Nio Norge-historier

Vi har pratat mycket om Finland och våra nyförvärv därifrån. Även Danmark har berörts i inlägget ”Skåne till Danmark? Ja, varför inte?!”. Island, trots sina glaciärer, har inga större hockeytraditioner. Kvar av våra nordiska grannländer är då Norge, lillebror. Norska ligan är ingen toppliga, men man kan hitta vissa guldkorn där. Genom åren har vi gjort affärer nio gånger med norska lag och jag vill påstå att åtta gånger är det Skellefteå AIK som tjänat på detta.

Genomgången kommer alltså att handla om spelare som gått till eller från norska klubbar direkt till/från AIK. Således ingen Marko Kivenmäki, Johan Ramstedt eller Nicklas Dahlberg, som alla hamnat i norska ligan efter AIK-åren (Kivenmäki även före). Man skulle kunna tänka sig att norska ligan är ett ställe där man varvar ner, men faktum är att nästan hälften av alla flyttarna har gått TILL Skellefteå. Dessutom är de två enda affärerna med AIK som en Elitserieklubb transfers hit.

Lönenivån är annars helt okej i Norge, men det är inte gratis att leva där. Till Norge åker man inte för att bli rik, utan hellre för att vara en stor fisk i en liten fjord. Nivån är givetvis sämre än SHL, men norrmännen brukar ändå innebära en otrevlig överraskning i CHL. Men nu är det dags att titta på våra Norge-historier. Vi tar dem i kronologisk ordning.

1998: Niklas Söderström från Vålerenga 
Bjässen Söderström, vars farbror är Leksandslegenden Dan Söderström, hade harvat på i division ett-klubbarna Strömsbro, Avesta, Fagersta och Surahammar då +47-samtalet från topplaget Vålerenga kom. Flytten blev lyckad och ett år senare var han norsk mästare. Detta gav eko i Norra Västerbotten och det blev bara ett år i Norge.

I Skellefteå gjorde Söderström smärre succé med 25 poäng under sin första säsong. Bäste back året innan var Håkan Strömqvist med 19 poäng. Därefter avtog poängproduktionen i takt med att vi fick ett bättre lag. Summerar vi den här Norge-historian får den mer än godkänt. Söderström gav oss en ny dimension och får symbolisera säsongen när vi äntligen började bli bättre.

1999: Johan Åkerman från Vålerenga 
Hur skriver man en kort text om Johan Åkerman, bara ett par dagar efter en rejäl hyllning? Vi kan konstatera att han lämnade Solna, som en hackkyckling och ville hitta glädjen igen. Norska ligan var ett steg bakåt, men antalet steg framåt det ledde till går inte att räkna till. Innan vi, turligt, snappade upp honom, hann han vinna dubbla mästerskap för Vålerenga.

Vad han gjorde för Skellefteå är omöjligt att beskriva på bara några rader. Låt oss säga att på den kommande listan över mest lyckade nyförvärv genom tiderna, ligger han bra till. Det blev sju säsonger i AIK och till slut gick vi upp, mycket tack vare honom. Betygsskalan måste göras om, ifall vi ska betygsätta den här Norge-affären.

2002: Mikael Tjälldén till Storhamar
Ryktet när Tjälldén kom till AIK, var att han var en ganska brutal spelare som aldrig tvekade över att ge en smäll eller ta en fight. Det ryktet var tämligen överdrivet, då det oftast var han själv som blev liggande, till synes svårt skadad. Han får inte mer än godkänt för sin säsong här, med sin otympliga kropp och sitt bristfälliga spel med puck.

Att han låg bakom Krekulas 5-6-mål borta mot Löven kan man dock aldrig ta ifrån honom, men det var aldrig aktuellt med en fortsättning här. Istället blev det fyra år i Norge och Storhamar, där han blev norsk mästare 2004. Efter det satte hjärnskakningar stopp för karriären, men han bor fortfarande kvar i vårt västra grannland.

2002: Pål Johnsen till Storhamar
Johnsen var som bekant en tilltänkt toppcenter i AIK:s nysatsning, men erkände i vår intervju med honom att han var för omogen under den perioden av sitt hockeyliv. 22 poäng och sjunde plats i interna poängligan, kanske låter okej, men det var inte i närheten av förväntningarna. Några viktiga poäng gjorde han, men vi minns honom mest för det eviga dribblandet.

