Martin Lundbergs uppgång och fall

Om vi börjar från början, så inledde Martin sin karriär i Skellefteå AIK och gick hela den långa vägen, via pojklagen och juniorlagen. De allra flesta spelarna som så småningom blir fullfjädrade a-lagsspelare har ofta öst in poäng under juniortiden. Men inte Martin. Medan Rundblad, Karlsson, Lindberg och Burström dominerade med mål och poäng, nötte Lundberg på med ett laglojal uppoffrande spel. Det gillade vi med Martin.

På 70 J20-matcher presterade Lundberg 35 poäng. Ingen klassisk karriärstart. 104 utvisningsminuter är väl inte heller något särskilt, så sett till siffror var det kanske förvånande att han redan som sjuttonåring fick debutera i vårt representationslag. Uppe i a-laget var han heller ingen typisk junior, som tappade positionsspelet eller började dribbla och chansa. Det gillade vi med Martin.

Bara att få upp en 17-åring! Senast det hände måste ha varit Johan Ramstedt. I alla fall någon som gjorde väsen av sig. Om man nu kan säga att Martin Lundberg gjorde väsen av sig. Han körde snarare på i sin fjärdekedja och tog de minuterna han fick. Det är ju ändå spännande med unga killar, så media gjorde sina försök att prata med den trulige tonåringen. Han verkade mest lite sur och ville därifrån. Det gillade vi med Martin.

På sina tre första säsonger gjorde han sammanlagt 1 mål och 6 assist, men vad jag kan minnas var det ingen som gnällde på honom eller tyckte att han borde lånas ut för att få mer speltid eller vänja sig vid seniorhockeyn. Från första skäret hade han känts som en senior och endast tjugoett år gammal fick han ett A på bröstet. Knappast för att han tog stor plats i omklädningsrummet, utan snarare för sitt sätt att gå i bräschen ute på isen och offra sig för laget. Det gillade vi med Martin.

Att aldrig backa undan, aldrig ta skit. Att kliva in för att skydda sina mindre, mer spelskickliga lagkamrater. Martin Lundberg visste sin roll och han skötte den med stolthet. Fighten mot Marcus Nilson tog han för att backa upp Nisse Burström. Fighten mot Södertälje borta för att backa upp Oscar Lindberg. Med Martin Lundberg går man ut i krig med ett leende. Det gillade vi med Martin.

Han tog sig litegrann media-mässigt, men bara lite. Stoltheten över sina slagsmål lyste igenom. Inte bara för att han skyddat sina lagkamrater, utan även för att det var lite kul att slåss. Sådana gånger sprack imagen han byggt upp. En image som gett honom namnet ”Sur-Martin”, vilket var ett smeknamn fyllt av kärlek. Han brydde sig knappast om vad vi tyckte om honom. Det gillade vi med Martin.

Poängproduktionen ökade så smått, men inte så mycket. 2010/11 gjorde han 11 poäng, vilket var hans poängrekord fram tills det att alla försvann och han blev tvungen att växla upp offensivt. Åren vi vann guld, gjorde han 7 poäng/säsong. Täckte desto fler skott. Dödade desto fler utvisningar. När han och Melker Karlsson gemensamt täcker ett skott i Final 3 mot Luleå är ett av de starkaste guldminnena hos mig. Täcka skott är en konstform. Det gillade vi med Martin.

Visst. Han var underbetald. Många Skellefteå-födda tar en viss hemma-rabatt, men det han var på väg att uppnå finns det inga pengar i världen som kan ge. Han skulle spela i Skellefteå AIK hela sin karriär. Han var 2010-talets Pär Mikaelsson. Han skulle nämnas i samma andetag som Hardy Nilsson. Given blivande lagkapten. Han var på väg att bli en ikon, legend och hjälte. Det älskade vi med Martin.

Han stod snällt kvar på perrongen då de andra drog västerut och österut. Polarna skulle iväg och dra in storkovan. Martin saknade den flärden och kapaciteten som de andra hade. Han stannade kvar. Slog personligt rekord två år i rad med 15 och 21 poäng. Han drog ned på utvisningsminuterna och slutade slåss. Fick spela VM och gjorde två mål. Han hade tydligen mer i sig och chansen kom. Ett tvåvägskontrakt med Chicago Black Hawks. Det unnade vi Martin.

Tiden i USA blev som förväntad. Ingen NHL-chans, det finns för många av hans kaliber i AHL. Men han fick testa något nytt och bo i USA under ett år. Ingen skada skedd. Men nu skulle han hem igen och han ville spela för sitt lag Skellefteå AIK förstås. Skellefteå AIK stod med öppna armar och ville ha tillbaka honom. Vi älskade Martin.

Förhandlingar sker alltid, men om båda parter vill samma sak, bör det ganska enkelt gå att komma överens kan man tycka. AIK höll honom ungefär som samma spelare som tidigare, men saltade lönekuvertet en aning. I den lönebilden la man förmodligen inte in vad detta skulle betyda för fansen och att Martin varit underbetald tidigare. Man tog inte heller hänsyn till det markanta lönelyftet som ett halvdant AHL-äventyr brukar ge. Marknadsmässig lön + lite till. Förhandlingarna drog ut på tiden. Vi började tvivla på Martin.

Martin å sin sida, måste ha en agent som räknar kronor och ören, och ingenting annat. Det är klart att han blev erbjuden mer av Växjö. Säkert mycket mer. Mer än han, spelmässigt, förtjänade. Och Martin gick från att vilja spela i Skellefteå AIK under hela sin karriär till att vilja tjäna så mycket pengar som möjligt under två år. Jag har ingen koll på vare sig det ena eller andra budet, men det rör sig absolut inte om pengar som gör skillnad över en livstid. Jag skriver inte att vi började hata Martin, men åtminstone blev vi fruktansvärt svikna av honom.

Att välja ett annat lag än AIK är inte på något vis okej. Att välja Växjö Lakers är katastrof. Martin Lundberg är (var) ju en genuin människa och hockeyspelare. Svälj stoltheten och flytta hem och bli en legend! Så borde han ha resonerat och Skellefteå AIK borde ha sett värdet i honom och betalat mer. Inte det spelmässiga värdet, utan det andra värdet. Det som inte mäts i lön och pengar.

För de pengarna som landat i fickorna på rena sopor under Micke Lindgrens tid är vidriga att tänka på, när man betänker var Martin Lundberg befinner sig nu och var han befinner sig i våra tankar. Om båda parter vill något, så löser man det. Sedan är det rätt av AIK att aldrig mer höra av sig till honom. Det symboliska värdet han hade, har han inte längre. Nu är han en spelare som vilken som helst, och spelaren Martin Lundberg ger oss ingenting. Nej, det är bara att glömma Martin.

”Om jag fick dubbelt så bra betalt på Coop, skulle jag inte tveka en sekund på att lämna ICA!”
Ett klassiskt, korkat resonemang av någon som inte förstår sig på hockey. Du kommer inte att hyllas kväll efter kväll på Coop. Du kommer inte att få arbetsskjortan upphissas i taket. Du kommer inte att gå och handla där resten av ditt liv och dyrkas av tusentals kunder som minns när du tog betalt 26,90 för ett kilo bananer i kassan. Så hade det blivit för Martin.

Så. Nu glömmer vi Martin.