spelat för lite) nyförvärvens insatser så långt. Betyg 1-5.

Arvid Söderblom: 4

Kanske ett för högt betyg någon kan tycka, men vi väger in hur tragiskt det var förra säsongen. Armalis i mål = förlust. Så både kändes det och blev det. Visserligen kan man diskutera Söderbloms insats vid Brynäs 1-0-mål och att något mer mål inte var helt otagbart, men man får inte en panikångestattack vid beskedet av att han ska vakta kassen.

Nollan mot Färjestad, avlastning för Lindvall och en hög utvecklingspotential är tre sköna punkter att bygga vidare på. Han jagar inte upp sig och klappar ihop av en mindre lyckad insats. Exempelvis kändes det inte darrigt då han skulle använda klubban fortsättningsvis mot Brynäs. Det som känns sådär är att han blir sittande i målet och har svårt att ta sig upp från den positionen. Det påverkar mobiliteten och känns särskilt farligt då han hamnar långt inne målet.

Oskar Nilsson: 3

Efter en lite darrig inledning har Nilsson spelat upp sig på slutet. Han märks inte så mycket, vilket väl är ett bra betyg på hans spelartyp. Jag väljer att väga honom mot Patrik Norén, då de har liknande roller, både vad gäller lön och plats i hierarkin. Sammantaget är backsidan tunnare i år, då även Pudas och Berglund har flyttat på sig, så kraven på Nilsson är högre än vad de var på Norén. Oskar Nilsson ÄR en topp sex-back i vårt lag och ska prestera därefter.

Men vad är Oskar Nilsson? Offensiv? Defensiv? Allround? Egentligen har han inte visat något som kan ge oss ett svar på den frågan, och det kanske är definitionen av en allround-back. Senaste matchen fick han lite speltid i powerplay och han sägs ju komma med en offensiv uppsida. På försäsongen vägde han lätt framför det egna målet, men enligt egen utsago börjar benen komma igång efter den tunga försäsongsträningen och med piggare ben han både rörligare och starkare. Just nu känns han stabil och det är vi nöjda med. Så långt.

Jonathan Johnson: 2

Går man in med tanken att han slog poängrekord i Hockeyallsvenskan och förväntar sig att han ska vräka in poäng även i SHL, förstår jag att man vill sätta ett lägre betyg. Mina förväntningar har snarare varit att han ska floppa totalt, eftersom jag misstänkt att han är för temposvag och saknar ordentlig grundträning och med de förväntningarna har det gått helt okej.

Inte för att vinner några närkamper eller är en spelare att luta sig mot, men intentionerna finns där och spelsinnet likaså. Johnson glimtar till bitvis, med finurliga passningar och de gångerna det går som han har tänkt, hamnar han rätt i banan. En smart spelare med offensiva kvaliteter, som kanske är ute på lite för djupt vatten för sitt eget bästa. Men ett vinnande lag har råd att unna sig lyxen av att låta spelare utvecklas över tid och vi hoppas att Johnson kommer att göra det. Betyget är dock närmare ett än tre.

Tyler Morley: 1

Även här ligger mina personliga förväntningar till grund för betyget. Min förhoppning var att han skulle vara en tydlig förstacenter med fin tekningsstatistik och stabilt poängmakande. Hittills har han glimtat till ett par gånger. Skridskoåkningen är rapp och arbetsmoralen är bra. Även hans ben har börjat se piggare ut och vi får kanske räkna in att han inte anslöt förrän i juli.

Men det blir ju ingenting! Jag har lite svårt att förstå att "utlandskedjan" får så goda vitsord. De gör det ju bra som en checkingline, men jag har högre ambitioner än så med både Morley och Kiiskinen. Nu går ju, som sagt, laget starkt och på så sätt finns det ingen anledning att börja mixtra med kedjorna, men i förlängningen måste vi få större utväxling på Morley. Annars riskerar han att bli en ny Tom Pyatt; det ser rätt okej ut, men ingenting händer. Tålamod är säkert ett nyckelord även vad gäller honom.