Jocke Lindströms NHL-karriär - modern tids största gåta

Palmemordet kan slänga sig i väggen för här kommer en olöslig gåta. Varför lyckades inte Joakim Lindström i NHL? Tre försök i fem olika lag, men det gick inte. Själv säger han att han inte var tillräckligt bra, men det är inte en förklaring som vi inte riktigt köper. Svara själv på följande två frågor: Är han tillräckligt skicklig? Är han tillräckligt seriös? Svaren på båda frågorna är tveklöst ja, så det sitter inte i det. I följande text går vi igenom hans NHL-säsonger och försöker analysera var det gick snett.

Fly(k)tten från AIK
När det var dags att välja hockeygymnasium (1998) var det nog aldrig aktuellt att stanna i Skellefteå. Jocke hade högre ambitioner än så. Modo hade rykte om sig att vara en talangfabrik, så flytten gick till Örnsköldsvik. Vemodigt att tänka tillbaka på det, men sett till Lindströms karriär var det nog ett riktigt beslut. Redan här var han beredd att göra det som krävdes för att bli så bra som möjligt.

Draften 
”Columbus Blue Jackets are proud to present; Joakim Lindstrom.” I andra rundan av draften 2002, som 41:a spelare totalt, valdes han. Jag har ingen statistik över hur det går för någon som väljs i mitten av andra rundan, men rimligtvis bättre än någon som väljs i fjärde eller sjunde. Det här var det första steget mot NHL-drömmen och Blue Jackets var ett lagom anonymt lag att växa i.

Konflikten med Svenska Ishockeyförbundet 
Det finns två anledningar till att ta upp alla detaljerna kring Joakim Lindströms NHL-försök. Dels grottar vi gärna ner oss i allt som har med Jocke att göra och dels vill vi påvisa att han var beredd att göra vad som krävdes. Modo-åren hade inte gått som planerat. Fem säsonger hade gett 25 poäng (vilket är otroligt trist med tanke på maratonpoängligan) och speltiden var knapp.

Lockout-säsongen var droppen då han siktade på ett genombrott, men istället kom en radda NHL-spelare hem till Modo och tog hans plats. Efter säsongen valde då Lindström att åka över till farmarligan för att visa upp sig. Detta var mot hockeyförbundets gällande bestämmelser och livstids avstängning från landslagshockey väntade. Jocke gick sin egen väg i strävan mot NHL och stack ändå. Vad som än krävs...

Columbus Blue Jackets
Draftar man någon i andrarundan tror man på spelaren, även om det vanliga är att man inleder i farmarlaget. Detta var Lindström beredd på och under första året i USA blev det endast tre framträdanden i NHL. Detta tripplades till nio, och första målet, nästa säsong och 25 matcher den tredje. I AHL snittade han nu betydligt mycket mer än en poäng/match och trots att det inte lossnade i Columbus hade han ändå ett hyfsat trade-värde.

Även om han trivdes i Blue Jackets var det knappast jättetråkigt när Wayne Gretzky i Phoenix Coyotes ville ha honom. Däremellan hann han faktiskt bli trejdad till Anaheim (utan att spela matcher), bli uppsatt på waivers, plockas upp av Chicago bara för att krävas tillbaka till Anaheim. Två lag som kanske inte alla känner till att han ”representerat”.

Phoenix Coyotes 
Nu hade Jocke fått se hela den politiska baksidan av NHL och bestämde sig för att Phoenix skulle vara hans sista chans. Lyckades han inte där, skulle han testa Europa. Men det här blev hans bästa tid i Nordamerika. Gretzky kan se en talang, som likt honom själv kanske inte var den mest fysiska spelaren, men som hade händer och spelsinne utöver det vanliga.

Jocke kom till Phoenix 3:e december 2008, i en rak trade mot Logan Stephenson (som aldrig spelade i NHL, däremot 21 mållösa matcher i Karlskrona i Hockeyallsvenskan 2012). I Phoenix spelade sig Lindström till sig en plats i en producerande kedja. När säsongen var slut hade han gjort 20 poäng på 44 matcher och jag minns hur man kollade Text-TV på mornarna och tyckte att det var roligt att poängen började trilla in.

Nu fanns chansen att etablera sig i världens bästa liga och när sommaren kom, skulle ett nytt kontrakt förhandlas. Men så blev det inte. Phoenix brottades med ekonomiska svårigheter och ägarbyte, och då valde Wayne Gretzky att hoppa av som coach. Kvar stod Joakim Lindström, utan en coach som trodde på honom (den nye ville sätta sin prägel) och då valde Jocke att dra till KHL istället.

Colorado Avalanche
Efter Ryssland kom han då äntligen tillbaka till Skellefteå. Som en riktig, jävla superstjärna. Lindström var bättre än vad vi hade kunnat drömma om och dundrade in 60 poäng i grundserien. Det kändes lyxigt att få ha haft förmånen att ha en sådan spelare i laget, och fastän det var tungt när han bröt kontraktet för Colorado, unnade man honom det. Han skulle ta NHL med storm.

