Första isträningen

Idag är det äntligen dags, men det blir ju som bekant inte som det brukar vara. Coronaviruset ställer till det så att vi tvingas till någon sorts digital lösning. Positivt för utflyttade fans då träningen kommer att sändas på Norran, men det kanske den har gjorts tidigare också? I vilket fall som helst så blir det första gången på drygt 30 år som undertecknad missar tillställningen.

På den tiden var Dick Burlin junior och man imponerades av hans hårsvall, vilket gäller även idag. Det var råkallt i hallen och vi, tiotalet personer som var där, tog plats på a-läktaren. Efteråt fanns chansen till autografer och möjligtvis en av spelarnas klubbor. Stor skillnad jämfört med dagens jippobetonade tillställning.

För vi måste ju erkänna att det både är ett bevis på det hockeyintresset som finns i Skellefteå, men även delvis ett jippo. Det är ju många som går på första isträningen, som inte ens tänker tanken att gå på en match. Men supporterskapet är olika. Det finns de som tycker om att titta på hockeymatcher live och de finns de som TROR att de är jätteintresserade. Men nog om detta.

Första isträningen är en kick-off på hockeysäsongen och förväntningarna brukar vara skyhöga. Mest spännande är det att titta på nyförvärven, men senaste tio åren har vi haft så bra spelare att de ”gamla” spelarna numera får de högsta jublen. Att komma i god tid och ser läktarna fyllas är en härlig känsla.

En kvart innan utsatt tid kommer beskedet från speakern att de måste skjuta på träningen några minuter, eftersom det fortfarande är många som köar för att ta sig in. Då kan man ägna sig åt att gissa vem av alla allmänhetens åkare som kommer att lämna isen sist. Den vuxne konståkarmannen är givetvis utom tävlan. Han passar på att glänsa? inför den månghövdade publiken med singel Salchow och andra tricks.

Sen brukar psykklappen komma igång. Den låter i alla fall likadant som psykklappen innan match, men det här är en förväntansklapp. Med åren har AIK blivit duktigare på att presentera spelarna och för de flesta är den stora höjdpunkten när spelarna, en efter en, åker in på isen till samma låtar som varje år. Niclas Burström till ”Sean den förste banan” och så vidare. Vanligtvis försiktige Erik Forssell bjuder på en moonwalk och pirret i magen känns ljuvligt.

Efter spelar- och ledarpresentationerna står Fredrik Kariander för några krystade intervjuer och Stefan Thomson berättar att spelarnas fysvärden är bättre än någonsin. Två intervjuer som etsat sig fast är de med Tommy Samuelsson (2005) och Anders Forsberg (2010), då de helt fräckt sa att ”I år går vi upp” respektive ”Det är bara guld som gäller”. Befriande kaxighet i jante-Skellefteå.

När orden ”Då är hockeysäsongen invigd” brukar delar av publiken resa sig och gå hem, men i själva verket är det ju då det spännande börjar. Vilka kedjor har tränarna satt ihop? Hur ser nyförvärven ut? Ser Jocke Lindström lika bra ut som vanligt? Även om säsongen är i sin linda, tvekar man inte över att dra enorma slutsatser. Själv har jag tyckt att Fredrik Näsvall såg usel ut och även trott att David Nyström skulle göra fler poäng än Pär Mikaelsson säsongen 01/02.

Från början, och särskilt under Ulf Taavolas tid, körde man därefter en renodlad isträning med uppspel, bågar och tung skridskoåkning. På senare ord har isträningen varit mer plojinriktad med skills competition och besök av våra NHL-proffs. Positivt, tycker vi, då det är roligt för nästa generation fans, samt att det är kul att återstifta bekantskapen med våra gamla stjärnor. Vi kommer nu att ta upp några klassiska ögonblick från första isträningar genom åren.

2000: Frågetecken för Stefan Lundqvists fysiska status
Det fanns bara fyra nyförvärv i truppen och det var framförallt Lundqvist som man var nyfiken på. Han som skulle ersätta Fredrik Näsvall. In kom en 110kg tung atlantångare som knappt kunde åka skridskor. Han såg inte ut att ha lyft ett finger under sommaren och hängde inte alls med i tempot. Han hade visserligen ett bra skott, men när skulle han avlossa det? Nu tvivlar jag på att Slungan tappade särskilt många kilon, men det han levererade under två säsonger är AIK-historia.

