Saker som aldrig får ske på läktaren

Med tiden har jag lärt mig att acceptera att alla inte brinner för AIK på samma sätt som jag och många med mig gör. Ett mantra som går genom huvudet varje gång herrarna bakom mig på läktaren kritiserar Jocke Lindström, är att de också har betalat för ett säsongskort och bidrar på så vis till föreningen med sina biljettpengar.

Inombords kokar jag givetvis. Hur kan man ha valt ut vår bästa och viktigaste spelare till hackkyckling?? ”Men jobba nån gång, Jocke!”, ”Bänka honom”, och så vidare. Samma män har också vrålat ”Älska Björklöven ”, när NP dragit en befogad Hata Löven-ramsa, men det här inlägget ska inte handla om två dårar på läktaren. De betalar ju och gynnar föreningen. De betalar ju och gynnar föreningen.

Nej, individuella tokar går det inte att helt värja sig från. Jag är ute efter saker som skulle innebära större problem. Inlägget kommer till största delen att handla om föreningens förhållningssätt till läktarkulturen. AIK bär ett stort ansvar, då det i princip går att hjärntvätta den stora massan att göra vad som helst. Det är bara att se masspsykosen som råder efter 13-14 minuter av en period en lördagsmatch. Då är plötsligt ölen oändligt mycket viktigare än hockeyn. Men de betalar ju och gynnar föreningen.

Kontentan kommer att vara att inte falla till föga för billiga poäng, som många andra SHL-lag redan gjort (ni kommer att förstå då jag börjar rada upp exempel). Lyssna på de som driver stämningen på läktaren och låt dessa fortsatt ansvara för läktarkulturen. I skrivande stund är AIK hyfsat bra på detta och för en ständig dialog med North Power, men detta bör man påminna om kontinuerligt, då det kan vara lätt att haka på en sponsors dumma, men lukrativa, förslag.

Inlägget kommer också att bemöta den enskilda människan och ditt beteende. Vissa av er kommer inte att förstå och tycka att många av grejerna jag sågar är nya, fräscha grepp. Jag vet inte riktigt hur jag kommer att bemöta sådana synpunkter, men det kliar i fingrarna att väldigt tydligt beskriva hur fel du har. Då är det bättre att du drar till Växjö eller Vegas Golden Knights. Du är ute efter annat än hockey. Antingen slutar du läsa nu, eller så läser du mest noggrant av alla. Följande saker får ALDRIG ske på Skellefteå AIK:s matcher.

SAIK
Den största hädelsen som görs är att inte kalla AIK för dess rätta namn. Det här är ett symptom hos de som blev ”hockeyintresserade” runt guldåren. Inte i några sammanhang (officiella eller inofficiella) ska en riktig AIK:are säga, skriva eller tänka SAIK. Och det är givetvis extra viktigt att föreningen går i bräschen för detta. För SAIK-”fansen” finns inte kvar ifall skutan börjar kantra. Det här gäller ramsor, souvenirer och förkortningen av vårt namn, AIK. Jag kommer inte att ta mig friheten att kalla din son Uno, för Suno. Det är ju inte hans namn.

Klappor på läktaren
Här är AIK bra. ”Vi behöver inga klappor”-budskapet på jumbotronen är ett påhopp på diverse plastlag i serien. Mer sånt, tack! De andra lagen är ju våra fiender och inte våra vänner. Men åter till rubriken. Den dagen AIK ens tänker tanken att lägga fram klappor, eftersom folk inte orkar klappa händerna är dagen då allt är kört. Publiken är en urkraft och samspelet mellan läktaren och laget ska ske på naturlig väg.

Speakern ropar målskyttens förnamn, publiken svarar med efternamnet
Det här har skett under en halv match i Skellefteå Isstadion någon gång runt sekelskiftet. Vi mötte Sundsvall och vann stort. Speakern ropade ”Mikael” och otrevligt många svarade ”Lindgren”, men eländet tog slut efter nästa periodpaus. Man hade gärna varit en fluga på väggen vid det lilla kvartssamtalet med speakern. Även detta pysslar vissa SHL-lag med. Gärna med en extra upprepning, så att publiken får ropa ”Lindgren” två gånger. Låt klacken sköta detta och är du så sugen på att ropa och stoja målskyttens namn, går det fint att sjunga med.

