Målgester

Det finns inget bättre än när AIK gör mål. Speciellt då ett viktigt mål i en viktig match. Det enda som skulle krydda anrättningen ytterligare en liten smula är om det bjuds på en målgest. En bra sådan. Inte en töntig som när hela Bofors kacklande som kycklingar efter ett mål. Nej, lite mer klass än så vill vi allt ha.

Du kanske sitter och tycker att det är allmänt fjantigt med en målgest och att spontan glädje är den enda vägen. Men det finns två aspekter som talar för motsatsen. Dels kommer det en ny generation fans, och barn och ungdomar behöver spelare att identifiera sig med. Hur många, i rätt ålder 1994, hoppade inte som Brolin eller pistolsköt som Kenneth Andersson?

Den andra anledningen till att vi säger ja till målgester är att om Jesper Olofsson hade haft något att bjuda på efter ett mål, säg en Brolin-piruett, så hade han brunnit lite mer. Han hade inte bara åkt mot båset, gravallvarlig. Och vi hade per automatik gillat honom lite mer (kanske). Olofsson är bara ett exempel, men det behövs spelare som sticker ut ur den grå SHL-massan.

Fotbollen ligger långt före, och då syftar jag inte på bildrättigheter och styling framför spegeln. Nej, både vad gäller att bygga sitt varumärke (känsligt område att tassa in på, då vi naturligtvis inte vill ha en Ronaldo-typ, utan laget går alltid först) och bjuda på sig själv med en patenterad målgest. Ni vet hur brasse-Ronaldo vickar på pekfingret och hur Batistuta avfyrar sitt automatvapen efter ett mål. Bara två exempel av många.

Med fokus på AIK:s målgestande genom åren kommer vi först att ge exempel på vanliga, klassiska firanden och knyta dessa till en eller ett par AIK-spelare. Därefter tar vi oss an russinen i kakan och talar om hur nio av våra hjältar agerar efter att ha gjort mål. I två av fallen har det endast skett vid ett tillfälle, men varit av den kalibern att vi aldrig glömmer bort just den målgesten.

Hoppet in i sarg
Det här kräver att målet görs i närheten av kassen, så det är vanligtvis en forward som står för den här typen av målfirande. En annan sak som krävs är ganska hög fart i samband med målet. Annars blir hoppet in i sargen utan egentligt tryck. Det finns två varianter; antingen hoppar man in i sargen ungefär som att man ska tackla någon eller så vänder man sig 180 grader och hoppar in med ryggen först. Det är oerhört ovanligt med ett hopp rakt in med näsan först. Det finns en del AIK:are som firat mål på det här viset, men vi tänker främst på tre stycken. Pierre-Edouard Bellemare, Oscar Möller och Melker Karlsson.

Det tysta, allvarliga 
Inte Jesper Olofsson-apatin, utan betydligt mäktigare än så. Minen bör påminna om Clint Eastwood eller liknande hjälte, då han vet att det är upp till honom att lösa situationen. Det är inte vilken spelare som helst som bär upp det här målfirandet, och det ska vara ett väldigt viktigt skede i matchen för att det ska räknas. Ett 7-1-mål mot Luleå kvalar inte in, då är matchen redan avgjord och det är okej att vara allvarlig. Den som har firat bäst och mest med den allvarliga minen är Lee Goren.

Ett långsamt glid mot ståplats
Det påminner om det förra målfirande, men här utstrålar man att man har kapacitet att bära hela världen på sina axlar. Blicken är, till skillnad från förra exemplet, stint fixerad på läktaren och i just det ögonblicket existerar bara målskytten och fansen. Man vill helst att glidet ska hinna avslutas innan lagkamraterna ansluter. Mästaren av detta målfirandet var Pär Mikaelsson.

Enarmslyftet
Ett skott, ett mål och ett lyft av ena armen. Klubban hålls i armen som lyfts. Greppet nära knoppen på klubban och sedan glider man i en båge, antingen ut mot sarghörnet eller inåt mot lagkamraterna. Det beror på vilka man väljer att fira med. En som förfinade det här under sina år i Skellefteå AIK var Fredrik Krekula. B-O Karlsson använde det också, men han höll mer centralt på klubbskaftet.


Nu hoppar vi över till individuella målgester, även om det finns andra spelare som firat på liknande vis. Vi inleder med två målfiranden som endast skett vid ett tillfälle.

