Boden: Bohemernas hemvist

Vi stannar ju till ibland och tänker på och hyllar lite mindre lag som genom åren har slussat spelare till Skellefteå AIK. Den här gången har turen kommit till en av våra största rivaler under 90-talet och början på 00-talet; Bodens IK. Att tro att man bara kunde åka till Björkängshallen och hämta in tre poäng, var inte att tänka på.

Nej, tvärtom. Det var under många år en nästan omöjlig uppgift. Profilstarka Boden med namn som Björne Bjurling, Johan Tellström och Jens Näslund var en svår nöt att knäcka. Dessutom uppbackade av Red Storm med sin legendariska banderoll; ”Welcome to the house of pain”. Kallt, otrevligt på läktaren och en motståndare som älskade att knäppa oss på näsan. Det är inte bara en gång som man har åkt hem från Boden med noll poäng.

Så här i efterhand är de osympatiska norrbottningarna ett kärt minne. Vi har ju redan avhandlat ”Senapinen-gate”, men det var långt ifrån enda gången man som bortasupporter känt sig direkt ovälkommen. Skotern kördes till match, det dracks på läktarna och alla andra fördomar. Vid ett tillfälle hamnade jag i närheten av en svårt berusad, äldre man. Han tittade på mig och sa: ”Jag älskar BIK (uttal bick), jag har alltid älskat BIK, jag kommer alltid att älska BIK”.

Passionen fanns där, men även svårmodet och småsintheten. Boden hade definitivt sin charm. I den här miljön har tre blivande AIK-stjärnor fostrats. Tre spelare med skön spelstil och intressant personlighet. Förmodligen de tre största bohemerna som någonsin spelat i Skellefteå AIK. Spelare som satt avtryck, dominerat och till och med skjutit upp oss till Elitserien.

Vi kommer att fördjupa oss ordentligt i dessa tre herrars bakgrund och tid i AIK, men för sakens skull ska vi också lista samtliga spelare som har representerat båda klubbarna. Först lyfter vi fram spelare som hamnat i Boden efter eller under sin juniortid, och som aldrig har spelat a-lagshockey i Skellefteå. (Med risk för att ha missat någon.) Därefter spelarna som spelat seniorhockey både här och där.

Fredrik Bergdahl
Anton Tano
Viktor Sandberg
Oskar Sehlstedt
Jack Sundqvist
Eddie Sundqvist
Linus Styrman
Joakim Lindahl
Linus Lundström
Johan Norberg

Felix Dahlroth
Oskar Nilsson
Mattias Lindström
Victor Edström
Markus Ottosson
Joakim Gunler
Robert Nordberg
Emil Ekblad
Torbjörn Lindberg
David Lundqvist
André Mattsson
Igor Matushkin
Ulf Nilsson
Erik Stålnacke
Ulf Vikgren
Stefan Klockare

Många oerhört tunga namn, men utöver de tre bohemerna finns det ytterligare en spelare som bör få ett extra omnämnande. Det är nämligen så att ingen mindre än Kristoff Kontos! har skrivit kontrakt med Boden till den här säsongen. Inser du inte vem han är, är du inte en fullfjädrad AIK:are. Kanske är du till och med Lövare?! Men nu över till de tre stora.

Du har naturligtvis förstått att det är B-O Karlsson, Fredrik Öberg och Fredrik Näsvall. Men innan vi går vidare i vår historia måste vi stanna till på Globen 1994. Om Ulf Sandström hade gjort mål på straffen, hade någon av våra tre hjältar någonsin kommit till AIK? Detta var nämligen den enda säsongen som Karlsson, Näsvall och Öberg samtidigt spelade för Boden.

Fast den egentliga frågan är väl; hur i hela friden kunde tränare Wikegård välja att skicka fram Ulf Sandström i det utsatta läget, då han hade tre av de mest avslappnade, icke-nervösa hockeyspelarna som någonsin spelat, i sitt lag?? Dessutom magiska straffskyttar. Svaret är förstås att Wikegård bara uppskattar hårt jobbande spelare, och hoppas du att få läsa om sådana i det här inlägget, kan du sluta hoppas.

Bert-Olav Karlsson
Året är 1984. B-O Karlsson ligger i en soffa i uppehållsrummet. Han går i nian och kallas ”Lillen”. Puberteten var tidig och han är bland de längre killarna i klassen. B-O är inte på väg till lektionen. Snusen rinner och han orkar inte stiga upp. Lärarna är lite oroliga över honom. Visst är han både lite charmig och begåvad, men han kommer aldrig att bli någonting. Han är alldeles för lat.

Tjugo år senare frälser han en hel publik i Skellefteå, med en straff mellan benen på Leksands Johan Backlund. Och förmodligen är det just lättjan som gjorde att han kom till AIK. För inte är karriären i paritet med talangen. Året efter skolkandet i nian debuterade B-O i Bodens a-lag och sågs som en jättetalang.

Han öste in poäng och 22 år gammal värvades han till Elitserielaget Södertälje. Men framgångarna uteblev. Likaså när han försökte i Luleå åtta år senare. En grundtränad Karlsson med en fullvärdig inställning hade förmodligen dominerat fullständigt. Förutom en avstickare till tyska andradivisionen, var han i övrigt Boden trogen och har många gånger gjort livet surt för oss.