Tillbaka till moderklubben Storhamar, och rimligtvis var det han som lockade med sig Micke Tjälldén. I Norge var det annat ljud i skällan och ”Magic” vräkte in mål och assist under de kommande tretton säsongerna i laget där han avslutade sin karriär. Två norska guld blev det och numera är han coach för Storhamars U18.

2003: Anders Fredriksen till Vålerenga
Den rödkindade gutten Fredriksen kom till Sverige och Rögle redan som sjuttonåring och stannade här ända till och med sina två år i Skellefteå AIK. Han gjorde två fina säsonger och kunde spela i både en producerande kedja, samt i boxplay och ta sig an defensiva uppgifter. Hans kvaliteter räckte dock inte till då AIK:s lag blev allt starkare.

Istället återbetalade vi en liten bråkdel av det vi fått från Vålerenga, i form av Niklas Söderström och framförallt Johan Åkerman. Poängmakandet nådde nästan ”Magic” Johnsen-klass, men mästerskapstitlarna blev desto fler. Fyra NM-guld och ett silver, samt ett återtagande av den landslagsplatsen han förlorade medan han spelade i Skellefteå.

2005: Martin Johansson till Stavanger 
Värvningen av Martin Johansson har vi avhandlat tidigare, men innan vi visste facit kändes det bra. Han kom från Modo i Elitserien och hade vissa offensiva kvaliteter. Att han dessutom svek sin moderklubb gav honom ytterligare positiva vibbar. Säsongen blev halvdan och det kändes bra då det stod klart att det inte blev någon förlängning.

Återigen skippade ”Kingen” det uppenbara valet Björklöven och drog till Stavanger Oilers istället. Där spenderade han tre år med okej resultat och en poängskörd runt 25 poäng/säsong. I jämförelse gjorde Johan Åkerman i snitt 50 poäng under sina Norge-år. Det blev ingen titel i Norge för Johansson och till slut lockade Löven hem honom.

2005: Fredrik Sundin till Stavanger
Har ni någonsin varit med om fenomenet att ni stött på ett nytt kärlekspar, som båda är ganska intetsägande och känns som en bra matchning? Jag påstår inte alls att Sundin och Martin Johansson hade någon sorts affär, utan snarare att två spelare med rätt menlösa AIK-insatser samtidigt åkte iväg till samma norska klubb. Möjligtvis blev de polare här och tog ett gemensamt beslut.

Sundin blev kvar i Stavanger i sex säsonger och var en poängproducerande spelare och snittade ganska precis en poäng/match under sina år i västerland. 2010 fick han vara med och lyfta den norska bucklan då Stavanger blev mästare. Året efter vann de silver, innan Sundin flyttade hem och avrundade i Hudiksvall i division ett.

2007: Duane Harmer från Trondheim
Harmer draftades aldrig och var inte nära NHL. Istället harvade han runt i de mindre nordamerikanska ligorna och gjorde som mest 23 AHL-matcher under en säsong. När han närmade sig sin trettionde födelsedag sökte han äventyret i Norge istället. Där snittade han drygt 30 poäng/säsong, innan han januarivärvades till AIK.

Här hoppades vi på ett nytt Norge-fynd á la Åkerman, men även om Harmer inte alls gjorde bort sig, var han givetvis inte nära. 8 poäng på 10 matcher i Kvalserien var bra och minnena av Duane är ganska bra. Det var dock inte aktuellt med ett nytt kontrakt, utan under sina sista tre säsonger som hockeyspelare hann han med både Södertälje, Tappara och Rosenborg.

2019: Oscar Östlund (bilden) från Storhamar 
I inledningen skrev vi att en av dessa Norge-historier inte var särskilt kul. Vi syftade då på värvningen av målvakten Oscar Östlund, som kom sig av en långtidsskada på Mantas Armalis. Man hoppas ju alltid, men i det här fallet blev det pannkaka. Östlund spelade fyra matcher och hamnade på räddningsprocenten 83,8.

I Norge gick det desto bättre. 2018 hade han ligans bästa räddningsprocent (92,3) och blev dessutom norsk mästare. Året efter gav en silvermedalj, men steget till SHL blev lite för stort, och dessutom fick han aldrig lugn och ro i AIK, då första insatsen var ett onödigt insläpp via plockhandsken. I skrivande stund återfinns Oscar i Krefeld i Tyskland.