Leenden vi minns

Idag är det World Smile Day, vilket passar alldeles ypperligt. Forskning säger nämligen att leenden förlänger livet. På en ishockeyarena kan man le av olika anledningar. Man kan, i paus, le kärleksfullt mot sin partner. Man kan hånle åt den tredje Luleå-icingen på en minut. Eller så kan man upptäcka sig själv småleendes åt när Jocke Lindström förnedrar en motståndarback.

Men leendena vi kommer att fokusera på är leenden som levererats av våra spelare. Tillvägagångssättet har varit sådant att vi gått igenom våra trupper, blundat vid varje namn och försökt visualisera hur varje spelare ser ut när han ler. Resultatet blev nio olika leenden. Glädjefyllda, hånfulla, stela och charmiga.

Det hånfulla leendet - Magnus Wernblom 
Vi har tidigare dissikerat Wernbloms hämndleende, riktat mot Osten Bergström, i seriefinalen mot Malmö 2005. Testa själv att le på det viset i drygt tio sekunder. Du kommer garanterat att vakna upp med värk i käkarna. Wernbloms leende var inte äkta som så, utan snarare en demonstration av irritation, hån och hämnd. Kanske det mest klassiska AIK-leendet någonsin.

Fånleendet - Mathis Olimb
Alla har ju en grundmin. Det kan vara ett resting bitch face eller en standardmin, då man hela tiden gapar och på så vis ser lite korkad ut. Mathis Olimb kan naturligtvis inte rå för att livets lotteri gav honom ett konstant småflin, oavsett situation. Men flinet kan vara oerhört provocerande, särskilt i opassande lägen. Till exempel vid en droppassning, i blindo, som leder till ett mål i baken. Då vill man inte se fånleendet när Olimb åker för att byta.

Gubbleendet - Bert-Olav Karlsson
Finns det något mysigare än en smånöjd B-O Karlsson? Tänk er situationen att han avgjort en match på straff i Superallsvenskan och ombeds av Norran att bjuda på ett segerleende. Då kommer B-O att plocka fram ett riktigt gubbleende. Tryggt och lugnt, med tydliga inslag av dubbelhaka. Han har inte bråttom någonstans utan förstår att det är viktigt för de unga journalisterna att få ta en lyckad bild. Bara en morfar som bjuder på en påse Bridgeblandning kan åstadkomma något liknande.

Sköna snubben-leendet - Bud Holloway 
Få spelare har genom åren varit en så uttalad faktor bakom lagsammanhållningen och stämningen i AIK. Bud hade alltid ett leende i bakfickan, utan att det för den skull kändes falskt eller krystat. Han är helt enkelt en skön lirare som är avslappnad och tar livet som det kommer. Alla gillar Bud och man får väl nästan känslan av att Bud gillar alla. Oavsett vad, så innebar googlingen ”Bud Holloway leende”, väldigt många träffar.

Jag gör mål sällan-leendet - Fredrik Lindgren
Det stämmer ju. Fredrik Lindgren är ingen van målskytt, men blir desto lyckligare när det väl händer. Kontrasten mellan den mörka skäggväxten och de vita tänderna ger en extra edge. Men även ögonen glittrar på Fredrik. Det är som att han glömt känslan från gång till gång, och det kanske är tur. Annars skulle han kanske skjuta och gå på mål oftare, vilket inte riktigt är hans grej. Men kolla gärna gamla matcher med Lindgren-mål. Han ser väldigt lycklig ut.

Det stela leendet - Joakim Lindström 
Han kan inte le. Inte alls. Men Jocke är ett superproffs och bjuder till när han förväntas bjuda till. Helst skulle han nog bara vilja spela hockey. Skippa media och hela den biten. Gärna hoppa över familjebilder, då man förväntas plocka fram sitt mest naturliga leende. Men priset han får betala för att vara så bra, är att många vill ta ett foto och intervjua honom. Och Jocke är ett proffs som alltid ställer upp.

Det obekymrade leendet - David Rundblad 
När Rundblad slog igenom fanns det ingenting som kunde stoppa honom. Han strålade av självförtroende och bara älskade livet och hockeyn. Ung, odödlig och inte alls bekymrad över en missad markering framför eget mål. Och varför skulle han vara bekymrad? Det var ju bara att göra två mål framåt istället. Tänk att få känna sig så bara för en dag.

Det misstänkta hånleendet - Jimmie Ericsson 
Likt Mathis Olimb har Jimmie Ericsson ett småleende som grundmin. Åtminstone medan han spelar hockey. Det är inte bara en gång man sett Jimmie ta fart genom mittzonen med ett leende på läpparna.  Det är lätt att missta sig för att han glider fram med ett triumferande smil. Ungefär som att han redan vet att han kommer att ta sig ända in på mål och avgöra matchen. Vilket för all del ofta var sant, men leendet berodde inte på någon vetskap. Det bara fanns där.

Det undertryckta, busiga leendet - Martin Lundberg
Killen som hade imagen att vara hård, tuff och sur, kunde ibland inte dölja hur nöjd han var. Typexemplet är under en Roger Lindström-intervju med honom efter en match. En match som AIK vunnit och Lundberg varit i händelsernas centrum med en fight. Även om rösten var sedvanligt knarrande och orden få, lyckades Martin inte alltid hålla tillbaka hur nöjd han var med att fått slåss lite. Det är härligt med ett leende som man inte vill släppa fram, men som kommer ändå.