Målvaktstavlor

Målvakten är halva laget sägs det och särskilt inom ishockeyn är den tesen hyfsat gångbar. Det är väl bara handbollen, av riktiga bollsporter, där det skjuts fler skott under en match. Och skjuts det många skott, som det görs i hockey, är det naturligtvis viktigt att ha en sista utpost som man verkligen kan lita på.

Oftast är det just tilliten, och inte själva målvaktsspelet som darrar, då man har en målvakt utan försvarets riktiga förtroende. Osäkerhet ifall målvakten ska stoppa pucken i rundeln och allmän stirrighet vid returer. Så visst är målvakten viktig. Man vinner heller inte ofta SM-guld utan att ha en riktigt bra målvakt.

I Skellefteå Isstadion har det många gånger dykt upp målvakter (i motståndarlaget) som känts omöjliga att överlista. Både Jiro Nihei, Huddinge och Carl-Johan Klint, Hammarby är på sin höjd hyggliga målvakter, men de har berövat oss på både poäng och glädje, genom att just den kvällen vara helt omutliga.

Det har säkert hänt att målvakter har kommit hit och varit kassa också, men sådant lämnar snabbt hjärnan eftersom det inte är relevant. Motståndarlagets målvakt har garanterat gjort rejäla tavlor, men på rak arm minns jag ingen sådan. Däremot etsar sig våra egna målvakters tavlor sig fast hur lätt som helst. Märkligt att hjärnan fungerar så, men knappast oväntat.

Som rubriken antyder ska vi snacka målvaktstavlor. Det finns några stycken värda att nämna. Även dessa funkar så att man kan småle och mysa åt Dick Anderssons, medan Mantas Armalis tavla fortfarande river upp vissa sår. Jag tror att dessa känslor är synonyma med hur utespelarna känner. Dick förlåter man direkt. Mantas skapar osäkerhet.

Här följer nu ett antal målvaktstavlor som olika AIK-målvakter stått för. Tämligen få. Kanske är det så att man ändå har en förmåga att glömma och gå vidare? Gaber Glavic två matcher, Markus Lundqvists debut och Joacim Erikssons långa sidledsglidningar är ju inga klassiska tavlor, så de lämnar vi därhän. För tillfället.

Dick Andersson
Södertälje borta i slutet av 80-talet. Den negativa spiralen leder oss djupare och djupare ner i helvetet. Vid det är specifika tillfället har AIK släppt in ytterligare ett mål, och Dick Andersson är deppig. Så deppig att han inte är medveten om att spelet är på väg att sättas igång. Och direkt på tekningen efter målet glider pucken mot AIK:s mål igen. Andersson står och sover i helt andra tankar, så pucken glider in bakom en målvakt som inte ens vet att han släpper in ännu ett mål.

Johan Backlund
I det Superallsvenska mötet hemma mot Solna 2003 fick AIK en dålig start. Efter ett uselt uppspel av bortalaget studsade pucken in i vår zon, ett par meter till vänster om Johan Backlunds mål. Backlund beslutade sig för att backa med pucken för att kunna sätta igång spelet. Men just när han tog emot pucken fick han ett felskär och föll bakåt. När han i panik bara försökte rensa bort pucken föll det sig inte bättre än att han bara touchade den i riktning mot det egna målet. Dit åkte Peter Gerhardsson och gjorde karriärens enklaste mål. 0-1 i en jätteviktig match. Vi vann dock matchen med 3-2 efter två mål av Jimmie Ericsson (bland annat ”kanoten”).

Andreas Hadelöv
Läget var akut under slutet av grundserien 2006/2007. Vi halkade närmare och närmare Kvalserieplatserna och hade förlorat den senaste matchen mot Färjestad med 9-0. Dags för ny match mot Frölunda. Hemmaplan och vi måste bara vinna, annars är Kvalserien nära. Dessvärre gör Frölunda omedelbart 0-1, men det är ju bara ett mål så vi knyter nävarna och hoppas på en snabb kvittering. Och vi lyckades skapa ett visst tryck i Frölundas zon. I ren panik slog Niklas Andersson en icingpuck från bakom egen förlängd mållinje. Pucken gick mot AIK:s mål och Hadelöv gick ner i butterfly-position. Dessvärre studsade pucken till på isen och ändrade riktning för honom. Det är inte ofta det görs ett mål från 60 meters håll. Matchen förlorades med 2-8 och vi hamnade i Kvalserien.

Oskar Östlund (bilden)
När Mantas Armalis skada skulle ta ett par månader att läka behövde AIK en ny målvakt som kunde komplettera Gustaf Lindvall. Valet föll på Oskar Östlund, en hyfsat billig lösning men högmotiverad att komma till Skellefteå och ta upp kampen. Han fick chansen i en träningsmatch borta mot Luleå och storspelade fram till det att Oscar Engsund sköt ett löst backhandskott mot Östlunds plockhandske. Han missade pucken helt och målet var ett faktum. Olycksfall i arbetet? Tyvärr hände exakt samma sak nästa gång han fick chansen mot Grenoble i CHL. Lös backhand mot plocken och ett billigt insläpp.

Mantas Armalis 
Det är nu dags att lansera min egenhändigt skrivna hånramsa som går att köra ifall Armalis står i mål mot oss i vinter. Melodi: Cannelloni macaroni (Pudas ramsa).

Vem var nu Mantas Armalis?
Jag trodde han var modell?!
Åh-åh-åh-åh-åh o s v
Han står i måål ikväll.

Tavlan vi ska ta upp känner ni till. Den skedde senaste säsongen hemma mot Brynäs. AIK hade powerplay och när Brynäs rensade åkte Mantas ut för att försöka slå en lång passning till en forward på offensiv blå. Passningen hade aldrig lett till något farligt, så det var en high risk - no reward-situation. Den blev på tok för lös och snappades upp av Johan Alcén. När en målvakt har lämnat sin kasse är målet tomt och även om Armalis kastade sig tillbaka, hade Alcén i princip öppet mål och den sista spiken i Mantas AIK-karriär slogs in.