Matchsponsorn delar ut pappershjälmar och annan skit
Sponsorer är viktigt och bra. Det går ju inte att komma ifrån att pengar och ekonomi är en stor del av elitidrotten, men det är också traditioner och hockeykultur. Det har varit några tillfällen då hundratals vuxna (barn vet ju inte bättre) människor dragit på sig exempelvis pappershjälmar som delats ut av kvällens matchsponsor. Skulden ligger väl både på den enskilda individen och AIK. När frågan kommer upp på bordet bör AIK säga: ”Nej, vår publik är här för en hockeymatch och inte en maskerad.”. Andra utdelningar av sponsorer har genom åren varit falukorv, tablettaskar och bilskrapor. Initiativ vi stöttar helhjärtat.

Kiss-cam och annat töntigt
Företag vill naturligtvis lura oss att titta på TV-skärmen under avbrotten, men vi måste vägra NHL-ifieringen. På matcherna i NHL får man, som sagt, känslan av att det bästa som skulle kunna hända är att synas en sekund eller två på jumbotronen. Det här är ju ett skapat behov av NHL och har också testats i SHL. Det ekonomiska och exponerande utfallet av detta bryr vi oss inte om. I Skellefteå Kraft Arena är vi på plats för att titta på hockey och inget annat.

”Make some noise” och så vidare
Här är speakerns roll viktig, men även matcharrangörens. Det är upp till laget att, via bra spel, dra igång publiken och det är upp till publiken att varva upp laget. Yttre stimuli från en tredje part är inte relevant eller äkta. Animerade klappande händer på jumbotronen, som berättar att nu ska alla klappa. Under en CHL-match senaste säsongen skulle alla arenor försöka slå ett decibelrekord genom att publiken skulle skrika så högt man kunde. Jag lutade mig bakåt och njöt och trodde att nu kommer Skellefteå-publiken att visa vad som är en riktig publik och vara knäpptyst. Så blev det inte. Vuxna män och kvinnor, som förmodligen är tysta resten av säsongen, gallskrek. Jag grät en tyst gråt.

Cheerleaders 
Nu tas inte en sexistisk ståndpunkt, utan en hockeymässig. Vi är på plats för att titta på hockey. Vill man se lättklädda tjejer (eller killar för den delen) hoppa och tjoa, erbjuder garanterat internet ett brett urval. Med andra ord, allt i form av läktarshow som görs av NHL; gör det inte. Vad är nästa steg? Nachosförsäljare som banar sig fram genom publiken. Du som kallar mig bakåtsträvare har helt rätt. Låt publiken styra vad som sker på läktaren och inte en orgelspelande man i ett litet kyffe. Var det Boden och/eller Sundsvall som hade cheerleaders?

Att bua åt sitt lag
Alla har vi samma mål. Vi vill vinna matchen och vi ska vinna den tillsammans. Visst blir man ledsen, förbannad och irriterad ibland, men att bua och vissla? Vad är tanken med det? Frustrationen har jag inga problem med. Den känner jag också efter ett short-handed mål i baken eller efter periodens femte icing på grund av för dålig rörelse. Men du som tror att det kommer att bli bättre för att du buar, tror kanske att ditt barn kommer att sköta sig bättre för att du slår. Den man älskar, agar man. INTE.

Hata andra lag
Förutom Löven då. Eller hata får man väl göra hur mycket man vill, men vi kan inte unisont ropa ut det. Det är ju bara att hålla med om att Luleå-klacken framställer sig själva som både osympatiska och korkade. Och vi kan ju inte gnälla när de ropar filmare, när vi svarar med samma mynt så fort tillfälle ges. Nej, subtila hån och liknande, men framför allt; ge järnet och heja på AIK. Det är ju därför vi är där. Eller? #tvåölipaus #menkämpadåjocke #härharjagbetalatdyrapengar