Skadesmällar

En stukad fot, ett par stygn eller kanske en spricka i ett revben. Vi har alla varit där och känt frustration över en missad match eller ett par sjukdagar från jobbet. Men inga skador är värre än när de drabbar en nyckelspelare i Skellefteå AIK. En match eller två är nästan okej, men borta på obestämd tid är inte långt från ett dödsbud.

När man på jumbotron en ser en spelare gå ut i spelargången vill man bara sjunka genom jorden. Beskedet efter match är ”Upperbody injury. Vi avvaktar röntgen för närmare besked.”. Inget ont om en spelare i mängden (Johan Alm eller Matt Anderson), men är det en bärande spelare, blir stresspåslaget hos oss markant. Minnet från när Johan Åkerman bara släppte klubban och handskarna i en hemmamatch mot? Nyköping? Sundsvall? är fortfarande obehagligt. Worst case scenario var då att hans säsong var över, och således även AIK:s.

Åkerman var tillbaka redan nästa match och vi kunde andas ut. För den gången. Men nya skador kommer alltid. Dagens tema är alltså skador. Allvarliga skador och i regel på nyckelspelare. Det spelade ju inte så stor roll om Jonas Lennartsson drog av korsbandet, men jäklar om Lee Goren kände av hälsenan.

Därför kommer vi inte att ta upp de, nödvändigtvis, allvarligaste skadorna, utan de mest kännbara för oss supportrar. Tre olika skadetyper ska vi prata om; spelare som kom hit med en svår skada, skador som av olika anledningar fick nackhåret att resa sig och, avslutningsvis skador som avslutade karriären.

Skadebenägna spelare som Pontus Petterström eller för dåligt fysade spelare, som flera år i rad tvingats avbryta säsongen för en trasig axel, har inget att hämta här, utan precis som rubriken säger; Skadesmällar. Både för spelaren, men minst lika mycket för fansen. Det blir garanterat ingen njutbar läsning.

Spelare som var skadade när de kom hit:

Pekka Järvelä 
Äntligen skulle Kari Jalonen ersättas ordentligt, för Jeff Hällegard hade inte varit helt lyckad förra säsongen. Med gott rykte och hög lön värvades den finske centern Pekka Järvelä hit 1989. Truppen var tunn, så att få hit en riktig klasspelare var inte så dumt. Tyvärr hade han dragit på sig en skada hemma i Finland och efter bara en träningsmatch tog AIK beslutet att han måste läka den skadan innan det var aktuellt med spel.

Serien hann starta och vi hann börja gå kräftgång. Visserligen fick laget en viss boost av Järveläs entré, men skadan... var redan skedd och vi hämtade oss aldrig. Nu påstår jag inte att vi klarat oss kvar i Elitserien om Pekka varit skadefri, men det var en bidragande orsak.

Ryan Vesce 
SHL:s största värvning inför säsongen 2012/13. Visserligen hade Vesce endast spelat arton matcher året innan, på grund av en efterhängsen ryggskada, men nu skulle han vara hel. Den skattetekniskt smarta lösningen sign-on-bonus betalades ut innan han hunnit komma på plats och nu satt AIK där med skägget i brevlådan.

Stora delar av lönen hade ju redan betalats ut, men den tilltänkte centerstjärnan mellan Lindström och Möller kunde inte åka skridskor. Han hade en lower body injury, som enligt Anders Forsberg tillkommit här, men det är ungefär som att sätta ett plåster över ett benbrott och påstå att skadan tillkom nu. Kan man inte åka skridskor kan man inte spela presspel över hela banan och Ryan Vesce lämnade efter 22 matcher. Han ersattes aldrig, och apropå skägg och brevlådor, så fanns det en uppsjö fjuniga juniorer, som kom in och var redo för spel direkt.