Kanoten
Under en oerhört viktig match mot Solna i Kvalserien 2003, kvitterade Jimmie Ericsson till 2-2 på ett mycket tveksamt sätt. Med dagens videogranskning hade det knappast godkänts då Jimmie forcerade in pucken, trots att den nog var blockerad av Gnagets keeper. Stockholmarna blev, helt riktigt, vansinniga och uppumpad av stämningen avgjorde Jimmie matchen en stund senare. Ni vet alla vilken fart han kan få upp genom mittzonen, och efter att ha gjort vinstmålet bibehöll Ericsson farten, satte sig ner med raka ben längs isen och använde klubban som en paddel, och målgesten "kanoten" var född.

Peken på motståndarfans
Timrå var på dekis och vi var riktigt bra, och publiken hade kanske redan gett upp matchen på förhand. Hur som helst var det glest, mycket glest bakom ena målet. Så när Mikko Lehtonen hade trampat runt sin back på vänstersidan och gjort mål, var han sugen på att håna någon. Den enda som fanns att tillgå var en sjuåring med Timråmössa. Lehtonen skonade inte pojken, utan pekade på grabben med pekfingret och allvarlig, hånfull min.

Pilbågen
När Viktor Arvidsson gjorde riktigt viktiga mål accelererade han runt målet, släpade vänsterknäet i isen, böjde höger ben i 90 grader och avfyrade en fiktiv pilbåge. Ett praktexempel på en egen målgest, som byggde upp Arvidsson ytterligare ett snäpp. Extra kul för publiken på bortre sidan av läktaren att få fira tillsammans med en spelare, då han hade en tendens att göra sin hetaste mål inför ståplatspubliken, men Arvidssons fart var så hög att avlossandet av pilbågen oftast skedde ett par zoner bort.

Honnören
Det hände inte jätteofta, men när Marko Kivenmäki gjorde mål åkte vänsterhandsken av och blicken fästes vid valfri sittplatssektion. Det finns olika fingersättningar på en honnör. Kivenmäkis variant bestod av två fingrar mot tinningen och en lite spretig tumme. Om minnet är på min sida ingick också tätt sammanförda ben.

Knäglidet
Yared Hagos hade en liknande variant, men av naturliga skäl fick han inte upp samma fart som Viktor Arvidsson. Själva benpositioneringen var den samma, men istället för att skjuta pil bjöd Hagos på ett tyst vrål och avslutade oftast med att glida runt 180 grader och på så vis ha ansiktet mot tillskyndande lagkompisar. Oscar Möller har också en variant av detta efter mycket viktiga mål.

Visht
Vi nämnde målgesten under intervjun med Mats Lundström, men gick inte närmare in på vad den innebär. Ursprungligen var det en gest från världstennisen, och Lundström tipsades om den av Joakim Nyström och Mats Wilander. Det går till så att man tar av sig ena handsken, pekar mot sig själv med handens samtliga fingrar med handflatan nedåt. Helst ska handen vara spänd för bästa effekt.

Att falla på knä
Många spelare har använt sig av den tämligen enkla målgesten. Vi minns Kimmo Koskenkorvas avgörande mål mot Linköping exempelvis. Dock är det inte honom vi förknippar med det mest, utan det är supermänniskan Erik Forssell. Oftast mot Luleå, och alltid i avgörande lägen. Forssell faller på knä, nästan i slow motion och den vanligtvis filbunkslugne Forssell firar med ett undertryckt skrik av lycka.

Snabba armar upp i luften
Förmodligen är det den mest populära och naturliga målgesten. Jag gissar att många av er som läser har använt er av den, oavsett om det handlar om egen idrott, TV-tittande eller sällskapsspel. Men ingen höjer armarna lika snabbt som Magnus Wernblom gjorde. I ett VM i höja armarna snabbast efter ett mål, skulle han vara ohotad etta. Ett tecken på hur glad han blev av att just göra mål.

Jocke Lindström
När det är viktigt läge plockar Lindström fram det lilla extra, vad gäller målfirande alltså. Han pumpar en gång med ena handen lite högre än midjehöjd. Det unika med detta är att han behärskar detta firande med både höger och vänster hand, med klubba och utan klubba. När Jocke fist-pumpar är det något alldeles extra. Han har också en annan typ av firande, när han gör mål från blålinjen. Då förvandlas den vanligtvis så reserverade nummer 10, till en människa som vill ta hela laget i sin famn. Armarna förlängs ut från kroppen och han är mån om att alla ska få vara med. Detta sker ganska långsamt med blicken växlande från höger och vänster.