När transferfönstret stänger

En klassisk tid är när folk åkte förbi ishallen samma kväll som transferfönstret stängde, för att se om det lyste på Peo Larssons kontor. Om det gjorde det ökade spänningen med flera hundra procent. En annan faktor från förr är faxen och dess uppkoppling. Om faxen var i dåligt skick fanns risken att det underskrivna kontraktet inte nådde fram på rätt sida midnatt.

Egentligen är det väl inget transferfönster i ordets rätta bemärkelse då man får värva spelare från det att säsongen är slut fram till och med mitten av februari numera. Begreppet är nog hämtat från fotbollen, som öppnar fönstret (som varit stängt från september) under januari månad. Hur som helst brukar det bli hektiskt för sportcheferna de där sista veckorna och dagarna.

De spelarna som brukar finnas till hands är ofta spelare i stängda ligor. Spelare vars lag kommer att missa slutspel. Även allsvenska lag på säker mark, gör sig gärna av med en lönepost. Ekonomi och misstrivsel är andra vanliga anledningar. Men marknaden brukar vara tunn och är man en riktigt bra spelare, finns man rimligtvis inte tillgänglig då.

Lagen brukar vara orimligt desperata efter förstärkningar och det är betydligt vanligare med en grå värvning, än en färgglad. Men har man en tunn trupp som är skadedrabbad, förstärker man gärna. Eller så har man det som affärsidé, som Växjö Lakers, och dyngvärvar i sista minuten. Man ska ju göra allt för att vinna, men det är ju vackrare att vinna med befintlig trupp.

Dagens inlägg inleds i januari 1997, då vår första sena värvning anslöt. Därefter jobbar vi oss framåt, år för år, ända till 2020 som var ett händelserikt ”fönster”. Vi har inte valt något specifikt datum som spelaren måste ha anlänt innan, men ett riktmärke är att värvningen bör ha skett efter jul. Således faller Jyri Marttinen och Bud Holloway (2016) bort.

1997: Alexander Vinogradov
Ryssen hade gjort sig impopulär i Luleå och det var nog mest de som ville bli av med honom, än att vi (konkursmässiga) ville värva. Även om han var en bråkmakare och knappast en lagspelare, så minns vi honom med glädje. Dels för förnedringsmålet mot Björklöven, men också för att han snittade över en poäng/match.

1998 - 2000: -

2001: Johan Ramstedt, Ivo Jan
Två värvningsbomber som inledde med varsitt mål borta mot Nyköping, och framförallt slovenen Jan fortsatte att leverera poäng. Och Johan Ramstedts betydelse för kommande säsonger behöver vi knappast gå igenom. Det var mäktigt när de kom, det kändes som att vi tagit några kliv i hackordningen, i och med att vi kunde knyta till oss två så bra spelare.

2002: Petr Hrbek
Den till synes breda truppen som vi startade med hade tunnats ut betänkligt, på grund av skador och psykbryt, så behovet av förstärkning var akut. Att då värva en spelare som spelat OS och blivit uttagen i VM:s allstar team, var en jackpot utan dess like. Den utmärkelsen var visserligen för tio år sedan, men vad fan. Hrbek var helt okej i slutändan.

2003: B-O Karlsson, Torbjörn Lindberg
AIK ville bredda truppen och Mustonen tog inga risker. Tobbe L passade den mallen perfekt, och även om B-O inte direkt är tryggheten själv, så var han en otroligt lyckad värvning som spelade ytterligare en säsong. Han går definitivt in som topp tre januarivärvningar.

2004: Robert Nordberg
Norrbottensvärvningen passade Taavola perfekt och Nobbe var ganska bra med sin korta klubba. Tittar man på truppen som misslyckades med att gå upp var den för tunn och Robert Nordberg var en spelare till, men han hade inte heller tillräckligt mycket kvalitet. Det här är en större kritik mot truppen än transferfönstret, som vi ger ett godkänt betyg.

2005: Drake Berehowsky, Mike Dunham, Fredrik Sundin
Värvningen av Sundin gav inga större utslag i hockey-Sverige. Han hade kört fast i Timrå och inte gjort ett enda mål. I Skellefteå blev det två, men det är nog mest de röda handskarna vi minns och ett relativt menlöst spel. Utöver honom kom Berehowsky och Dunham från NHL, men det är redan avhandlat.