Ironiskt då att B-O:s käraste hockeyminne skapades just i Skellefteå. För hit kom han i elfte timmen. Konflikt med sin moderförening och planer på att avsluta karriären. Då kom samtalet från Peo Larsson och den sköne snubben Bert-Olav dök upp i Skellefteå, lika otränad som talangfull och gjorde i princip vad han ville på isen.

Egentligen är han motsatsen till vad Boden står för i övrigt. Varm, glad och ganska positiv. En udda karaktär, men ändå den minst udda av våra tre bohemer.

Fredrik Öberg
Med blotta ögat kanske Fredrik Öberg verkar som en helt vanlig kille, men han är mycket mer än så. Några år yngre än B-O, men minst lika bekväm och minst lika talangfull. Öbba debuterade i Bodens a-lag som sjuttonåring och hade en tydligare ambition att ta sig därifrån. Ett försök i Luleå, med otroligt klent resultat. Men då har ju sarg ut och hård backchecking aldrig varit hans grej.

Efter två års sårslickande i Boden blev han både Elitseriespelare och stabil på +30 poäng/säsong. Västerås, Malmö och HV71 var nöjda med honom, men Fredrik Öberg ville ha mer och en Oktoberfest är ju aldrig fel. Eller rättare sagt fyra, för fyra år i Tyskland blev det innan han fick ett uppdrag som han inte kunde motstå. Att skjuta upp Skellefteå i Elitserien.

Och det gjorde han. Efter en hel säsongs skön centerstil, där han bland annat accelererade ifrån Jörgen Hermansson från egen blå, var det just det han gjorde. Bodensaren Fredrik Öberg pricksköt AIK tillbaka till eliten. Vi var tillbaka och han var tillbaka där han hörde hemma. Frågan är om spelare som Karlsson och Öberg kan existera i dagens robothockey? Tveksamt.

Dagen efter firades hjältarna på torget. Öberg gled fram på scenen på en liten kickbike och med svarta solglasögon i sann rockstjärnestil. Backfylleaura de luxe. Hade man fått satsa pengar på vem av spelarna som skulle bjuda på det uppträdandet hade nog ALLA gissat rätt. Inte för att han stått för några skandaler, utan för att han var han. Den sköna snubben.

Det finns ändå några saker som inte skulle hända vem som helst. Snart 40 år gammal busspendlade Öberg till Umeå, eftersom han saknade (saknar?) körkort. Knivskuren av en före detta kvinna, så att karriären kunde ha varit över. Sparkad som tränare från Skellefteå AIK på grund av bristande engagemang? På grund av att livet inte behöver vara så himla allvarligt att man börjar kolla på videor på motståndarna klockan 17.30? Då är ju arbetsdagen slut. Nej, någon working class hero blir aldrig Öbba. Det räcker gott med hero.

Fredrik Näsvall
Om man tycker att Karlsson och Öberg är två lite udda lirare med skön stil, är de båda rätt normala i jämförelse med Fredrik Näsvall. Även han är uppvuxen i Boden, ett år yngre än Fredrik Öberg. Likt de övriga två genomförde han en tveksam gymnasietid på Björknäsgymnasiet. Hockey var det som gällde och i unga år är det de med mest talang som glänser mest. 

Men efter några år sorteras de bort och de som är beredda att träna riktigt hårt är de som ”blir något”. Beroende på hur man ser det är det ju trist att Johan Forsberg blev Elitseriespelare och inte Fredrik Näsvall. För vem av dem som besitter talangen, tvivlar nog ingen på. Och nitton år gammal, när Näsvall debuterade i Boden såg man en potentiell stjärna.

Östersund, CoHL, ECHL, Norge och tillbaka till Boden. Efter ett lyckat år där lockade spel i en större klubb och valet föll på Skellefteå. Succé omedelbart med straffavgöranden mot Löven, viktiga mål, artisteri, men även rykten om ett leverne utanför hockeyn. De flesta har säkert hört rykten om bravader och tok från Fredrik Näsvall.

Vid ett tillfälle saknades han vid samling och Johan Åkerman åkte för att hämta honom i lägenheten på Ängesvägen. Där hittade han Näsvall sittande i sitt badkar utan att känna någon stress. När säsongens sista (betydelselösa) match skulle spelas, kom han inte alls till matchen. Matchen var ju utan betydelse och då fanns det roligare saker att pyssla med.

Men trots vissa tveksamma karaktärsdrag fick han Elitseriekontrakt med Björklöven. Där lyckas ju ingen, och efter en avstickare till Italien återkom Fredrik Näsvall till AIK. Vältränad, motiverad och i sitt livs form. Han skulle ta oss tillbaka. Första säsongen blev magisk och det skrevs till och med en låt om samarbetet med Brett Harkins.

År två och Näsvall hade kört stenhård sommarträning. Då kom smällen. Krocken med fyrkantige Ulf Taavola blev gigantisk och en skarp tillsägelse på en träning räckte för att konstnärssjälen Näsvall skulle få nog. Han lämnade oss och kom aldrig tillbaka. Istället blev det Nordirland, Kina (vän med Riku Varjamo, bara en sådan sak...) och Norge. Fredrik Näsvall är förmodligen en av de mest talangfulla spelarna vi haft, men det var svårt att hitta en balans där alla bitarna fick spelrum.

Håll med om att det är ganska fascinerande att dessa tre egentliga superstjärnorna kommer från Boden och via diverse omvägar hamnade i Skellefteå AIK. På olika sätt har de skrivit sin historia här och kommer alltid att vara ihågkomna för både sitt spel och sin personlighet.