Flopplaget genom tiderna

Definitionen av att floppa bör vara att man inte lever upp till förväntningarna som folk har. Det bör också vara rätt höga förväntningar för att det ska kunna anses vara en riktig flopp. Niklas Strandberg eller Pontus Widerström kan aldrig floppa, utan snarare endast överraska positivt. Kanske borde det här inlägget handla om positiva överraskningar, men av någon anledning är det både tråkigare att skriva om och att läsa om.

Istället ska vi ägna oss åt ett visst lidande. Vi ska minnas tillbaka på ett antal spelare som kom hit med en potentiell hjältegloria, men åkte härifrån som besvikelser. Floppar. I de spelarna hade vi investerat mycket hopp och förväntan, men de svek oss grundligt. Det behöver inte alls vara dåliga spelare, men i AIK-tröjan blev de ingen hit.

Det är givetvis ett subjektivt tyckande, beroende på vilka förväntningar man hade på spelaren i fråga. Just när det började vända runt millennieskiftet var man så svältfödd att man lurade sig att tro att nästan varenda spelare som kom hit var en fullfjädrad Elitseriespelare och förväntningarna då var enorma. Av den anledningen finns varken Pål Johnsen eller Marko Kivenmäki med i vårt flopplag. Mina förväntningar på dem var orimliga. Därmed inte sagt att de lyckades bra i AIK.

En annan parameter är lönen. Nu vet jag att det finns tokstollar där ute som hävdar att det är omöjligt att veta hur mycket spelarna tjänar, och ska man gå på den exakta lönen är det ju så, men att placera in dem i ett ungefärligt lönefack är ingen omöjlig uppgift. Klart att Jan Novak tjänade flerdubbelt så mycket som Jonas Lennartsson.

 Vi kommer nu att presentera flopplaget genom tiderna. Två målvakter, sju backar och tretton forwards (inga bubblare, vi tar ställning) som vi hade betydligt större förväntningar på. Det tål att understrykas att det finns olika sätt att floppa på. Spelmässigt, naturligtvis. Men även genom att sprida dålig stämning eller genom att själv bidra till hypen av sig själv, genom kaxiga uttalanden.

Målvakter:

Henrik Karlsson 
När Joacim Eriksson trodde att han skulle kunna spela in sig i NHL öppnades en målvaktsplats i truppen. In kom kanske den mest spännande målvakten vi någonsin värvat (Dunham var aldrig vår); Henrik Karlsson. Meriter från landslaget, NHL och en tidigare toppsäsong i Färjestad bakom sig. Lönekuvert därefter. Och Karlsson lyckades statistiskt bra i AIK. Han hade aldrig haft ett lägre GAA och räddningsprocenten var också mycket bra.

Ändå fick han lämna laget, och det berodde uppenbarligen inte på det spelmässiga. Däremot skvallrade kroppsspråket om att det här inte var så himla kul. Ryktet sa att han inte var så intresserad av att ge allt på träningarna heller. Och varför skulle han? I sin egen värld var han ju Guds gåva till Skellefteå AIK. Så egentligen är det Henrik Karlssons tvivelaktiga personlighet som gör honom till en besvikelse.

Mantas Armalis 
Efter en brokig karriär slog Armalis igenom med dunder och brak i Djurgården 2015/16. Något som först gav honom chansen att spela i Nordamerika och sedan i KHL. När det stod klart att han var klar för Skellefteå AIK var det först och främst det framgångsrika året i SHL som man fokuserade på. Visserligen hade han bara spelat 12 matcher i Riga, men den skadan skulle han vara kvitt.

En spelare som kommer direkt från KHL spelar inte för kaffepengar och vi känner ju till att marknadsvärdet på ”utlandssvenskar” gärna stiger, oavsett hur det gått under åren i andra ligor. Hur det sedan gick för Armalis är vi smärtsamt medvetna om. Skador, ett sargat självförtroende och en alldeles för låg lägstanivå gör att han tar plats i laget som ingen vill representera; flopplaget.