Kyle Cumiskey 
Ytterligare ett exempel på hur fel det kan gå med sign-on-taktiken. Cumiskey hade endast spelat sjutton matcher föregående säsong och kom skadad till Skellefteå. Det har antytts av människor i föreningen att han inte var ärlig kring skadans natur och året i AIK blev ett välbetalt rehab-år. Det lockade väl med att få en sedelbunt innan säsongen, och sedan hoppades han nog att skadan skulle läka.

I december, när man trodde att höft- och ljumskskadan hade läkt, dök Kyle upp på träningen iförd röd, icke tacklingsbar tröja. Han var nöjd över den tiden och energin det medicinska teamet hade lagt ner på honom, men allt var förgäves. Sammanlagt blev det tolv matcher för Comiskey i AIK-tröjan. I en eller två kändes det som att han kunde ge allt, och då såg man vad vi gick miste om.

Skadesmällar:

Daniel Pettersson

1997, precis när konkursmolnet hade lämnat himlen, kom nästa smäll. Lagkaptenen Daniel Pettersson hade skadat sig och var out for season. Skadans art har fallit ur minnet, men en ryggskada känns rimlig. Truppen var av förklarliga skäl väldigt tunn, och att tappa en av lagets bästa spelare efter endast fem matcher var en tung smäll.

Dessutom fanns inga som helst ekonomiska muskler att ersätta Pettersson, och vi gick runt på 21 utespelare den säsongen (Pettersson inkluderad). Att Danne P inlett briljant, med 5 poäng på 6 matcher gjorde det hela ännu värre. Året efter var han tillbaka i laget, men nådde aldrig samma höjder igen.

Magnus Wernblom

Säsongen 2006/07, när vi just hade gått upp, drabbades Magnus Wernblom av en, vad det sas, allvarlig knäskada. Han skulle bli borta minst sex veckor och med tanke på hur han bar oss under den fasen av serien, kändes läget ganska hopplöst.Förmodligen skulle han missa femton matcher. 

Första matchen som Werner missade var Frölunda borta, som AIK bragdartat vann och gnuggarkedjan Ramstedt - Krekula - Petterström plockade fram ett spel vi inte trodde de var kapabla till. Wernblom drev på i båset och man kunde tänka sig att detta kunde ge en tillfällig effekt. Givetvis var Wernblom tillbaka väldigt mycket tidigare än förväntat, men under hans skadefrånvaro var det flera spelare som tagit ett ökat ansvar när vår kapten var borta.

Oscar Möller

I november 2012 gjorde Oscar Möller hattrick mot HV71, men tvingades efter det lämna matchen och skadedomen var inte nådig. Han hade slagit upp en gammal skada, som han spelat med under starten av säsongen. Nu fanns det inte längre någon återvändo, utan han tvingades till operation av sin lower body injury.

Karin Rundblad (numera Granberg) yttrade de klassiska orden; "Oscar opereras för att få bästa förutsättningar till att läka skadan, för långsiktig hållbarhet i arbetet som ishockeyspelare.". Truppen var så stark att vi kunde klara oss utan Möller, som var tillbaka i god tid till slutspelet och gick in där och dominerade. Bra lag har råd att agera på det viset som AIK gjorde då.

Pierre-Edouard Bellemare

I samma slutspel som Möller kom tillbaka till drabbades Pierre-Edouard Bellemare av en allvarlig hjärnskakning då han dumtacklades av Brynäs ointelligente back Robin Jacobsson. Tystnaden som uppstod i arenan när Bellemare däckades var obehaglig och de största pessimisterna av oss fruktade för att karriären var över.

Lyckligtvis hämtade han sig redan i samma slutspel och var tillbaka med en specialhjälm för att kunna spela med sitt käkbensbrott. Jacobsson stängdes av i sex matcher, varav två omvandlades till böter. Personligen kan jag tycka att förövaren borde stängas av lika länge som offret är borta. 

