Stukade nyförvärv

Alla har vi stukat en fot och vet att det inte är en vidare skön känsla. Som tur är vet vi ju att med vila och rätt behandling, så kommer det att ordna sig. En riktigt elak stukning tar några veckor eller, i värsta fall, månader att läka. Annat är det med en stukad hockeysjäl. För att läka den behövs ofta en nytändning av något slag. Nytt lag eller ny tränare. För egentligen är man ju inte en sämre hockeyspelare, bara ett halvår senare. Johan Ramstedt 2007 är ett klockrent exempel.

Skellefteå AIK var, särskilt under framgångsåren, duktiga på att pricka av den typen av spelare. Någon som kört fast och med högre kapacitet än vad han visat. Det är en gynnsam ekonomisk affär också, då de spelarna inte är i position att kräva monstersummor. AIK hade också råd att ha tålamod med dessa spelare, då det i vissa fall inte bar frukt förrän år två på kontraktet.

Innan vi går vidare bör vi etablera grunderna för inlägget. En spelare som kommer från ett annat land räknar vi inte med, då det är svårt att värdera olika ligor. Utländska spelare som huserat i SHL, kan däremot bli aktuella. En spelare som värvas från Hockeyallsvenskan kan knappast ses som stukad. Utan vi är ute efter inhemska spelare, vars karriärer har stannat av, och AIK har värvat dem med hopp om en återfödelse. Hur det sedan i själva verket gått bryr vi oss inte om. Alla renoveringar blir inte bra.

Vi kommer här att radda upp våra nio främsta renoveringsobjekt. Spelare som kom till Skellefteå för att få fart på karriären igen. Vi börjar med han vars tid i AIK blev sämst och jobbar oss framåt/uppåt. Konkurrensen är knivskarp.

Fredrik Hynning
Hynning hade man suktat efter några år, då han gjort fina säsonger i både Luleå och Timrå. Senaste året i Timrå blev det bara 18 matcher efter en svår fotledsskada och AIK siktade på att bygga upp hans fysiska status, för att sedan ha en spelare i en andra eller tredjekedja till rabatterat pris.

Men det här blev en ordentlig flopp. Hynning svarade för 4 poäng på 44 matcher och en skral poängskörd må då vara hänt, men det fanns inga ansatser alls till någonting. Tvåårskontraktet bröts och Hynning flyttade hem till Solna där karriären startade, men han kom aldrig tillbaka i gammalt gott slag och även om SM-silvret i AIK är det finaste han ”vunnit” hänger knappast medaljen framme.

Juhamatti Aaltonen 
Efter väldigt många fina säsonger i Finland, Rögle och Ryssland valde Aaltonen att återvända till Skåne och Rögle 2017. Där motsvarade han inte lönen och förväntningarna, utan skickades vidare till Bern i Schweiz. Då såg Skellefteå chansen att plocka åt sig en spelare med otroligt hög kapacitet, som var just lite stukad.

Den fysiska statusen fanns det stora frågetecken kring och hockey-Sverige chockades när AIK vågade skriva ett tvåårsavtal med den åldrande finländaren. Kontraktet ryktades vara prestationsbaserat och det kanske var en ”low risk - high reward”-värvning. Personligen tror jag att Juhamatti gav allt och verkligen ville lyckas, men någonstans låste det sig. Han behöver kanske vara en fri själ och inte underordna sig det hårda jobbet för att vara som bäst. Hemma i Finland fick han fart på karriären igen.

Tomas Surovy 
Ytterligare ett förvärv som kom några år för sent. 2006/07 gjorde han en megasäsong i Luleå tillsammans med Lubos Bartecko. Pengarna lockade honom till Linköping där han gjorde två svaga säsonger, särskilt den andra med endast 11 poäng.

Men vi var nog många som trodde att framgångskänslan som rådde i Skellefteå skulle få den 27-årige slovaken att växla upp och hitta tillbaka till den han var i Luleå. Och jämfört med vad vi sett i Cluben deltog han mer i spelet och gjorde fler poäng, men han hade redan peakat och det blev bara ett år i AIK. Därefter fick han ett oväntat KHL-kontrakt i Dinamo Riga, där det gick bättre. Öststatshockeyn verkade passa Surovy bättre.

Yared Hagos
Nu är vi framme vid den förste spelaren på listan som vi är nöjda med. Två fina säsonger i Timrå, följdes av två år i USA, utan att få chansen i NHL. Hemma i Sverige valde han Mora av alla lag och därifrån vidare till topplaget HV71. Där stannade dock utvecklingen av och han lånades ut till Södertälje.