Backar:

Jan Novak
När Åkerman försvann var det högsta prio att försöka komma så nära som möjligt att ersätta honom. Först kom Richard Lintner, som gjorde det okej med 29 poäng vår första Elitseriesäsong. När han lämnade ställdes siktet in på en ny ”quarterback”. Juuso Hietanen tackade nej under spektakulära former och näste man på listan var Jan Novak.

Han hade aldrig lämnat Tjeckien, förutom året innan AIK, då han testade KHL-spel i Ak Bars Kazan. Det blev ingen succé, men bra poängproduktion i övrigt och 37 landskamper och VM-spel borde innebära att han skulle vara vår främsta back. Dessvärre var han vår sämsta back och 10 matcher och 1 poäng (skott i plexit som gav tursam retur) senare satt han på Finlandsfärjan till Kärpät.

Jason McBain
Det är klart att ni kan den här historien. Harkins och McBain representerade AIK:s nya värvningsstrategi. En stjärna per lagdel som verkligen skulle göra skillnad. Gubbansiktade McBain var inte klappkass, men någon skillnad gjorde han inte. Han var, som tidigare skrivits, en habil allsvensk back.

Tittar man bakåt, på hans siffror från tidigare säsonger var de uppskruvade förväntningarna ganska befogade. Några chanser i NHL, bra poängskörd i AHL och ett par år i Tyskland där han hunnit acklimatisera sig till de europeiska rinkarna och livet utanför USA. Runt jul var äventyret över och NP samlades på Falmark och sjöng Jason McBain TO USA.

Marc Busenburg 
Importerna har alltid ögonen på sig, och är också ordentligt representerade i flopplaget. Inte så konstigt med tanke på att vi supportrar räknar med att de ska vara något extra och i de flesta fallen följer en hög lön. Busenburg hade nog inte det fetaste lönekuvertet, men det var tredje gången gillt att gå upp för AIK, och de nya som kom in borde vara minst ett snäpp bättre än de som inte blev kvar.

Fast man kan verkligen ifrågasätta scoutingen gällande den här värvningen. Busenburg hade pendlat mellan AHL och lägre rankade ligor utan att göra varken poäng eller avtryck. Och någon defensivt utpräglad back var han inte heller. Anledningen till att han överhuvudtaget tar plats här, beror på han kom det året som vi absolut inte fick misslyckas med värvningarna. Avslutade säsongen i Borås i Division ett.

Jan-Axel Alavaara 
Vår tilltänkte ledare i försvaret hängde inte med i tempot från första sekund. Från att ha varit främst en defensiv back hade Janne utvecklat sitt offensiva spel under åren i Tyskland och Schweiz. Och att få in en rutinerad spelare som kan bidra över hela banan är ju aldrig fel! Med ett poängsnitt på över 30 poäng/säsong, under de senaste tre säsongerna var förhoppningarna stora.

Men i varje karriär blir man till slut ifrånsprungen av tiden och på hösten 2011 var det Jan-Axel Alavaaras tur att bita i det sura äpplet. Det kryllade dessutom av juniorer som sköt hårdare, åkte snabbare och förmodligen också brann mer. 38 matcher höll han/vi ut, sedan ”enades båda parterna om att bryta kontraktet”.

Alexander Urbom 
Jagad av hela SHL valde Urbom att svika Djurgården och skriva på för topplaget Skellefteå, som den här säsongen skulle komma att nå sin sjätte raka final. Lyckan över att ha fått in en defensiv backpjäs, som dessutom var rörlig för sin storlek var stor och dessutom på ett treårskontrakt. Säkert ett väldigt dyrt kontrakt, men det var en spelartyp som saknades.

Ser man bara till siffrorna från Urboms enda säsong här, så är de hel rimliga. 0+6, 75 utvisningsminuter och plus 5 i plusminus. Hur det såg ut på isen är en annan sak och efter säsongen kom AIK överens med Djurgården om att låna ut Urbom. Hur stor del av lönen som vi betalade står inte klart, men vi gjorde garanterat en miljonförlust på den blonde stekaren.