Mattias Ritola

2010 dök Mattias Ritola från en klippa i Turkiet. Det började rinna blod ur örat och han hörde ingenting på örat under två månader. Fem år senare skrev han på ett tvåårskontrakt med Skellefteå AIK och med fysträningen som bedrivs här var han snart bättre än någonsin. Inför det stundande slutspelet sågs han som en spelare att luta sig mot.

Men det täta flygandet som det är under ett slutspel var inte bra för Ritolas öra, och i efterhand berättade han att han, inför matcherna, låg på omklädningsrumsgolvet och mådde vidrigt illa och var yr. Han bet dock ihop, men efter finalförlusten bröt han kontraktet och flyttade till Schweiz, där man åker buss till matcherna. 

Markus Svensson
När Svensson tvingades bryta under finalmatch nummer tre mot Frölunda, gick luften ur en ballong som redan hade några små hål. Känslan var nämligen att de var lite bättre och hetare än oss. AIK hade behövt en målvakt som spikade igen för att ha en chans att vinna. Och det hade vi i och för sig; Markus Svensson...

In kom istället Erik Hanses och det var ingen som trodde på honom. Han hade stått 15 matcher i grundserien och inte direkt imponerat. Karin Granberg trodde att Svensson skulle kunna vara tillbaka under finalserien, men så blev det inte. Ingen jätteallvarlig skada alltså, men konsekvenserna av den blev förödande.

Axel Holmström
Under semifinalen mot Växjö, samma slutspel som Markus Svensson skadades, tvingades också Axel  Holmström kliva av skadad. För Holmströms del var det betydligt värre. En korsbandsskada som skulle hålla honom borta från spel i hela sju månader. Ett tufft besked för Axel, som förmodligen hade tänkt åka över till USA den sommaren.

Nu blev det en säsong till i Skellefteå, men vid comebacken tacklades han i ryggen av Cristopher Liljewall och tvingades avbryta matchen. En magnetröntgen senare visade det sig att Holmström skulle missa minst elva matcher. De här skadorna hämmade honom, då det är lätt att bli rädd och försiktig. Återstår att se om han kommer tillbaka till den han var innan skadorna.

Skador som avslutat karriären:

Jan Erixon
När Janne kom tillbaka från New York Rangers var det inte direkt med en rygg som mådde bra, men han ville så gärna bjuda tillbaka till den föreningen som gett honom chansen att bli en fantastisk hockeyspelare. Så trots sin trasiga rygg skrev han ett tvåårskontrakt, men dessvärre blev det väldigt få matcher och när den andra säsongen skulle sätta igång fanns Erixon med i truppen, men han åkte aldrig in på isen som hockeyspelare igen.

Robert Larsson 
Samma år tackade också Robert Larsson för sig. Den efterhängsna knäskadan ville inte ge med sig och då hjälper det inte att ha en kropp och en vilja av granit. Det här var innan spelarna magnetröntgades för minsta skavank och med dagens medicinska möjligheter hade kanske Robban kunnat förlänga karriären ytterligare några år.

Igor Yevdokimov 
När Yevdokimov kom till Skellefteå var hans ena fot i risigt skick. Det känns inte som att man skulle vilja ha skadat sig och åkt in till sjukhuset för att operera sig i Ryssland under kommunismens tid. Lite vodka i operationssåret och allt är bra. Trots att foten pekade i en märklig vinkel, menade Igor att det var ”normal” (rysk brytning) och körde på. Till slut kom sanningen ikapp honom och sexton matcher in i hans tredje säsong tvingades han kasta in handduken.

Jimmie Ericsson 
Vi avslutar med det värsta. Det var inte så kapten Ericsson ville avsluta sin svartgula karriär, och som vi vet gjorde han sitt yttersta för att komma tillbaka. Efter en oturlig kollision med Luleås Joonas Jalvanti skars hans hälsena av och det är ingen skada man skojar bort. Som tur är finns minnena kvar av den största AIK:aren genom tiderna.