Att gå på match i Stockholm

En weekend i hufvudstaden är ju aldrig fel. Lite shopping. Något restaurangbesök med gott att äta och dricka. Dessutom råkar det vara match på Hovet mot Djurgården. Så kan man lägga upp det ifall man har en partner som inte riktigt brinner för hockeyn. Släng in hotellfrukost och ett par timmars strosande på Söder, så är båda parter nöjda.

Men nu skippar vi sidoaktiviteterna. Vi har ju åkt ner för matchen. En bortamatch i Stockholm kräver mycket mer planering än andra bortamatcher. Flyg ska bokas. Eventuellt hotell. Drömmen är att hamna på samma plan ner som spelarna. Då får man känna in stämningen och dra obefogade slutsatser. Klockare somnade direkt på planet. Han är lugn!

Om man gör en tur och retur-resa under samma dag står ju allt och faller med matchen. För 15-20 år sedan var detta ett mindre problem. Då mötte vi Solna eller Hammarby och vann tämligen ofta. Draget på läktaren var också större. Ryktet om hur många AIK-fans som var på plats varierade från 1000 personer ända upp till 2500 när det var som bäst.

Våra sektioner på Hovet var i princip fulla och det var vänner och bekanta från förr överallt. För en del Stockholmsinflyttade var det nog inte hockeyn, utan möjligheten att stöta på folk hemifrån som var grejen. De ramsorna som rullade på läktaren var alltid några år gamla ramsor. Det vill säga ramsorna som var aktuella i Skellefteå när de drivande i NP Syd flyttade därifrån. Ungefär som att åka till Finland 1995 och upptäcka att Roxettes The Look toppade listorna. Charmigt och mysigt.

AIK:arna visar alltid stor uppskattning mot oss på läktaren, oavsett resultat i matchen. Skulle man sedan hem, var det alltid på gränsen att hinna med planet. Så istället för att hinna njuta av segerns sötma var det järnet som gällde mot Flygbussen. Vid ett tillfälle lyckades Patrik Ekholm hinna med samma buss, på något mirakulöst sätt, och starstruck som man var, fick man inte ur sig ett ord. Däremot berättade Ekholm för någon annan att han hade bråttom hem och att resten av laget skulle övernatta.

Vann vi så gjorde stressen inget, men vid förlusterna sved det att ha lagt ut pengar för flyget och det var motigt att ta sig hem från Falmark närmare midnatt, för att stiga upp och jobba nästa dag. Hockeyn betydde mycket på den här tiden och vi var många som åkte bil, tåg eller flyg till Stockholm för en match i serielunken.

Nu är det lite annorlunda. Mer städat och polerat, men fortfarande roligt. AIK arrangerar ”Älska 0910”. Någon ur tränarstaben intervjuas inför matchen. Folk gör det till en weekend. Stockholmsfolket på läktaren är något färre, men all heder till de som fortfarande brinner. Fördelen med att stanna kvar hela helgen är att man tvingas glömma förlusten och fokusförflytta.

För det blir oftast förlust. Djurgården känns alltid starka hemma. Nästan oslagbara. Alla i deras klack har djupa basröster och när ”Klockan går”-låten (DIF:s mållåt) spelas, krymper man en aning där man står. Marcus Högström spelar non-stop och är både osympatisk och bra. Man funderar på varför man for hit. Hade det inte räckt att se matchen på TV?!

Efteråt blir det tunnelbana in mot city. Djurgårdsfansen smädar oss. Råkar man stöta på en Gnagare får man veta att vi är kopior. En Hammarbyare tror att våra svartgula halsdukar har något med Solna att göra, så hur man än vrider och vänder på sig blir det fel. Det är inte lätt att vara AIK:are, men vem vill ha det lätt?

För dig som aldrig varit på match i Stockholm rekommenderas det. Ifall du överlever trots en förlust. Ifall du vill unna din partner en weekend, och kombinera den storsinta gesten med en hockeymatch. Ifall du vill möta gamla bekanta på läktaren, som du inte hade en aning om var idrottsintresserade. Det lockar i tanken just nu, men likt allt annat är det ett helvete och ångestframkallande.