Kyle Cumiskey 
Han kom skadad, han åkte härifrån skadad och medan han var på plats i Skellefteå var han också skadad. Oklart hur mycket Kyle och hans crew kände till skadans grad, men han sägs ha varit väldigt nöjd över sin sign on-bonus. Året innan spolierades också på grund av skador och vi hoppas att det var sista gången AIK tog sig an ett fysiskt renoveringsobjekt.

Cumiskey deltog visserligen i 12 matcher och gjorde 4 poäng, men för någon med skridskoåkningen som sitt främsta attribut, syntes det att han inte kunde göra sig själv rättvisa. Visst floppade han rent spelmässigt, men det stora sveket består i nonchalansen att undhålla information till sin arbetsgivare. Information värt miljoner.

Morgan Ellis 
En augustidag 2017 slog jag mig ner i C-hallen för att specialstudera Ellis på en träning. Jag måste säga att jag gillade vad jag såg. Auran osade pondus och han var relativt rörlig också. Addera ingrediensen rightare med rykte om sig att ha ett stenhårt skott, och jag var hooked. Någon månad senare insåg jag att det här aldrig skulle funka.

Ellis var inte tillräckligt bra. Trots den helhjärtade scoutingen från Micke Lindgren och trots lovorden från Bud Holloway. Han var en aning för långsam. Han var inte tillräckligt elak. Det fina skottet hann han nästan aldrig avlossa. Självförtroendet sjönk i takt med dåliga uppspel och taskigt positionsspel. Det var ingen sorgens dag då Färjestad tog över kontraktet och dessutom gav han oss kvartsfinalen genom ett otroligt dumt matchstraff.


Forwards:

Petr Tenkrat
Snabbskrinnaren från Kladno hade gjort 177 NHL-matcher, snittat nästan en poäng/match i Finland under många år och varit en giftig forward (även om poängen inte riktigt trillat in) under två säsonger i Timrå. Han hade under många år setts som en drömvärvning och nu var han här. Han inledde sin vana trogen säsongen i just Kladno (artistkontrakt) och gjorde där personbästa 8 poäng på 4 matcher.

Och nog var han en snabbskrinnare alltid. Runt, runt i offensiv zon åkte han, och ingen försvarare hängde med. Men det var svårt att ta sig in på mål och skotten hamnade gärna i magplattan på målvakten eller högt i plexit. Tenkrat var helt enkelt en för begränsad spelare, och under sitt andra år här fick han lämna efter 9 poänglösa matcher.

Ryan Vesce
AIK:s största värvning genom tiderna, basunerades det ut i tidningarna. Vesce är själva definitionen av flopp. Han skulle mer eller mindre vara lagets bästa spelare och var nog i själva verket den sämsta.  En ljumskskada gjorde att skridskoåkningen gick i sirap. Han fick stå över matcher för att komma in i tempot. Har man investerat så mycket pengar, försöker man med ALLT.

Men hur AIK än försökte så gick Vesce inte att rädda. Även han missade nästan hela säsongen innan på grund av skada och var helt enkelt inte redo för spel. För ser man till statistiken var han lyckosam både före och efter tiden i Skellefteå. Tittar man på Eliteprospects låter det som att han är en av världens bästa spelare. Synd att vi aldrig fick uppleva det.

Antti Virtanen 
Skellefteås egen video-jugge skulle vara vår främsta offensiva kraft 2006/07. I alla fall en vital del av förstakedjan. På första isträningen kändes det bra. Små, rappa finländare brukar göra sig bra där. Men det var det. På träningsmatcherna syntes det att Virtanen inte var en man för en producerande enhet. Och inte för en tredje- eller fjärdekedja heller.

Men var skulle han spela då? 9 matcher in i serien hade han misslyckats så ordentligt att det inte ens var lönt att hoppas. Liten, vek och inga spetskvaliteter. Han ville tillbaka till Finland, men av ekonomiska skäl gick inte det, så det blev EBEL istället. Likt många andra spelare på den här listan, myser man lite när man tänker tillbaka på det som varit.

