AIK-tränarnas favoritspelare

Man har själv spelat i lag där man förundrats över att tränaren match efter match plockar ut den där sopan. Vi hade ju betydligt bättre spelare på bänken! Lars Lagerbäck älskade ju Mikael Nilsson och det kändes som att han var det första namnet som plitades ner på laguppställningen, trots kritik och frågetecken från fans och media.

Det finns fler sådana exempel från hockeyns värld. Niklas Wikegård plockade på allvar ut Nils Ekman och Marcus Nilsson när han, som expert, ombads plocka ut sitt Tre Kronor till ett World Cup eller OS. Förra säsongen i AIK fick Toni Kallela i match efter match mer speltid än Albin Sundsvik. Alla tränare har sin filosofi och sina favoriter.

Vi har valt att granska våra tränare sedan 2001 och hittat varsin spelare som dessa tränare hållit lite extra hårt i handen. Uppenbara val, som att Perra Johnsson var väldigt beroende av Magnus Wernblom och att Hans Wallson förmodligen älskade Jimmie Ericsson mer än sin egen familj under tiden för SM-slutspelen, har vi helt bortsett ifrån. Ingen Johan Åkerman till Mustonen, Taavola eller Samuelsson.

Istället har vi försökt hitta spelare vars prime var under respektive tränares tid i AIK. Spelare som tränaren var mer förtjust i än han kanske borde i vissa fall. Kort sagt, spelare som hade mycket stort förtroende hos sin tränare. Inte de största stjärnorna, utan de som upplevdes symbolisera just den tränarens tid i AIK.

Pasi Mustonen, 2001-03
AIK hämtade Pasi från Tingsryd i Smålands djupaste skogar. Likt många andra tränare som flyttar till en större klubb, valde han att ta med sig ett par spelare till sitt nya lag. En av dessa var backen Daniel Ström som hade kamperat ihop med Mustonen under två säsonger i Tingsryd. I Skellefteå fick han stort förtroende och spelade i alla spelformer. Under andra säsongen i AIK slog han nytt personligt poängrekord och tuppkammen växte. Men när Mustonen lämnade sjönk Ströms prestationsnivå och det blev bara en säsong utan Pasi. Därefter valde AIK att inte förlänga Daniel Ströms kontrakt.

Ulf Taavola, 2003-05
Tjurige Taavola gillade hårt jobb, minimal attityd och väl genomförda bågar. Spelare som Fredrik Näsvall och Daniel Hermansson fick inte ut det de egentligen kunde under Uffe. En som däremot frodades var den inlånade forwarden Tomas Kollar. Det var en gåta att Kollar lånades in istället för att låta en junior få chansen. Särskilt i och med att det var givet att han skulle återvända till Djurgården. Men Taavola ändrar inte ett fattat beslut och matchade Tomas hårdast av alla forwards. När Ulfs tid i AIK var över sökte han sig till Kollar i Södertälje och sex år senare återförenades de två även i Malmö.

Tommy Samuelsson, 2005-06
Ett av Tommys första nyförvärv var österrikaren Daniel Welser. En spelare som ingen hade hört talas om. Men Samuelsson tränade Innsbruck säsongen innan och hade koll på ligan. Welser spelade för Klagenfurter och hade gjort en hyfsad säsong. Oklart egentligen vilka spetsegenskaper som Daniel hade. Han spöade upp Pavel Skrbek (bilden) under en träningsmatch och vek inte ner sig fysiskt. Han var vår tredje främste målskytt efter Wernblom och Söderberg, så visst bidrog han. Men när Samuelsson stack och AIK gick upp i Elitserien blev det svårare att hävda sig och han harvade mest i en fjärdekedja med Tähtinen och Larsson/Kristoffersson.

Perra Johnsson, 2006-08
Perras meriter (bortsett från ett slumpartat SM-guld med Färjestad) består mest av att rädda lag som är på väg att åka ur. Dit kan vi ju räkna Skellefteå AIK anno 06/07, men Perras grej är mer att komma in sent och bygga ihop en grupp som drar åt olika håll. Här skulle han hantera en hel (till och med två) säsong och, ärligt talat, den kompetensen har han inte. Säsong ett överlevde han på Wernblom och ett jäkla drag i bygden. Säsong två trillade plötsligt Jyri Marttinen in och var bäste back. Perra gav Jyri fria tyglar och ett stort förtroende. Det blev en förvandling när Marttinen anlände, och Johnssons lag gick till slutspel.

Hans Särkijärvi, 2008-10
Laget var ganska förändrat jämfört med laget som gick upp och Säcken byggde enormt mycket på en stabil defensiv och var en rätt omodern tränare. Men trots detta spelade vi en rolig hockey och spelare som Söderberg, Söderström och Dimitrakos firade stora offensiva triumfer. Men Särkijärvis favorit var såklart en defensiv pjäs; backbjässen Pavel Skrbek. Förstavalet i både boxplay och powerplay. Skrbek fick enormt mycket förtroende, men när Säckens kontrakt gick ut, dröjde det inte länge innan den väldige tjecken tvingades lämna AIK.

Anders Forsberg, 2010-13
Forsbergs AIK var underhållande att titta på och bestod av många riktiga stjärnor. En spelare som BLEV en stjärna under Anders Forsberg var Pierre-Edouard Bellemare. Redan när han kom charmades vi av den sympatiske fransmannen och det syntes att det fanns en kapacitet som var enorm. Vi säger inte att detta berodde på Forsberg, men den massiva utvecklingen sammanföll med Forsbergs år här. Från att ha varit en gnuggare i tredjekedjan, var plötsligt Bellemare dominant i alla spelformer.

Hans Wallson, 2013-16
Wallsons tränartid delas in i två tydliga delar. I de första två finalerna vann vi guld och fick behålla ett intakt lag. De andra två gav silvermedaljer och många nya platser att fylla. Således bör vi välja en spelare som var med alla åren, en tyst, sur norrlänning som dessutom blev bättre och bättre i Wallsons regi. Dessutom var Martin Lundberg en spelare att lita på... En spelare som gått hela vägen från pojklag till a-lag. De har också gemensamt att de nuförtiden känner att deras bakgrund inte spelar någon roll.

Robertsson/Klockare, 2016-18
Ett par diffusa år som även innehöll Fredrik Öberg och som framförallt präglades av en oduglighet på sportchefssidan. Men kvar stod i alla fall Robertsson och Klockare med ett försvagat lag utan riktig identitet. Det fanns några få spelare att luta sig mot och den som kanske stod stadigast var Pär Lindholm. Under dessa svajiga säsongerna tog han jättekliv och spelade till sig både en OS-plats och ett NHL-kontrakt. En viktig kugge i lagbygget.

Tommy Samuelsson, 2018-19
Under Tommy återgick vi till ett AIK värdigt att känna igen. Åtminstone under hans sista år. Det är klart att Gustaf Lindvall var en otroligt viktig pjäs i att skutan vände, men han har ju sin givna roll i målet och Samuelsson behövde inte grunna på istid och special teams för Gurra. Istället har vi valt en spelare som under dessa säsonger gick från gnuggare till stjärna; Andreas Wingerli. En spelare som match efter match lyftes till skyarna av sin tränare.


Även om vi på bloggen är tryggast i att titta bakåt, så gör vi ett unikt försök att använda spåkulan. Vår gissning på vem som blir vår nya tränarkonstillations kelgris är... Linus Lindström.