Truppen som gick upp

Till slut gjorde vi det. Efter sexton långa år, där vi för det mesta inte hade skuggan av en chans till avancemang. Där dåliga beslut och allmän oordning nästan satte Sveriges finaste förening i konkurs. Men när man är på botten finns det i alla fall bara en riktning man kan ta sig, och det riktningen är uppåt.

Ett medtodiskt, målmedvetet arbete inleddes. Man gjorde sig av med gamla skelett i garderoben och började försiktigt titta framåt. Både folket och näringslivet hade insett AIK:s betydelse för både bygd och individ och sakta men säkert började en snöboll rulla. Den växte och trots några smällar på vägen fortsatte snöbollen att rulla och växa sig ännu större.

2004-05 var vi framme vid resans mål. Trodde vi, men omständigheter som vi tjatat om genom inläggen gjorde att det inte blev så. Truppbyggena blev starkare och starkare. Intresset ökade och den kraften som vi alla skapade tillsammans gjorde oss ostoppbara. 2005/06 skulle vi bara upp i Elitserien och Peo Larsson satt vid spakarna för truppbygget.

Idag ska vi gå igenom den truppen och konstatera att den nästan var orimligt stark för att vara på allsvensk nivå. Blivande landslagsmän, spelare med långa Elitseriekarriärer framför sig, perfekta rollspelare och toppspelare i Allsvenskan, som kanske inte var tillräckligt bra för Elitserien, men ett perfekt redskap på väg upp.

Då ska vi också komma ihåg att vi tappade spelare till den här säsongen. Mr AIK, Pär Mikaelsson valde ett år för tidigt att tacka för sig. Kroppen höll inte, men det svider hårt att han inte fick uppleva detta. Jörgen Sundqvist och Jimmie Ericsson flyttade till Brynäs och Leksand. Sundqvist gjorde sedan tretton säsonger i Brynäs och förärades med ett C på bröstet. Jimmie Ericsson behöver ingen presentation. Men här följer en presentation av de 24 spelarna som gjorde det och vad som blivit av dem sen.

Andreas Hadelöv 
Den målvakten i SHL som gjort flest matcher, slutspelsmatcher och räddningar av alla målvakter i Elitseriens historia. Kom ny till den här säsongen och gav oss den stabiliteten i mål som vi saknat.

Nicklas Dahlberg 
Den perfekte andremålvakten, som inte gnällde och som var stabil när han fick chansen. Sammanlagt blev det fem Elitseriesäsonger innan han blev målvaktsikon i Frisk Asker, Norge.

Mikael Bohman
Plockades in som tredjemålvakt för säkerhets skull och fick också stå i den sista, betydelselösa matchen mot Rögle. Måste varit en konstig känsla att hyllas på torget.


Johan Åkerman 
Ankaret genom hela resan, som trots att han var 33 år när han lämnade oss, blev landslagsman och VM-spelare, fick tjäna storkovan i KHL och fortfarande har assistrekordet för backar i slutspelet.

Fredrik Lindgren 
Också han fick dra på sig landslagströjan och byggde upp ett rykte om sig att vara den skridskoskickligaste backen i Elitserien. Har gjort flest matcher i AIK:s historia.

Daniel Sondell
Den tredje av backarna från den här årgången som fick spela i Tre Kronor. I alla fall sett till lönen, har Sondell vuxit fram till en toppback i SHL och ligger stabilt på +20 poäng.

Libor Prochazka 
Den 99-faldige tjeckiske landslagsbacken var precis vad backuppsättningen behövde när han anslöt i slutet av säsongen. Inte poäng eller flärd, men en tuff, stabil back.

Per-Anton Lundström 
PAL hade också fått spela i landslaget innan tiden i AIK, men nu spelade han i Italien och var på landningsbanan, trodde man. Men han varvade upp igen och gjorde två Elitseriesäsonger till.

Fredrik Bergquist
Den före detta Lill-Strimma-stipendiaten var en perfekt allsvensk spelare med sin rutin och erfarenhet. Den här typen behövs också, då en trupp behöver hyfsat lågavlönade breddspelare.