Patrik Westerback 
På tal om små finnar som var väldigt bra på första is. ”Spelet i Sverige kommer att passa mig”, och andra betydligt mer kaxiga uttalanden, berättade för oss att här kommer en stjärna. Med ett enormt självförtroende dessutom. Och han hade ju rätt. Han kunde allt och lite till. Problemet var bara att han egentligen aldrig plockade fram det.

Personligen är det här den största besvikelsen man har varit med om, förväntan kontra resultat. Men Westerback hade så mycket annat som störde honom. Hans eget ego, vårdnadstvist, lagkamrater, den svenska hockeyn som plötsligt inte alls var kul, och så vidare. På en lista över bortslösad talang ligger Patrik Westerback mycket bra till.

Mikko Lehtonen - version 2
Gränsfall om Mikko platsar här, men ingen kan ju neka till att hans andra vända i AIK var ett enda stort fiasko. Han inledde för all del starkt, under försäsongen, med långa dragningar och ett par mål. Därefter drabbades han av CHL-förbannelsen (skadad mot ett blåbärslag) och efter det gick han inte att känna igen.

Redan under Mikkos första sejour fick han nog ut mer än vad hans talang innebar. Förklaringen heter förstås Joakim Lindström. I Ryssland, efter återkomsten till AIK och under övriga säsonger i karriären har han fått stå på egna ben, och då har han inte räckt till. Hög lön, uselt resultat och flytt till Örebro är kontentan av Lehtonens comeback.

Nick Sörensen 
Inte en klassisk flopp, då varken lönen eller förväntningarna var enorma. Men han kom hit med oerhört hög svansföring och tyckte nog att han var en topp sex-forward. Nu satte en efterhängsen skada stopp för hans tilltänkta storslagenhet. På 14 matcher i AIK blev det endast 1 mål och 4 poäng. Inte vad varken han eller AIK hade räknat med.

Man kanske inte tänkte att han skulle vara en ny Oscar Möller (ung kille som valt den nordamerikanska vägen), men i likhet med Möller valde han Skellefteå i konkurrens med övriga SHL-lag. Nu är inte poängproduktion allt vi tittar på, men Sörensen kom aldrig igång och gav sken av att inte trivas här.

Fredrik Hynning
43 poäng på 53 matcher i Luleå. 36 poäng på 47 matcher i Timrå. Landskamper. Sen kom en skada och under säsongen 2010/11 blev det endast 18 matcher och 11 poäng. Men nu var Fredrik Hynning skadefri och när topplaget Skellefteå kallade flyttade han fyrtio mil norrut. 28 år gammal och en rad fina säsonger bakom sig. Hynning borde vara i sin prime.

Istället blev det en dunderflopp. Det kan inte finnas en enda läsare som minns en bra manöver från honom. 4 poäng på 44 matcher (0 i slutspelet) och -9 i plusminus (näst sämst i laget, Martin Lundberg -17!!!). Precis som många andra som gått tungt, syntes det på hela Hynnings kroppsspråk att han helst ville vara någon annanstans. Efter säsongen fick han som han ville.

Emil Pettersson 
Det var väl inte så att förväntningarna var skyhöga på Pettersson. Han hade en hel SHL-säsong bakom sig med ett snitt på 0,5 poäng/match, och det var också samma siffror som han presterade i AIK (och i Växjö senaste säsongen). Lasse Johansson var less på sitt jobb och irriterad på AIK, eftersom han inte släppts till Ryssland tidigare, så han hafsade ihop en trupp.

I den truppen beskrevs Emil Pettersson som en blivande klasspelare, men Emil tyckte att det var jobbigt att träna hårt och som center ha hjärta/lungor som en duracellkanin. Obduktionen visade sen att hjärta saknades helt. Istället drog han till låtsaslandet Växjö, och var plötsligt den spelaren som beskrivits.