Det var då Lasse Johansson vädrade morgonluft och fyndade en center till tredjekedjan och en ersättare till Gabriel Karlsson. Hagos gick in mellan Koskenkorva och Söderström och gjorde det riktigt bra. 20 poäng och plus i statistiken för första gången på sju år. Andra året blev svagare, men det är nog tveksamt om han blivit kvar ändå. Den här typen av värvning är ofta billig och när de återgått till ordinarie kapacitet vill de ha betalt därefter. Hagos drog tillbaka till Timrå där det gick ganska okej.

John Klingberg 
Nu lyfter kanske någon på ögonbrynen, men vi bedömer ju endast spelarnas insatser i AIK och struntar i hur bra Klingberg gått i Dallas. Det var också dumt, om än ideologiskt riktigt, att lämna oss och flytta till Frölunda där han tidigare kört fast. Då valde han att lämna för först Borås och sedan Finland.

När Lasse Johansson fick chansen att hugga Klingberg, dessutom oerhört billigt, tvekade han inte. Kravet var dock att han skulle skriva på för 1,5 år. Starten var trög, men han växte allteftersom och gjorde både några viktiga poäng och bjöd på härliga spinorama-finter i jakten på SM-guldet 2013. Även om det nog gått vägen ändå, bör Klingberg vara Skellefteå AIK evigt tacksam.

Jyri Marttinen 
Efter många år i Finland åkte Jyri till Malmö. Misslyckades där. Likaså i Timrå, men redan vid första matchen i Skellefteå kändes det som han hade hittat rätt. Marttinen var en väldigt, väldigt viktig spelare under etableringsfasen och var en av våra ledande backar under sina tre säsonger här.

Det här är ett tydligt exempel på hur viktigt det är med trivsel och förtroende. Avskedet blev dock lite bittert då Jyri inte förstod varför han inte fick förlängt kontrakt. Vi som sett Larsson, Rundblad och Erixon i juniorlaget förstod mycket väl AIK:s beslut.

Markus Svensson 
Svensson bara tredje bäst? Han hade i varje fall en tung säsong i Gnaget innan han kom till AIK. Bland annat blev det ett par riktiga fiaskon mot HV71 och Linköping. Utöver det lånades han ut till både Almtuna och Oskarshamn.

Han var inte direkt högvilt på marknaden, men Krister Holm och Lasse Johansson såg potentialen och har aldrig ångrat sig. Guldhjälte 2014 med 1.38 insläppta/match i slutspelet. Det blev ytterligare ett guld och två silver innan rubelbuntarna lockade. Han höjde onekligen sitt marknadsvärde under sina fyra år i Skellefteå.

John Norman
Efter ett par hyggliga år i Djurgården valde Norman att prova lyckan i finska ligan. Succén uteblev och till en billig lön kom han till AIK. Som skrivet i inledningen hade vi råd med den här typen av reparationer. I Normans fall tog det i princip två säsonger att komma igen.

Skellefteå var ledande vad gäller fysbiten och Norman jobbade hårt för att komma ikapp. Lagom till hans tredje säsong exploderade han och gjorde nästan dubbelt så många poäng som under de tidigare två åren. Det gav honom ett KHL-kontrakt med Jokerit, där han fortfarande spelar. En uttalad strategi från AIK:s sida var att spelarna skulle komma hit och utvecklas och bli redo för större ligor. Norman är ett perfekt exempel.

Tim Heed 
Det är möjligt att både Svensson och Norman är värda att nämnas högre än Heed, men Tim Heed står för exakt allt vi vill med det här inlägget. Han hade spelat i Södertälje, Malmö, Växjö och Västerås, utan att kunna leva upp till ryktet om att vara en jättetalang.

Stefan Thomson nämnde just Heed vad gäller att ha genomgått en total metamorfos i Skellefteå AIK. Mil efter övriga, fysmässigt. Talangen fanns onekligen där, men han saknade verktygen för att plocka fram den. I AIK fick han fulla verktygslådan och gick från sparsamt med speltid 2013/14 till att vara lagets poängkung året efter. Idag är Heed (nästan) NHL-spelare och om man tvekar över hur man utvecklas i Skellefteå, kan man ringa honom.


Vi sammanfattar detta med tre viktiga punkter:

• Det är viktigt med en kunnig sportchef, som kan och törs hitta guldkorn. Jämför kostnaden på John Norman och Mathis Olimb.

• Man måste vara attraktiva och ha ett gott rykte för att locka hit spelare. En väldigt god källa menar att AIK är mycket mer intressanta för spelarna nu, än inför förra säsongen.

• Man måste leda utvecklingen och inte följa den. När AIK var Sverigeledande på fysträningen gick det att göra en resa som Tim Heed gjorde. Nu är de flesta andra ikapp. Vilket blir AIK:s nästa steg?