2001: Patrik Westerback visar sig vara en världsklassforward
Den här isträningen befarade man att man skulle bli vindögd på grund av alla nya spelare, men i slutändan stirrade man bara på den lille finländske centern Patrik Westerback. Hans klubbteknik och skridskoåkning saknade motstycke och än idag är han ta mig fan den mest talangfulla spelaren jag sett. I efterhand fick man veta att han redan varit på is två veckor, och låg långt före de andra vad gäller isvana. På den tiden var nämligen första isträningen den första på riktigt. Lite längre fram insåg vi också att Westerbacks skalle inte alls kunde matcha hans talang.

2002: AIK flyger in Brett Harkins
Och Jason McBain om man ska vara petnoga. Nyfikenheten var enormt stor och AIK fattade beslutet att det var värt det att lägga pengarna på ett par tur-och-retur-biljetter. Vi blev besvikna på vad vi fick se, men den här händelsen bygger bara legenden Brett Harkins ytterligare. Det måste ha varit en härlig känsla för Harkins att se intresset och samtidigt fortsätta att helt skita i försäsongen.

2004: Magnus Wernblom gör entré
Wernbloms insats på själva träningen går inte till historien. Tunga, lite långsamma skridskoåkare glänser sällan i de här sammanhangen. Däremot har ingen spelare haft samma aura som Werner hade. Det kändes som att AIK som lag och förening tog ett par steg uppåt, bara genom hans blotta uppenbarelse. Redan under första träningen bjöds vi också på några smakprov på hans mäktiga skott. Man var inte så lite lycklig när man gick hemåt i sommarvärmen.

2006: Är det här vår förstakedjan??
Antti Virtanen och Markku Tähtinen var två små mörtar som Peo Larsson hade fiskat upp i ett hav fyllt av ädelfisk. Till Larssons försvar hade han endast ett metspö utan mask som utrustning. Väl framme vid isträningen hade man nött Virtanens Youtube-video, och var försiktigt optimistisk. Men redan här, i början av augusti, insåg man att det här skulle bli ett klockrent fiasko. Kul i efterhand att ha varit med om tyngre grejer också.

2007: Mikael Renberg i Kopparhallen
Skellefteå Kraft Arena byggdes om och första isträningen var förlagd i Kopparhallen, Ursviken. Vi var ett hundratal på plats (ofattbart få, egentligen) och Renbergs hela kroppsspråk sa att han kände att det var för hans skull vi kommit. Han var en stjärna och han visste om det. Det var en varm dag, vilket gjorde kontrasten till den svinkalla hallen stor. Renberg, +100kg, imponerade inte och man åkte hem lätt orolig.

2014: Bucklornas afton
Har du någon gång känt dig oövervinnerlig? Inte jag heller, men att se de två bucklorna (SM-guld och serieseger) var overkligt. Från 840 personer på läktaren hemma mot Antjärn till att vara Sveriges överlägset bästa lag. Det var nästan inga nyförvärv den här säsongen, utan första isträningen var en enda stor manifestation över hur bra vi var. En mycket annorlunda känsla, och inte helt kompatibel med vilka vi egentligen är.

2015: Jimmies återkomst
Silver 2014/15, men nu var ju Jimmie Ericsson tillbaka. Hans ledaregenskaper och vinnarskalle skulle återställa ordningen i hockey-Sverige. Det var ett underbart återseende och Jimmies kärlek till Skellefteå och AIK var det vi bar med oss inför säsongen som väntade.

2016: Jocke och Möller är tillbaka
Jocke Lindström och Oscar Möller var en garanti för kvalitet, men när man tittade på resten av truppen fastnade jublet i halsen. Emil Pettersson och Jesper Olofsson skulle behöva växa fram till toppspelare. Axel Holmström måste studsa tillbaka. Erik Hanses och Gustav Lindvall måste växa enormt mycket som målvakter. Jag har aldrig lämnat en första isträning med så negativ känsla. Och då var känslan på ditvägen extatisk. Jocke och Möller var ju tillbaka!


Men nog om första isträningen. Vill man verkligen se nyförvärvens egenskaper, kedjeformationer och  ishockey, så rekommenderas andra isträningen. Där brukar vi vara en handfull personer.