Micke Renbergs tid hos oss

Den mest meriterade spelaren som någonsin spelat i AIK är utan tvekan Mikael Renberg. 661 NHL-matcher, Legion of doom, VM-guld, Viking award och så vidare. Den som 1992, när han verkligen slog igenom, trodde att han skulle avsluta karriären i Skellefteå AIK hade blivit utskrattad. Likaså om man hade gissat det när vi gick upp 2006 och Renberg var tillbaka i svensk hockey. Och inte var det mer sannolikt i april 2007, när Luleås lagkapten Mikael Renberg hade gjort 50 poäng på 48 matcher i klubben där han utvecklats till en superstjärna.

Ett par månader senare poserade han glatt i AIK-tröjan och var en avskydd man i stora delar av Norrbotten. Hur blev det egentligen så? För att gå till botten med det bör man egentligen inte syna vad som låg bakom flytten till oss, utan man bör ta sig en titt på Renbergs knepiga personlighet. Rätt ska ta mig fan vara rätt.

En före detta AIK-spelare har berättat att Renberg är så snål att han en hel kväll stod vid ölbacken och tog betalt (10kr) för ölen. Detta på en hemmafest hos Micke dit han bjudit in diverse folk. Inte aktuellt att bjuda, trots dollarmiljonerna. När då Micke och Luleå hamnade i clinch kring de pensionsavsatta Obol-pengarna, och Luleå inte ansåg sig ha gjort något fel, fanns det inget annat för rättspatos-Renberg att lämna föreningen som svikit honom så.

Att detta inte främst handlade om pengar, utan snarare principer, visade sig tydligt 2014 när Obol-härvan tog slut (konkurs) och det i slutändan blev så att han förlorade sina miljoner. Då spelade det helt plötsligt inte så stor roll längre. Huvudsaken var att det fick ett avslut. Men tillbaka till 2007. Luleå var ett avslutat kapitel. Men vart skulle Renberg flytta? Utomlands? Det ryktades om Frölunda? Några tokar nämnde Skellefteå AIK som ett alternativ, men så svinig kunde han väl inte vara?!

När North Power och AIK hade sitt årliga efter säsongen-möte, frågade Pea Israelsson hur fansen ställde sig till att ha Micke Renberg i laget i en eller två säsonger. Den vanligtvis så försiktige klubbdirektören la ut en krok som var svår att inte nappa på. Var det verkligen möjligt? Skulle det bli så att världsstjärnan Mikael Renberg skulle komma till oss, bara ett år efter det att vi tog klivet upp?

Vi vet ju hur det blev. AIK landade Mikael Renberg och med ens hade vi passerat Luleå i hierarkin. Inte minst mentalt. Det blev ingen euforisk känsla i Skellefteå. Det här var alldeles för overkligt. På första isträningen i Kopparhallen började det sjunka in. Med Renberg i laget kunde man lite försiktigt snegla på plats 10 i tabellen, eller kanske till och med slutspel? Dessutom kanske de där nordamerikanerna Goren och McDonell var bra.

Som spelare hade ”Mr hairy guy” (Gorens smeknamn på Renberg) passerat zenit och hockeyn som gick snabbare och snabbare, passade inte direkt Renberg, 35 år och +100kg. Hans erfarenhet och ledaregenskaper går dock inte att förringa och han var säkert en minst lika stor faktor i omklädningsrummet som på isen (33 poäng på 41 matcher).

Säsongen i korthet summeras med fyra punkter; 1. Maktfaktorn ”Bergskedjan”, som var en av seriens bästa kedjor. 2. Hattricket mot Brynäs, som gav oss hopp om fornstora Renberg-dagar. 3. De konstanta yxhuggen mot motståndarbackarnas klubbor. Klubborna blev till småflis, men Renberg blev ALDRIG utvisad för slashing. 4. Straffen i kvartsfinal 2 mot HV71. Straffen gick i ribban och vi funderade på vad som hade hänt om den gått in.

Efter säsongen ville Renberg läka sin sargade kropp och avslutade karriären, med ett litet löfte om att göra en säsong till. Han kom mycket riktigt tillbaka, men nu hade tiden kommit ikapp honom och det var smärtsamt att se den en gång så kraftfulle powerforwarden, nu aldrig hinna fram i forecheckingen. Han fick till slut harva på i fjärdekedjan och bidrog egentligen inte med någonting alls, spelmässigt.

I efterhand minns vi nog allra bäst Luleåfansens totala, befogade bitterhet. Det är ju som att Jocke Lindström skulle flytta till Luleå nu. Glädjen över det var egentligen en större företeelse än att Mikael Renberg spelade hockey för oss. För om man jämför med en annan jättevärvning, Magnus Wernblom, så är minnet av honom miljoner gånger starkare.

Wernblom klev garanterat in och var en av grabbarna i gänget direkt, medan Renbergs aura är mindre ”skön lagkamrat”-mässig. Säkert också därför som Renberg aldrig fick en stark ställning bland fansen. Han var aldrig en av oss. Han for FRÅN någonting och inte TILL något. Däremot är det mäktigt att ha haft Norrlands tre mest ur granit huggna hockeyspelare; Magnus Wernblom, Mikael Renberg och Pär Mikaelsson.

Trots en viss kritik mot Renberg och hans tid här, ska vi vara lyckliga över att den skedde. Att trycka till en annan förening, med DERAS främsta vapen var en härlig känsla. Samt njutningen över att ha namnet Mikael Renberg i vår laguppställning. Två år innan hade vi Patrik Rönnqvist på isen. Vi hade onekligen avancerat ett par pinnhål.