Per Helmersson 
Här har vi nästa spelare med liknande kvaliteter. Både Helmersson och Berka följde med upp och gjorde ett år i Elitserien. Och duger man som breddback där, så gör man det i toppen av Allsvenskan.

Jeremiah McCarthy
Den ultrakommunistiske amerikanen skördade större framgångar i Skellefteås uteliv än på isen. Det här är plumpen bland backarna, inte minst med tanke på att han var en importspelare.


Magnus Wernblom 
Lagets kapten och härförare. Man kanske kunde tro att Wernblom skulle vara mätt efter att ha fört upp oss. Istället följde han upp det med att göra 25 mål nästa säsong och 27 i Modo året därefter.

Anders Söderberg 
En fantastisk spelare vid avancemanget och en ännu större spelare under de kommande sex åren. Man trodde att han var en allsvensk toppspelare, men Antos växlade upp och klev in topp 10 i hela Elitseriens poängliga.

Fredrik Öberg
Den förstacentern vi letat efter och Öbbas obekymrade stil var perfekt för oss. Inte en chans att han skulle klappa ihop när det gällde. Var även en toppcenter i Elitserien under de kommande två åren.

Brett Harkins
En saga som kan skrivas i hur många kapitel som helst. Golden Brett kom mer otränad än någonsin, gjorde 34 poäng på 26 matcher, topp tre i laget i +/- och assist till målet som tog oss tillbaka.

Johan Ramstedt
Supertalangen som hade balanserat mellan Elitserien och Allsvenskan fick vara med och föra upp laget i sitt hjärta. Lika fint var det att han gjorde en kanonsäsong i Elitserien året efter och fick visa för sig själv att han kunde.

Daniel Branda
Tungan på vågen. 8 mål på 10 matcher i Kvalserien och Peo Larsson visade utmärkt fingertoppskänsla. Den blyge, lille tjecken återvände sedan hem till vardagen.

Pontus Petterström 
Fjärde mannen i truppen som fick spela landskamper. Tolv SHL-säsonger och en legend i Skellefteå. Tillsammans med Lindgren var han med hela vägen till SM-gulden.

Andreas Falk
Femte landslagsspelaren svek oss omedelbart efter säsongen. Flyttade istället till HV71 och blev svensk mästare där. Nio SHL-säsonger och fyra i DEL i Tyskland.

Fredrik Krekula
Likt Johan Ramstedt fick han bevisa för sig själv och andra att han var en Elitseriespelare då han följde med upp och producerade på samma nivå där som i Allsvenskan.

Andreas Paulsson 
Förmodligen Allsvenskans bäste spelare under flera år, bortsett från AIK:s största stjärnor. Vann interna poängligan 2004/05, men gjorde en sämre säsong sen. En Pålle i sin bästa form hade varit kul att se i Elitserien.

Daniel Welser
Den elfte forwarden av klass vi nämner. Den österrikiske landslagsmannen var lagets tredje bäste målskytt under säsongen och gjorde en habil Elitserieinsats året efter.

Patrik Rönnqvist 
Rönken var en billig lösning, som ekonomiskt sett kompletterade den dyrare spelarna. Egentligen knappast topp 100 forwards i Allsvenskan, men rätt personlighet och han gav verkligen allt.

Alexander Sundqvist 
En ännu billigare spelare som lyftes upp från egna leden. Hans roll var mest att hoppa in och spela vid skador och sjukdomar. Något som Sundqvist skötte helt okej.


Det här inlägget kan tyckas vara lite platt, men syftet med det är att påvisa vilket fantastiskt allsvenskt lag vi hade. Några av spelarna var i slutet av sina karriärer och bidrog med rutin och andra var på väg uppåt i karriären. Kärnan var så pass bra att de allra flesta blev Elitseriespelare och fem blev svenska landslagsmän. Ett stort antal spelare gjorde välavlönade säsonger utomlands och sammanlagt gjorde de 68 säsonger i Elitserien/SHL. En fantastisk grupp som förtjänar att få varsin gata i Skellefteå döpta efter sig.