2006: Libor Prochazka, Daniel Branda, Mikael Bohman
De viktigaste januarivärvningarna någonsin och tungan på vågen vid Elitserieavancemanget. De båda tjeckerna kom från lag som inte hade något att spela för, och det var bestämt att Branda skulle återvända till Litvinov, medan Libor förlängde med AIK. Peo Larsson var hjärnan bakom detta och han borde egentligen få ett större erkännande. Bohman var tredjemålvakt, som stod en match och släppte in ett mål.

2007: Duane Harmer, Andrei Nedorost 
Ett panikartat fönster, då det plötsligt gällde att överleva. Värvningarna blev ganska lyckade, även om Harmer beskrevs som en ny Johan Åkerman. Kanadensaren gjorde en hel del poäng och Nedorost gjorde, som vi skrivit om tidigare, tre game winning goals på väldigt få matcher. Peo gjorde det igen och vi överlevde Kvalserien.

2008: Mikko Mäenpää, Miroslav Kovacik
På pappret ett kanonfönster, men utfallet blev väl sådär. Vår position i hierarkin var rätt svag, så åtminstone 8-10 lag hade gjort sina val innan det blev vår tur. Mäenpää hade goda vitsord och Kovacik hade spelat i de två senaste VM-turneringarna för Slovakien. Den lite bredare truppen var kanske det som gav oss vår första slutspelsmatch på 27 år.

2009: Atvars Tribuncovs
Den meningslöse letten gav oss lite puls när han kom. Meriter från OS, VM, KHL och en ganska bra säsong i Färjestad året innan. Tyvärr var det vi fick en säkerhetsrisk som man önskade skulle byta omedelbart. Men. Att ha varit inne på isen när Koskenkorva avgjorde är en fin merit.

2010-2011: -
Vem behöver trötta, utländska förvärv när man har världens bästa juniorer som knackar på dörren?

2012: John Klingberg 
Vi hade knappast förstärkt det här året heller, om inte den unika chansen att värva den blivande världsbacken Klingberg. Kravet var dessutom att han skulle skriva ett kontrakt även över nästa säsong. I övrigt fanns inga behov av nya spelare, då det fanns allt som behövdes i juniorlaget.

2013: -

2014: Stefan Warg, Erik Hanses
Otroligt irriterande breddvärvningar, även om förhoppningen var att Hanses skulle vara bättre än han var. Hans(es) kontrakt var också 1,5 år och en tänkbar investering. Warg sågs som en back som skulle vara nyttig i ett tufft slutspel, men i ärlighetens namn borde han inte ha gått före våra unga killar. Wargs kontrakt skrevs 1+1 och bröts omedelbart efter guldet.

2015: -

2016: Johan Backlund 
Cirkeln slöts tio år för sent för Backlund, och hade inte Hanses varit så darrig hade han knappast kommit. Med facit i hand var det en klok värvning då Markus Svensson gick sönder i finalspelet.

2017: Mark Katic (bilden)
En av våra, kvalitetsmässigt, främsta januarivärvningar, även om det blev få matcher på grund av att vi åkte ut i kvartsfinalen. Både AIK och Katic var ändå nöjda med utfallet, då kontraktet förlängdes med ytterligare en säsong.

2018: Fredrik Lindgren
Vi har pratat om det förut, men skriver det igen. Det är en gåta varför Fredrik Lindgren, gång på gång, valde att lämna AIK. Det var ju här han trivdes. Från ingenstans slog i alla fall bomben ner. Lindgren lämnade Leksand, just när säsongen gick in i sitt viktigaste skede. Han angav personliga skäl, och vad det än nu handlade om, kom han tillbaka och var vår bäste back.

2019: Jesper Jensen
De trötta värvningarnas säsong kröntes med kraftigt överbetalade Jesper Jensen. Vi tog över kontraktet med Brynäs rakt av, och fick exakt ingenting för pengarna. Micke Lindgrens mantra om att det var så viktigt med SHL-rutin påminde om när man själv värvade Hristo Stoichkov till Morön BK i Championship Manager, bara för att det var ett coolt namn.

2020: Anton Holm, Darren Nowick, Toni Kallela
Med många luckor att fylla på forwardssidan blev det bråda dagar för Erik Forssell. Han visade slagkraftighet och fyndade billigt från Hockeyallsvenskan. Nowick spelar här nästa år. Holm hade potential, men fick inte ut så mycket. Kallela lämnar vi därhän.