Matt Anderson
Efter två bra säsonger i Djurgården med poängskörden 40 och 34, sågs Matt Anderson som en av våra toppcentrar. Bra tekare och en lagspelare som jobbar hårt. Enda frågetecknet var åldern (skulle fylla 35 år), men åldern är ju bara en siffra sägs det, och den spelartypen som Anderson representerar är inte i behov av så mycket speed.

Det började okej, men det stod ganska snart klart att det här var året då karriären började slutta nedåt. Kraftigt nedåt. Sen kom skadorna i parti och minut och totalt fick vi se Matt Anderson i 23 matcher. Vad som var skador, ringrost och over the hill-anledningar är oklart, men det han presterade på isen var inte i paritet med förhoppningar och lön.

Mathis Olimb
Många av ovanstående spelare har man haft förväntningar på. Höga förväntningar, i vissa fall nästan orimliga. Men vad gäller Mathis Olimb förstod man omedelbart att det här skulle bli fiasko. Resultatet blev snarare nästan bättre än förväntningarna. Ändå är han helt given i flopplaget. Tilltänkt ledande spelare, med fina siffror från tidigare säsonger och lön därefter.

Men att tro att en långsamt snirklande, snurrande, vändande spelare skulle passa in i hockeyn som spelas nu, är som att kasta in Danny de Vito som center i ett NBA-lag. Det kommer inte att gå. Olimb fick publik och medspelare emot sig och när han dessutom inte gav allt på träning (roddincidenten med Joakim Lindström tas upp senare), så skapade han sig inte många vänner.

Edwin Hedberg 
Olimbs raka motsats. Åka, åka fort som fan. Gärna rakt fram utan att tänka. Tyvärr finns det ju en puck med i spelet. Och medspelare och motspelare. Annars skulle Edwin Hedberg var en grym hockeyspelare. Under många år hade det fantiserats om att få hit honom, men ser man till statistiken är haussen helt ofattbar.

Dessutom gick rykten om att han skulle ha blivit erbjuden en otroligt hög lön. Dessa rykten skjuter vi ner här och nu, men detta bidrog till den bilden vi ville ha av Hedberg. Men den klasspelaren vi fantiserade om var helt enkelt en kass spelare. Under sitt andra år här, fick AIK nog en bit in i försäsongen, då det stod klart att ingen förbättring kunde skymtas.

Juhamatti Aaltonen 
Det är en ganska tydlig röd tråd om man tittar på de senaste spelarna i flopplaget. De har rekryterats på samma sätt... Aaltonen ville man ju verkligen tro på. Han hade ju en massa verktyg i lådan, men lådan var nerpackad någonstans och när han väl fick tag på ett verktyg hade han glömt hur han skulle använda det.

Jag tror att allt snack om att han först och främst skulle jobba hårt hämmade honom. Juhamatti är en delikat själ som behöver konstnärlig frihet för att kunna skapa. Naturligtvis måste även han kunna lägga ner det hårda jobbet, men allt snack om det samt hans prestationsbaserade kontrakt gjorde att det låste sig.

Tom Pyatt 
Här har vi då en spelare som var vältränad, jobbade hårt, gjorde det mesta rätt på banan. Pyatt tekade (åtminstone första månaderna) makalöst bra. Han var gedigen i boxplay, bidrog med en kraftig skäggväxt och gav sken av att vara en bra kille och lagkamrat. 445 NHL-matcher, absolut inte lastgammal. Det går att skriva en ganska lång lista över Pyatts kvaliteter.

Men ändå blev det nästan ingenting. Till synes fattade han rätt beslut och gav allt, men fick ut väldigt lite. Det hårda jobbet som han under många år lagt ner i en fjärdekedja i NHL krävde ingen offensiv uppsida. När han plötsligt förväntades leverera mål och assist, saknade Pyatt den offensiva touchen. 445 NHL-matcher = mycket välbetald. Forssell hade tur att få en bra ekonomisk deal av schweiziska Rapperswil.