Jimmies resa som spelare och människa

2002 flyttade Jimmie Ericsson tillbaka till Skellefteå. Staden där han såg dagens ljus, men bara blev kvar ett år eftersom pappa Sven flyttade söderut för hockeyns skull. Men 21 år senare var han alltså tillbaka. Redan 1999 skrev Norrans Lasse Pettersson en silly season-artikel med rubriken "Kan Jimmy Eriksson vara något för AIK?".

Jimmie som då spelade i Södertälje berättade att den norra serien verkar ha renare spel, men han trodde också att SSK har ett bättre lag med fler spelare som är Elitseriemässiga än AIK. Pettersson avslutar artikeln med att fråga Jimmie: "Så du kan tänka dig att spela i Skellefteå?". "Det skulle vara intressant", lyder svaret.

Det dröjde som bekant tre år innan den drömmen blev verklighet och visst var han intressant. Stor, stark och nästan ostoppbar då han fick upp farten genom mittzonen. Jimmie spelade center och varje match tänkte man att idag blir matchen då Ericsson visar vad han verkligen kan. Det hände absolut att han glimtade till och visade sin talang, men det fanns ju så mycket mer!

En lagkamrat från den tiden avslöjar att Jimmie var mycket frustrerad över att han inte fick ut vad han hade i sig. AIK var ett topplag och Jimmies poängproduktion ökade från år till år. 17-25-37 var siffrorna från hans tre första säsonger. Ändå var vi inte riktigt nöjda. Ryktet sa att han var lat och inte riktigt gav järnet på träningarna. Framförallt under den tråkiga försäsongen.

Det fanns Elitserieanbud, men Jimmie ville spela i Elitserien med AIK. Inte ens det klassiska ropet från en supporter efter Leksands-debaclet 2004; "Så jävla dåligt, Jimmie", gjorde att han lämnade oss. Till slut blev dock locktonerna för starka och just Leksand utlovande en plats i en toppkedja och en bra lön. Vi hade just misslyckats igen och 25 år gamle Jimmie Ericsson ansåg att han var tvungen att ta chansen.

Det blev ingen succé i Leksand och samma kväll som vi tog oss tillbaka, tröstmålade Jimmie i Leksands förlustmatch mot Malmö. Leksand åkte ut, AIK gick upp och Jimmie hade ett år kvar på kontraktet. Men kontrakt är till för att brytas och i början av maj 2006 stod det klart att Ericsson var tillbaka i svartgult. Peo Larsson sa att det alltid finns en plats för Jimmie och man såg honom som en man för en tredjekedja, som bäst.

När man ser bilder från vår första Elitseriesäsong ser Jimmie fortfarande väldigt ung ut, trots att han fyllde 27 år. Men någonting hände det året. Magnus Wernblom var lagkapten och när Jimmie så småningom tog över den sysslan, hade han tagit till sig mycket av Werners ledaregenskaper. I takt med att antalet utvisningsminuter minskade, ökade poängproduktionen. Jimmie Ericsson var på väg att bli en ledande spelare.

Samtidigt erkände han mellan raderna att han inte riktigt gett allt på försäsongerna. Det var roligt att träna på is, men nu växlade han upp och på väg mot 30, gick han från talang till ett fullblodsproffs. Han hade alltid gett allt för laget, men nu var han bättre tränad, klokare och kanske framför allt anade han vad som komma skulle. AIK var ett lag som figurerade i guldsnacket och som den vinnare han är, och alltid har varit, var han beredd att göra allt och lite till.

2010 fick han ett A på bröstet, spelade sin första av sex VM-turneringar och gick från att han gjort 19 poäng som bäst under en säsong, till att stadigt ligga runt 30 poäng. Poäng är givetvis viktigt och Jimmie har haft en tendens att göra viktiga sådana. Drygt 20% av alla hans SHL-mål har varit game winning goals, men ändå är det inte det vi minns honom bäst för.

Förmågan att vara bäst när det gäller, att ta stryk framför mål så att andra ska få mer utrymme, förmågan att göra andra spelare bättre och ledaregenskaperna är Jimmie Ericssons främsta signum. Även om han inte var den som gjorde mest poäng, är han den enskilt överlägset viktigaste spelaren under våra gyllene år. Från den dagen han fick ett C på bröstet var vi Sveriges bästa lag under många säsonger.

Vi har tidigare gått igenom hur en bra kapten ska vara och fick fram tre kriterier. Han ska vara en ledande spelare, en kulturbärare och även vara ett bra ansikte utåt. Jimmie passar väl in på alla kriterierna och hans karisma gjorde att han till och med blev SHL:s ansikte utåt och ledde till ett C även i Tre Kronor.

Han fick göra något unikt när han lyfte SM-bucklan två år i följd, men ändå kände han noll mättnadskänsla. Fram till den dagen då karriären fick ett abrupt slut, så var han den som drev skutan framåt genom sitt sätt att vara. Det sättet ledde till en plats bland NHL-spelarna i OS 2014. Det ledde till en vinst i Gagarin Cup efter att SKA St Petersburg vände 0-3 i matcher. Men framförallt ledde det till en status i Skellefteå som odödlig. Alla älskar Jimmie Ericsson och ska du bara gå på en hemmamatch nästa vinter, är det när Jimmie ska avtackas för sin karriär.