Det började strålande i Colorado, med två mål första matchen, men truppen var för stor och Lindström hade inskrivet i kontraktet att det kunde brytas innan ett visst datum. Efter 15 matcher (5 poäng) sattes han upp på waivers. Ingen!!! plockade upp honom och han återvände till AIK. Själv trodde han att det låg honom i fatet att ha åka hem-klausulen i den politiska världen NHL.

St Louis Blues
Nu trodde vi (och han) att han var färdig med NHL, men efter dubbla SM-guld och en nivå som sa att han var världens bästa spelare utanför NHL, kunde han inte motstå när en drömchans kom. Han skulle få spela med polaren från Modo, under lockout-säsongen, Alexander Steen. I en producerande kedja, i ett topplag. Nu eller aldrig!

Aldrig. 6 poäng på 34 matcher duger givetvis inte, och det som inleddes med spel i andrakedjan och speltid i powerplay, förbyttes mot ströminuter i en lägre rankad enhet och en rejäl smäll för självförtroendet. Jag såg ett par matcher med Lindström i Blues och han kom aldrig riktigt loss. Skicklig i numerärt överläge, men fastnade för mycket vid sargen och ville göra lite för mycket med pucken.

Toronto Maple Leafs
Ganska väntat trejdades han och hamnade i ett av NHL:s sämsta lag; Toronto. Där väntade man bara på draften, så att man skulle kunna börja bygga om laget. Lindström och många andra (Tim Erixon) var bara en nödlösning i väntan på nya tider. Pliktskyldigast gjorde Jocke 4 poäng på 19 matcher innan han bokade en enkel biljett tillbaka till Europa. NHL-äventyret var nu över.


Analys
Så vad var det då som gick snett? Som vi varit inne på i texten är det inte alltid det hockeymässiga som avgör, utan det finns en rad andra parametrar, inte minst ekonomiska. Den osäkerheten påverkade säkert i Colorado, och det politiska spelet drabbade Jocke hårt i Phoenix, men liknande saker har drabbat hundratals spelare, som lyckats ta sig in i leken igen.

Jocke säger själv att han inte var tillräckligt bra, och till syvende och sist är det ju en enkel förklaring, men eftersom svaret var ja, på de båda inledande frågorna ska vi försöka gå djupare. Spelet i NHL passar honom inte riktigt, då han gärna äger puck och inte är en dump and chase-spelare. Men det är inte så att han vägrade anpassa sig, utan Lindström gjorde ett professionellt jobb varje kväll.

Hade NHL-lagen haft tålamod, likt AIK hade med Tim Heed, hade han säkert kommit in i det mer och mer, och fått använda sina bästa egenskaper. Så funkar det dock inte där, det gäller att kliva in och leverera direkt, i alla fall om du är på kontraktsnivån som Joakim Lindström var. Politiken, brist på tålamod och att inte lyckas vara tillräckligt bra är delar av sanningen, men den största anledningen till att Jocke misslyckades i NHL har vi inte nämnt ännu.

Den största anledningen, hävdar vi, är att hans psyke inte är tillräckligt starkt. Han behöver trygghet, tid och förtroende för att komma till sin rätt. Vi har sett det i Skellefteå och landslaget också. När AIK:s ”Olympic line” förväntades leda laget i OS 2018, fungerade ingenting. När allt fokus låg på Jocke i samband med Oscar Steen-händelserna i slutspelet 2018 blev han helt låst och blockerad.

Som Joakim Lindströms kanske största fan svider det att skriva att det är fler gånger han hamnat ur balans och haft svårt att komma igång. Egentligen har han (nästan) aldrig gjort ett riktigt, riktigt bra slutspel om man jämför med nivån man vet att han har. När det blir tight och tufft blir Jocke liite passiv. I NHL är det alltid så, och han har aldrig hunnit hitta sig själv och den nivån han kan spela på.

För fortfarande är det inget snack om att han har (hade) allt för att vara en toppspelare i den ligan, men jag tror att mentala blockeringar var det som hindrade honom. Joakim Lindström ska vara fylld av självförtroende för att prestera som bäst. Han är ingen Oscar Sundqvist eller Melker Karlsson, som bara åker in och kör. Det är ju helt orimligt att deras NHL-karriärer trumfar Jockes, om man bara ser till talang. Alltså håller det inte att säga att han inte var tillräckligt bra.

Hade jag fått råda Lindström, under de åren han var en potentiell NHL-spelare, hade jag fått honom att anlita en mental coach. Jag påstår inte alls att det är något fel på hans mentala hälsa, utan de verktygen han hade kunnat få där, hade kunnat höja honom de få procenten som krävdes. Å andra sidan hade vi inte fått njuta av hans artisteri under nästan tio år, men visst hade vi unnat Jocke en Hart Trophy eller en Art Ross Trophy.